Förhandsvisning av Rådhusets renovering

Norrköping var en självmedveten stad vid förra sekelskiftet. Landets fjärde i storlek med blomstrande industri. Skorstanar som spred sina rökar fabrikörer som rökte cigarr och ett hav av arbetare varav många kvinnor. Den låga stad som byggts upp efter 1719 då ryssarna brände ner stan fick allt pampigare byggnader. Bostadshus som slott och allt mäktigare banker.

Den gamla rådstugan från 1700-talet motsvarade inte alls den nya tidens krav. Efter åratals diskussioner och olika förslag anlitade staden Gustaf Clason, landets ledande arkitekt, att rita det nya Rådhuset. Det fick ett extra högt torn för att markera överhögheten gentemot bankerna. Byggnadstekniskt synnerligen gediget från tornets grundläggning längst ner till den förgyllda granitstatyn av stadens skyddshelgon St Olof högst upp.

Planlösningen delade huset i två halvor, en för rådhusrätten, en för stadens förvaltningar. Huvudentrén mot Tyska Torget blev enbart ceremoniell.  Ambassadörer och enstaka bröllopsföljen fick komma in den vägen. Övriga, d v s i stort sett alla, genom en sidodörr mot Drottninggatan eller ett par dörrar mot en sidogata. På senare år tillkom en handikappanpassad entré mot gården.

Häromdan ordnade Östergötlands arkitektförening en visning av den pågående renoveringen. Den vardagliga huvudentrén kommer att bli mot gården och förena byggnadens två halvor. Uppe i huset har planlösningarna har anpassats till dagens arbetssätt, d v s att många får dela rum. Ny ventilation installeras, delvis genom återanvändning av den ursprungliga. Elsystemet förnyas. 

Fredrikssons arkitekter fock projekteringsuppdraget och tog det på allvar. En 3D-uppmätning gav en datamodell. För att komma åt där allt var förbyggt med lager på lager av innertak gjorde de en stor mängd förstörande håltagningar. Med denna noggranna projektering som grund upphandlades en delad entreprenad. Byggföretaget Sefab som huvudentreprenör med ansvar för samordningen. Bygget kom igång och rullade på i stort sett enligt plan. Men sen gick Sefab i konkurs av andra anledningar än just detta bygge. Efter en lång orolig stiltje kom det stånkande i gång. Det gällde då att rädda vad som räddas kunde. 

Här står vi och väntar på att bli insläppta. Spårvagnen i bakgrunden. 

Genomgång inne på gården. Byggnadens fasader av hårdbränt Hälsingborgstegel i bakgrunden. 

Inne i huset fick vi se gamla ritningar på en Ipad medan handläggande arkitekten berättade om de val man gjort vid ombyggnaden. 

Trapphuset blir jättesnyggt, påminner en hel dal om det i Riksdagen. 

Originalarmaturerna hittades på vinden. Rejmyre glasbruk har blåst nya glas. 

Nya möbler var redan inköpta och förvaras nu där man kommit åt, som här i ett byggnadsminnesmärkt sammanträdesrum som inte ska ändras. Akustiken förblir dessvärre dålig. 

På väggen en gobeläng från 1400-talet. Tillfälligt upphängd, ska placeras på annan mer skyddad plats. 

Tänkespråk från rådhusrätten bevaras. 

Svensk byggindustri vill riva ut och sätta in nytt. Fredriksson arkitekter lyckas ofta övertala till att i stället göra i ordning det som finns. Här skulle originalgolvet bort och eraättas med plattor eller kinesisk sten, men det gick faktiskt att laga efter några håltagningar och behålla originalet. 

Det har varit, och förblir, begränsade möjligheter att komma ut i det fria  uppe i huset. Här dock en möjlighet att vädra sig. 

Det blir cafeteria högt uppe i byggnaden. Här dess nya kök. 

Per adua ad astra kan nog karaktärisera detta projekt. Trots alla svårigheter blir Rådhuset jättefint med mycket av det gamla framtaget. Kostnaderna har hållits under kontroll. Bygget kommer att landa på 14.000 kronor per kvadratmeter, en tredjedel av vad ett nybygge skulle kostat. 

Plåtade Gullstainen åt Wikipedia i tisdags

Wikipedia har dragit igång sin årliga kampanj Wiki Loves Nature. Den är en blandning av tävling, man kan vinna och få diplom, porslinsmuggar med mera, och ideellt uppdrag; att fylla på med bilder på Wikipedia, särskilt där inga finns. 

Jag tycker det är kul!

