William Eggleston inspirerar till annan blick i staden!

10 o47 ooo kr för en bild på en trehjuling! Jag nappade på klickbetet och kom till en blogg av Johan Otterdahl Edfeldt. Han visade den här bilden med text "Förra årets såldes en limited edition print nr 1 av 2 tagen av William Eggleston på Christies för över 10 miljoner kronor." Orimligt tyckte Johan och några till.

Länk:

https://www.fotosidan.se/blogs/johan/10-047-000kr-for-en-bild.htm

Bild William Eggleston

Spontant tyckte även jag att det kändes orimligt. Särskilt som jag först bara såg en tämligen urvattnad bild av en trehjuling!

Sen kollade jag mer på Eggleston. Han är amerikan från sydstaterna, född i Memphis, Tennessee, uppväxt i Sumner, Mississippi.  En outsider både till ursprung och läggning. Han såg omgivningen på ett annat sätt än andra. "At war with the obvious". Färgfoto var föraktat, men han fotograferade både i färg och svartvitt. Eggleston blev allt mer besatt av färg. En vän introducerade honom till en kontakt i konstvärlden. Och så hittade han en kommersiell metod att ta fram färgprintar, "Dye Transfer". Den var dyr! Och gav resultat som fick hans kontakt och den etablerade konstvärlden att tappa hakan. "Har aldrig sett nåt liknande".

Eggleston lyfte upp det föraktade färgfotot till att bli konst och bidrog till att få foto accepterat i konstvärlden.

Sen jag tittat på hans bilder började jag se mer i bilden med trehjulingen. Nog finns där  en skarp men samtidigt ömsint blick? En medkänsla. Trehjulingen har en kaxig attityd. Som en Ford Thunderbird! Men är ju ändå bara en trampcykel för barn. I bakgrunden ett hus med carport. An American dream. Men inte den dröm med nio badrum och njurformad swimmingpool som signalerar världslig framgång. I carporten bara en vanlig Cheva, ingen Thunderbird. Det bidde så här, inte mer. Och så ser det lite tomt och övergivet ut.

Många av hans bilder är vagt olycksbådande, skaver och oroar. En kvinna som nyss varit hos frissan låter sig motvilligt fotograferas men ser inte glad ut. Bredvid kvinnan en järnstolpe omlindad med järnkätting och ett stort hänglås.

Foto William Eggleston

Jag tog mig ut på stan. Plåta trehjuling? Näe. Ta med känslorna? Det blir ju ur säck i påse, men jag försökte.

Här har kommunen velat få publikum lycklig över att få sitta på en bänk som målats med pianoklaviaturmotiv. Men det ser sjavigt ut. Eggleston hade kanske visat medkänsla, men jag lyckas inte.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Här ett motiv man normalt undviker att föreviga.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Någon på kommunen tror att bjärta kulörer gör folk glada. Det tror inte jag. Försökte ta en bild med känslan "vilja men inte kunna". Eggleston tar en (1) bild per motiv. Men kameran fick för sig att göra en bild med 20 exponeringar. Kul! tänkte jag och lät den bestämma.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

Kul bild på sitt sätt, men inte vad jag tänkt mig. På kvällen klonade jag bort personerna till höger. Det hjälpte inte.

Det bortklonade var intressantast!

Delförstoring 1:1

Jag gick tillbaka för att ta den bild jag tänkt mig, tre starkt färgade soffor som står alltför lutande framför tomma skyltfönster. Då låg en udda damsko där. Något som skavde och oroade. För att skon skulle synas beskar jag bilden lite mer än i förra försöket.

Jag kommer nog att bära med mig lite inspiration från William Eggleston framöver. Inte på grund av prisbilden på hans foton, utan hans annorlunda sätt att se.

Eggleston har 300 kameror, alla analoga. För några år sen gav han ut ett musikverk, "Musik", inspelat på en Moog analog synthesizer. Mycket Bach i det verket. Kort intro: 

https://www.bilibili.com/video/BV1Rq4y1a7uG/?uid=425631527134793161377547

Matteus kyrka återinvigd 2022

Helgo Zettervall var en av det senare 1800-talets mest produktiva och framgångsrika arkitekter. Med tiden blev han omstridd för sina kyrkorenoveringar. Han försökte inte bevara det som fanns, utan byggde om till det som det enligt honom borde ha sett ut från början. Han blev också omstridd för en del nybyggen. Använde t ex cement och äkta sten om vartannat. Men oj vad fint det kunde bli, som Matteus kyrka i Norrköping.

Församlingen hade vuxit och behövde delas, det kom order uppifrån om det. Då behövdes en ny kyrka. Det tog decennier innan projektet tog form. Till slut valde intressenterna en plats utanför det nyligen rivna tullplanket. Andra tyckte att det var väldigt långt bort. Som en kompromiss förlades entrén och tornet i riktning mot staden, d v s österut. Därmed kom koret västerut. Praktiskt men svårsmält. Kyrkan blev Östergötlands största, större än Domkyrkan i Linköping, och rymmer 1400 platser.

