Med pinhole i Norrköpings stadslandskap

Inspirerad av Tommys stadspromenad i Sala med pinhole"objektiv" letade jag fram det jag gjorde för ett par år sen. Då läste jag verkligen på och försökte optimera hålets storlek för att få bästa möjliga "skärpa". Och så gjorde jag det av tämligen stadig plåt (0,09 mm) från en läskburk. Själva hålet runt och dessutom koniskt för att minimera den effektiva tjockleken där ljuset släpps igenom. Ett tekniskt genombrott hemma på köksbänken!  Jag tyckte då och tycker nu att det blev ganska charmlöst, som om man bara missat avståndsinställningen. Effektiv brännvidd tror jag blev knappt 50 mm. Det gick inte att få kortare eftersom spegeln då skulle slå i "objektivet". 

Desto positivare att det tecknar alldeles alldeles rakt och att inget glas eller några interna reflexer kan påverka färgåtergivningen. Exponering, sensor och efterbehandling avgör hur färgerna  blir. Jag fotade i DNG/RAW. Live View för då behagade exponeringen stämma. Handhållet ISO 800 på dessa bilder. Gjorde smärre justeringar och skärpte som vanligt lite grann i efterbehandlingen.   

Testbild ut genom balkongen. 

Åt andra hållet balkongdörren och dörrvredet i samma "skärpa", det finns inget skärpe- eller oskärpedjup.

Sen ner mot Strömparken!

Lekplatsen med fullt fungerande pump och i fonden husen på andra sidan Strömmen. Det fanns en period då stadsplaneringen gick ut på att ta bort alla faromoment för barnen, absolut inget vatten och tänk om nån skadar sig på pumphandtaget. Det gäller inte längre utan de försiktighetsmått generationen innan  tillämpade gäller åter. 

Att raka motiv blir raka är positivt. 

Strömparken gjordes om för några år sen. Man ledde in äkta vatten från Motala Ström till nåt som kallas lekbäcken. Det syftar på att lax och öring kan leta sig upp och måhända skaffa barn. 

Vidare mot Gamlebro. Det mörka till höger är mynningen till den kraftverkstunnel som numera går under stan.

Och här gångpassagen under Gamlebro. Jag lutar ibland kameran med vilje lite uppåt för att få ett perspektiv som känns normalt. 

Framme under bron. Man ser Hästskodammen till vänster, det numera nedlagda kraftverket Bergsbron/Havet ritat av Ivar Tengbom kring 1920 och mitt fram Louis De Geer Konsert & Kongress som finns i en ombyggd fabriksbyggnad. Där gjordes papper på den tiden tidningarna trycktes på papper, bars ut på morronkvisten och man öppnade den trycksvärtedoftande prasslande avisan och tog del av det som hänt dan innan. 

Se den spännande fortsättningen snart på denna blogg! Det går inte att skärpa pinholebilder eftersom det inte finns nåt att skärpa, men jag ska försöka leta reda på möjligheter att ta vara på den raka återgivningen och färgerna. Teaser efter ett första försök:

Linné. Gotland. Gullstainen / Självfrätstenen.

Naturminnet Gullstainen är ett flyttblock som Linné förundrades över. Han och hans sex lärjungar var där 9 juli 1741 juliansk kalender, 22 juli nutida kalender. Jag kom dit i slutet av april 2026 och förundrades även jag! 

Ibland såg stenens framsida mest bara grå ut, men med solen i "rätt" vinkel mot aftonen påfallande rödaktig. Guld? Näe. Men tanken svindlar. Denna stenen har som man nu tror sig veta brutits loss nånstans på Åland eller Finland. Då låg den under två kilometer is. Isen rörde sig och drog den hit. Isen smälte och stenen står kvar. 

Så här ser man den då man kommit uppför stigen dit. 

Här i varmare ljus i den grushög som skapats av dess självnedbrytning. 

Linné skrev resedagbok. I tryck sattes den med frakturstil. Utom de latinska orden, de sattes i antikva. 

Här min moderniserade tolkning: 

-----

Själv-Frätsten, en sten som låg 1/4 mil (2,5 kilometer) norr om Hoburgen. Den var så stor att ingen mänsklig makt kunnat föra den dit, mitt emellan östra och västra havsstranden.