I tisdags tog jag mig till Gotlands sydspets och ända fram till naturminnet Gullstainen, ett flyttblock som Linné förundrades över. Han och hans sex lärjungar var där 11 juli 1741 juliansk kalender, 22 juli nutida kalender, alltså lite väl sent för att se alla blommorna. Men han var ju också zoolog och geolog. 

Han kände igen stenarten från Åland, men kunde inte begripa hur blocket flyttats hit. Nu vet vi att inlandsisen gjorde det, och för mig  svindlar tanken ännu mer. 

Det finns ingen Wikipediaartikel om Gullstainen. Jag ska försöka knåpa ihop en. Men vet av erfarenhet att jag knappt hinner börja skriva innan inlägget underkänns och raderas.  Siktar på att ha en helt färdig artikel, komplett med länkar till källor, att lägga in. Testar den så småningom på er läsare och tittare här.

Proffsplåtad i stadslandskapet

Jag blev en källa till en kommande bok om Gotlandshem. Redaktionen ville också ha ett foto på mig och anlitade en yrkesfotograf, Erik Landerdahl, med firma på ön.

Han tog sig an jobbet med entusiasm! Letade hela tiden vinklar, ljus, speglingar, reflexer och skuggor. Jag fick titta hit och dit och ibland in i kameran. Den var en spegellös Sony med 24, 50 och 85 mm objektiv. Oftast 50 mm, ett stort Sigma 1,4 med motljusskydd. Kameran fick jobba hårt. Det blev fler exponeringar på nån timme än jag tar på en månad eller två. 

Fotomiljöerna blev kv Östertull i Visby innerstad och kv Stäven på Gråbo. Kvarteret Östertull revs i sin helhet 1972. Fel tyckte jag som stadsarkitekt, men gjorde också vad jag kunde för att få nybygget så väl anpassat som möjligt. Kv Stäven hade jag som ung nyanställd arkitekt på EGÅ arkitekter i Stockholm varit med om att vinna arkitekttävlingen till. Då 1962 och även senare tyckte jag att programmet tvingat fram en för hög exploatering. Tre våningar är en våning för mycket! Men nu då man har nyproduktionen att jämföra med så såg det inte så dumt ut.

Erik har lovat skicka bilder till mig. De hamnar nog här i bloggen. Han filmar också och gör produktioner. Firmaskåpbilen går på el och hörs inte. Batterierna räcker oftast hela dan på Gotland.

Han släppte av mig på Åhléns parkering i Östercentrum. Där blev det hans tur att hamna framför kameran. 

Historisk Pentax med "Planar killer" till salu hos Myrorna.

Föreståndaren för Myrorna i Norrköping vet att jag är fotoentusiast och bad mig kolla upp en kamera dom fått. En påfallande stilig kamera, men slutaren krånglade. 

Jag lånade hem den. Pentax SV introducerades 1962 som företagets helmekaniska toppmodell. En vacker kamera i gott välvårdat skick. Mycket riktigt krånglade slutarridån, ville inte stänga helt. Ett antal blindavfyringar hjälpte inte. Men då jag lämnade tillbaka kameran funkade slutaren just den stunden.  

Objektivet Super-Takumar 1:1.4 / 50 mm är fotohistoriskt. Pentax hade gett sig attan på att utmana självaste Zeiss och lyckades! Objektivt blev känt som "Planar killer" och blev synnerligen uppskattat för sin bildkvalité. Men det vart en Pyrrhusseger. Varje exemplar kostade mer att tillverka än vad det såldes för. Så efter nåt år förenklade Pentax objektivet från 8 till 7 linser utan att orda mycket om det. Är detta det åttalinsiga originalet? Högst troligt. Det väger cirka 245 gram, 10 - 15 gram mer än det sjulinsiga, och ett antal kännetecken stämmer. 

Reglagen funkade då jag kände efter. Lite men bara lite damm inuti. Men yttersta delen med filtergängan är rejält tillstukad. Om det bara är gängan går det ju att använda ändå, men det vet man ju inte.

Myrorna tänker sätta priser till 250:- och ser gärna att nån tar vara på kamera och objektiv.  

Linslöss

En anslagstavla med trasiga spår efter affischerna såg intressant ut. Tyckte jag och tog fram min Pentax K-1 DSLR med ett kort tele 77 mm Pentax FA   

Då kom det linslöss i vägen! Skolungdomar som ville komma med på ett riktigt foto taget av en riktig kamera. Tacka tackar för att ni gjorde bilden!

Så här såg ett utsnitt av anslagstavlan ut.  Den återfinns i backen ner från Västgötegatan mot Arbetets Museum i Norrköping