Då jag såg den kring 1990 var interiören svartbrun av 100 års vaxljuseldning. Allt var så mörkt. För några år sen beslutade församlingen och pastoratet och stiftet och Svenska Kyrkan att renovera den. 1400 platser behövs för det mesta inte, så en möjlighet var att minska ner kyrkorummet för att få plats med en ordentlig sakristia, församlingslokaler mm. Men efter noggranna överväganden valde man att bygga till kyrkan för att inrymma de funktionerna och bevara och återställa själva kyrkorummet

Det blev väldigt fint. Otroligt nog fanns helt intakt oljefärgsmålning kvar innanför allt sot, så taket har kunnat återställas till originalskick. Efter en del diskussioner har man också isolerat ovanpå, det ska nog fördröja framtida nedsmutsning.

Från början fanns gasljus. De är sen länge ur drift. Nu finns energisnål LED-belysning där uppe vid valven. Den tänds vid högtidliga tillfällen. Snyggt, på gränsen till pråligt men enligt min uppfattning inte över den gränsen.

Jag tog den här bilden mars 2022. Kören där framme övar inför återinvigningen. Nu har jag gjort i ordning bilden och lagt in den på Wikipedia, dels artikeln om Matteus kyrka, dels till Wikimedias tävling Wiki Loves Monuments.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm f 2. Stativ. DNG-filen framkallad och försiktigt justerad i Affinity Photo.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum som P-hus i Norrköping. Simon and Garfunkel.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum i New York blev en sensation då det invigdes 1959. Det såg inte ut som någon annan byggnad. Den skruvade interiören var unik.

Foto Jean Christophe Benoit / Wikimedia

Under ett Amerikaår 1965-1966 var jag arbetskamrat med en av dem som jobbat hos Wright, Curtis Besinger. En intellektuell person med breda intressen och djup kunskap, den i särklass mest respekterade läraren på sitt universitets arkitekturavdelning. Han var besviken över att varken Wright eller uppdragsgivaren lyckats få tillstånd att placera den stora spiralen mer framträdande, ut över körbanorna.

Curtis Besinger. Foto privat.

Besinger gav senare ut en bok, "Working for Mr Wright". På högkvarteret Taliesin fanns Wrights bostad, the Studio (kontoret med den fasta personalen),  tjänstefolk och lärjungar som alla bodde där. Lärjungarna fick i bästa fall tillträde till the Studio och vara med och rita upp, men fick också passa upp, reparera byggnaderna och mjölka korna. Så småningom skaffade sig Wright Taliesin West i Arizona där vinterklimatet var mildare. 

Guggenheimmuseet både hyllades och kritiserades. Kritiken gick ofta ut på att konstverken inte kom till sin rätt. Tavlorna fick hänga på de sneda väggarna och motljuset bländade. Men den massiva uppmärksamheten startade en likaledes massiv trend. Efter Guggenheim har muséerna byggts för att bli unika konstverk i sig, publikmagneter i sin egen rätt oavsett innehållet.

Byggnadens upplägg inspirerade även i Sverige. IKEAs varuhus vid Kungens Kurva i Stockholm och parkeringshuset Spiran i Norrköping. Detta senare har blivit allt finare med åren. För några år sen tillkom den här färgsättningen och invändigt ny beläggning med superbetong som står emot dubbslitage och salt.

Pentax K 3 II med Sigma 17-50 zoom © Måns Hagberg

Även i populärkulturen har Wright och muséet gjort avtryck. En av låtarna i Simon and Garfunkels hitskiva "Bridge over Troubled Waters" heter "So long Frank Lloyd Wright".

Länken här nedan leder till en video med den låten och ett riktigt bra bildurval. Wright som ung och som äldre, och de byggnader han är mest ihågkommen för.

https://www.youtube.com/watch?v=bUPG_PzNYXg

Gatukostnader splittrar stad och land

Vem ska betala för gator och lekplatser? I Norrköping betalar kommunen inne i stan men låter vägföreningar ta ansvaret i andra tätorter. Ett nytt parti håller på att bildas för att skapa rättvisa. Sossarna har svängt (igen). Tekniska nämndens ordförande i samregerande (C) avgår.

Frågan är svår! Och blir svårare ju mer man man tar reda på! Här nedan toppen på isberget.

Riks- och länsvägar är statliga. På landet är övriga vägar enskilda. Däremellan kommer vägar och gator i tätorterna. Där gäller byggnadslagstiftningen med rötter från 1875.