Stenarten var helt främmande för detta land. Det var därför bönderna förde oss till den. De menade att den skulle kunna innehålla någon metall. Stenen var 3 alnar ( 1,8 meter) hög, 7 alnar (4,2 meter) bred, men mellan östra och västra sidan knappt en famn (knappt 1,8 meter). Den låg helt ovanpå jorden och bestod av röd spat som en Ålandssten. Mellan dess tärningar fanns ett mörkt skimmer som här och där, där solen låg på, glänste som guld.

Solen baddade ständigt den här stenens södra sida. Solen gjorde den helt mör så att den bröt ner sig själv. Av dess nedfallna grus hade bildats som en ätteplats (förhistorisk grav- eller kultplats), särskilt på dess södra sida. Alltså var denna sten en själv-frätsten och ingen malmsten. Eftersom alla saxa (latin för stenar) eller gråstenar genereras under jorden och denna sten låg alldeles ovanpå jorden, och att det inte fanns något högre land i närheten, och att allt annat var kalksten och eftersom denna stenart var främmande här på landet, är det svårt att begripa hur den kommit hit, om vattnet förmått rulla den den hit från Sverige eller Ryssland, på den tiden detta land låg under vattnet.

Brännande middags-hettan svalkades med tunna moln, genom vilkas öppningar solens bleka strålar framlyste. Folket sade att Solen dricker vattnet och att i morgon skulle det regna.

-----

Linné kände alltså igen stenen från Åland. Bedömde att den bröt ner sig själv, särskilt där solen låg på och att gruset skapade en ätteplats. Nu trehundra år senare står stenen kvar. Den har troligen eroderat en del. Samtidigt har gruset sannolikt spritt sig. Stenen sticker nog upp ungefär lika högt över gruset som på Linnés tid. Linné kände inte till inlandsisen, men var medveten om att kalkstenen bildats under vatten. I kalkstenen hade han observerat fossiler från djur som levt i havet. Och han bör rimligen ha hört Gutasagan berättas för sig. Att ön reste sig över havets yta på dagarna och sjönk under vattnet på nätterna tills Tjelvar kom dit med elden. Då stannade ön ovanför vattnet. 

 Här kan man se stenens struktur lite närmare:

Och här ännu närmare. Nedbrytningen sker genom att de ingående  stenarterna har skilda värmeutvidgningskoefficienter. Materialet bryts ner av de spänningar som uppstår då solen värmer stenen. Rimligen bidrar den vanliga frostsprängningen, att vatten som letat sig in i sprickor fryser till is, isen expanderar och bryter isär materialet. 

På norrsidan kan man ana det rödaktiga, men nedbrytningen går sakta, stenen ser nästan ut som en vanlig gråsten. 

Här möter blocket marken som alltså består av stenens egna vittringsprodukter

Vinden hade mojnat, men kylan kom krypande fastän solens bleka strålar framlyste. Wäder-Appen utsade att solen skulle värma mer i morgon. Det skulle icke  heller regna.

Vilken svamp (?) på Gerums Prästänge?

Nån som kan bedöma vad detta är för en svamp?

Bilderna togs på Gerum Prästänge, södra Gotland, 5 maj i år. Prästänget är ett naturreservat och jag rörde inte svampen. Den var ca 12 x 8 cm, saknade synlig fot och var i gott skick. Marken är kalkrik gräsmark och växtplatsen solig.

Jag frågade chatGPT och bifogade hela listan med latinska namn på de svampar som nämns i reservatsbeslutet,  men boten insisterade på att detta är ett kranium av något djur. 

Förhandsvisning av Rådhusets renovering

Norrköping var en självmedveten stad vid förra sekelskiftet. Landets fjärde i storlek med blomstrande industri. Skorstanar som spred sina rökar fabrikörer som rökte cigarr och ett hav av arbetare varav många kvinnor. Den låga stad som byggts upp efter 1719 då ryssarna brände ner stan fick allt pampigare byggnader. Bostadshus som slott och allt mäktigare banker.

Den gamla rådstugan från 1700-talet motsvarade inte alls den nya tidens krav. Efter åratals diskussioner och olika förslag anlitade staden Gustaf Clason, landets ledande arkitekt, att rita det nya Rådhuset. Det fick ett extra högt torn för att markera överhögheten gentemot bankerna. Byggnadstekniskt synnerligen gediget från tornets grundläggning längst ner till den förgyllda granitstatyn av stadens skyddshelgon St Olof högst upp.