Stadsplaner gällde för städer. Staden byggde gatorna. Staden tog ut gatubyggnadskostnadsersättning av fastighetsägarna. Sen underhöll staden körfälten för all framtid. Fastighetsägarna ålades att underhålla trottoarerna.

Ordning och reda, men ute i villaområden blir det mycket gata per tomt. Tillsammans med VA blir det stora pengar. Att sköta gatorna går på sätt och vis lätt, stora maskiner kommer fram, men det blir också stora ytor att asfaltera om. Kommunal standard gör det dyrt att bygga villaområden.

Byggnadsplaner gällde för mindre samhällen på landsbygden, senare också för fritidsbebyggelse. Vägarna kunde vara smala och sakna gångbanor. Markägarna ålades att utan kostnad upplåta blivande vägmark och grönområden till en vägförening. Den skulle bygga och underhålla vägarna. Sen planen vunnit laga kraft rådde byggnadsförbud tills väg anordnats i enlighet med planen.

Jag har själv varit ordförande i en liten vägförening. Ibland var det riktigt trivsamt. Man satt hemma i någons kök och kom överens om tagen. En frivillig satte ut röda käppar till vintern. En lejd bonde plogade. Inför det årliga underhållet gick vi ut allesammans och packade ner grus i groparna. Sen kom en inhyrd entreprenör med sin gigantiska väghyvel. En tankbil med ligninhaltig svartlut från pappersbruket spred dammbindning.

Mindre kul var argsinta samtal från dem som bodde närmast stora vägen. De ville inte vara med och betala. Jag informerade om att vägföreningen var en gemensamhetsanläggning som bildats av lantmäteriet. Efter en del stridigheter hade den vunnit laga kraft. Om de ville ha ändring så gick det att vända sig till lantmäteriet som mot avgift om 1.250:- per timme kunde titta på frågan. Då vart det tyst.

Vi fick statsbidrag. Med statsbidraget följde skyldighet att acceptera utomstående trafik.

I dagens plan- och bygglag heter båda plantyperna "detaljplaner". Det finns detaljplaner med och utan kommunalt genomförande. Gamla byggnadsplaner räknas som "detaljplan utan kommunalt genomförande".

Om samma plantyp tillämpas i hela kommunen gnisslar systemet måttligt. Ekerö kommun i Stor-Stockholm har nästan inga områden med kommunalt genomförande. De som flyttar in kan få en chock när de inser att det blir dyrare att bo än de trodde. Men eftersom detta drabbar alla lika så är det bara att gilla läget.

I Ekerö är nästan inga vägar statliga (röda i bilden), några få är kommunala (gröna i bilden), resten är enskilda och sköts av vägföreningar som också har hand om lekplatserna.

Vid kommunsammanslagningar blir det gnissel. Varför ska vi i Åby betala gatuunderhållet själva? Vi betalar ju samma skatt som inne i Norrköping! Där betalar kommunen underhållet.

Att hänvisa till historien är helt korrekt, men fungerar dåligt i världens modernaste land. Här i Sverige struntar vi i historien. Vi ser framåt!

Kommunal standard kostar. Tekniska kontor kan ofta bara tänka sig att överta skötselansvaret för vägar som uppfyller kraven på kommunal standard. Typ 7,5 meter körbana, 1,5 meter gångbana å ömse sidor, kantsten helst av granit.

Sådana gator kan skötas med samma utrustning som stan alltid använder. Om det står en parkerad bil i vägen går det att ta sig förbi. Egentligen ska ingen snö få plogas över till gångbanan eller gångbanesnö skyfflas ut på gatan, men det går att leva med avvikelser. Och brandbilar kommer fram, ambulanser kommer fram, tunga truckar som suger slam ur gatubrunnarna kommer fram. Vändplatserna är tilltagna så att de slipper backa. Men att bygga om till kommunal standard blir dyrt! Och det blir intrång på tomtmark. Staket, murar och häckar tas bort. Charmigt småskaliga områden kan bli dötrista anonyma villagator. Kan inte hjälpas, regler är regler säger gatukontoren.

Det finns städer som svalt förtreten och accepterat förhållandena på platsen. I Vänersborg inkorporerades området Blåsut med charmiga smala gator. Efter åratals strider fick de vara kvar. Kommunen plogade inte själv, nån måtta får det vara, utan lejde in entreprenörer med utrustning som passade på platsen.

Blåsut. Villagatan är rätt så brutalt asfalterad men häckar  och grönska finns kvar. Bild Johan Jönsson Wikimedia.

Visby innerstad fick stadsplan 1875, numera gäller en ny detaljplan med kommunalt genomförande. Gränderna är smala. Snöröjning med dagens stora maskiner går inte alls. Men Region Gotland klarar att anpassa utrustningen till gatan i stället för gatan till utrustningen. Kilgränd.  Foto Pentax K20D med objektiv Sigma 10-20mm @ 10mm och f/5,6.