Planlösningen delade huset i två halvor, en för rådhusrätten, en för stadens förvaltningar. Huvudentrén mot Tyska Torget blev enbart ceremoniell.  Ambassadörer och enstaka bröllopsföljen fick komma in den vägen. Övriga, d v s i stort sett alla, genom en sidodörr mot Drottninggatan eller ett par dörrar mot en sidogata. På senare år tillkom en handikappanpassad entré mot gården.

Häromdan ordnade Östergötlands arkitektförening en visning av den pågående renoveringen. Den vardagliga huvudentrén kommer att bli mot gården och förena byggnadens två halvor. Uppe i huset har planlösningarna har anpassats till dagens arbetssätt, d v s att många får dela rum. Ny ventilation installeras, delvis genom återanvändning av den ursprungliga. Elsystemet förnyas. 

Fredrikssons arkitekter fock projekteringsuppdraget och tog det på allvar. En 3D-uppmätning gav en datamodell. För att komma åt där allt var förbyggt med lager på lager av innertak gjorde de en stor mängd förstörande håltagningar. Med denna noggranna projektering som grund upphandlades en delad entreprenad. Byggföretaget Sefab som huvudentreprenör med ansvar för samordningen. Bygget kom igång och rullade på i stort sett enligt plan. Men sen gick Sefab i konkurs av andra anledningar än just detta bygge. Efter en lång orolig stiltje kom det stånkande i gång. Det gällde då att rädda vad som räddas kunde. 

Här står vi och väntar på att bli insläppta. Spårvagnen i bakgrunden. 

Genomgång inne på gården. Byggnadens fasader av hårdbränt Hälsingborgstegel i bakgrunden. 

Inne i huset fick vi se gamla ritningar på en Ipad medan handläggande arkitekten berättade om de val man gjort vid ombyggnaden. 

Trapphuset blir jättesnyggt, påminner en hel dal om det i Riksdagen. 

Originalarmaturerna hittades på vinden. Rejmyre glasbruk har blåst nya glas. 

Nya möbler var redan inköpta och förvaras nu där man kommit åt, som här i ett byggnadsminnesmärkt sammanträdesrum som inte ska ändras. Akustiken förblir dessvärre dålig. 

På väggen en gobeläng från 1400-talet. Tillfälligt upphängd, ska placeras på annan mer skyddad plats. 

Tänkespråk från rådhusrätten bevaras. 

Svensk byggindustri vill riva ut och sätta in nytt. Fredriksson arkitekter lyckas ofta övertala till att i stället göra i ordning det som finns. Här skulle originalgolvet bort och eraättas med plattor eller kinesisk sten, men det gick faktiskt att laga efter några håltagningar och behålla originalet. 

Det har varit, och förblir, begränsade möjligheter att komma ut i det fria  uppe i huset. Här dock en möjlighet att vädra sig. 

Det blir cafeteria högt uppe i byggnaden. Här dess nya kök. 

Per adua ad astra kan nog karaktärisera detta projekt. Trots alla svårigheter blir Rådhuset jättefint med mycket av det gamla framtaget. Kostnaderna har hållits under kontroll. Bygget kommer att landa på 14.000 kronor per kvadratmeter, en tredjedel av vad ett nybygge skulle kostat. 

Plåtade Gullstainen åt Wikipedia i tisdags

Wikipedia har dragit igång sin årliga kampanj Wiki Loves Nature. Den är en blandning av tävling, man kan vinna och få diplom, porslinsmuggar med mera, och ideellt uppdrag; att fylla på med bilder på Wikipedia, särskilt där inga finns. 

Jag tycker det är kul!

I tisdags tog jag mig till Gotlands sydspets och ända fram till naturminnet Gullstainen, ett flyttblock som Linné förundrades över. Han och hans sex lärjungar var där 11 juli 1741 juliansk kalender, 22 juli nutida kalender, alltså lite väl sent för att se alla blommorna. Men han var ju också zoolog och geolog. 

Han kände igen stenarten från Åland, men kunde inte begripa hur blocket flyttats hit. Nu vet vi att inlandsisen gjorde det, och för mig  svindlar tanken ännu mer. 

Det finns ingen Wikipediaartikel om Gullstainen. Jag ska försöka knåpa ihop en. Men vet av erfarenhet att jag knappt hinner börja skriva innan inlägget underkänns och raderas.  Siktar på att ha en helt färdig artikel, komplett med länkar till källor, att lägga in. Testar den så småningom på er läsare och tittare här.