CITYSCAPES: BLOGGEN

Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Matteus kyrka återinvigd 2022

Helgo Zettervall var en av det senare 1800-talets mest produktiva och framgångsrika arkitekter. Med tiden blev han omstridd för sina kyrkorenoveringar. Han försökte inte bevara det som fanns, utan byggde om till det som det enligt honom borde ha sett ut från början. Han blev också omstridd för en del nybyggen. Använde t ex cement och äkta sten om vartannat. Men oj vad fint det kunde bli, som Matteus kyrka i Norrköping.

Församlingen hade vuxit och behövde delas, det kom order uppifrån om det. Då behövdes en ny kyrka. Det tog decennier innan projektet tog form. Till slut valde intressenterna en plats utanför det nyligen rivna tullplanket. Andra tyckte att det var väldigt långt bort. Som en kompromiss förlades entrén och tornet i riktning mot staden, d v s österut. Därmed kom koret västerut. Praktiskt men svårsmält. Kyrkan blev Östergötlands största, större än Domkyrkan i Linköping, och rymmer 1400 platser.

Då jag såg den kring 1990 var interiören svartbrun av 100 års vaxljuseldning. Allt var så mörkt. För några år sen beslutade församlingen och pastoratet och stiftet och Svenska Kyrkan att renovera den. 1400 platser behövs för det mesta inte, så en möjlighet var att minska ner kyrkorummet för att få plats med en ordentlig sakristia, församlingslokaler mm. Men efter noggranna överväganden valde man att bygga till kyrkan för att inrymma de funktionerna och bevara och återställa själva kyrkorummet

Det blev väldigt fint. Otroligt nog fanns helt intakt oljefärgsmålning kvar innanför allt sot, så taket har kunnat återställas till originalskick. Efter en del diskussioner har man också isolerat ovanpå, det ska nog fördröja framtida nedsmutsning.

Från början fanns gasljus. De är sen länge ur drift. Nu finns energisnål LED-belysning där uppe vid valven. Den tänds vid högtidliga tillfällen. Snyggt, på gränsen till pråligt men enligt min uppfattning inte över den gränsen.

Jag tog den här bilden mars 2022. Kören där framme övar inför återinvigningen. Nu har jag gjort i ordning bilden och lagt in den på Wikipedia, dels artikeln om Matteus kyrka, dels till Wikimedias tävling Wiki Loves Monuments.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm f 2. Stativ. DNG-filen framkallad och försiktigt justerad i Affinity Photo.

Postat 2022-09-22 10:24 | Läst 1138 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum som P-hus i Norrköping. Simon and Garfunkel.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum i New York blev en sensation då det invigdes 1959. Det såg inte ut som någon annan byggnad. Den skruvade interiören var unik.

Foto Jean Christophe Benoit / Wikimedia

Under ett Amerikaår 1965-1966 var jag arbetskamrat med en av dem som jobbat hos Wright, Curtis Besinger. En intellektuell person med breda intressen och djup kunskap, den i särklass mest respekterade läraren på sitt universitets arkitekturavdelning. Han var besviken över att varken Wright eller uppdragsgivaren lyckats få tillstånd att placera den stora spiralen mer framträdande, ut över körbanorna.

https://lawrencemodern.files.wordpress.com/2016/01/besigner1.jpg?w=211&h=391

Curtis Besinger. Foto privat.

Besinger gav senare ut en bok, "Working for Mr Wright". På högkvarteret Taliesin fanns Wrights bostad, the Studio (kontoret med den fasta personalen),  tjänstefolk och lärjungar som alla bodde där. Lärjungarna fick i bästa fall tillträde till the Studio och vara med och rita upp, men fick också passa upp, reparera byggnaderna och mjölka korna. Så småningom skaffade sig Wright Taliesin West i Arizona där vinterklimatet var mildare. 

Guggenheimmuseet både hyllades och kritiserades. Kritiken gick ofta ut på att konstverken inte kom till sin rätt. Tavlorna fick hänga på de sneda väggarna och motljuset bländade. Men den massiva uppmärksamheten startade en likaledes massiv trend. Efter Guggenheim har muséerna byggts för att bli unika konstverk i sig, publikmagneter i sin egen rätt oavsett innehållet.

Byggnadens upplägg inspirerade även i Sverige. IKEAs varuhus vid Kungens Kurva i Stockholm och parkeringshuset Spiran i Norrköping. Detta senare har blivit allt finare med åren. För några år sen tillkom den här färgsättningen och invändigt ny beläggning med superbetong som står emot dubbslitage och salt.

Pentax K 3 II med Sigma 17-50 zoom © Måns Hagberg

Även i populärkulturen har Wright och muséet gjort avtryck. En av låtarna i Simon and Garfunkels hitskiva "Bridge over Troubled Waters" heter "So long Frank Lloyd Wright".

Länken här nedan leder till en video med den låten och ett riktigt bra bildurval. Wright som ung och som äldre, och de byggnader han är mest ihågkommen för.

https://www.youtube.com/watch?v=bUPG_PzNYXg

Postat 2022-06-26 11:25 | Läst 1571 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gatukostnader splittrar stad och land

Vem ska betala för gator och lekplatser? I Norrköping betalar kommunen inne i stan men låter vägföreningar ta ansvaret i andra tätorter. Ett nytt parti håller på att bildas för att skapa rättvisa. Sossarna har svängt (igen). Tekniska nämndens ordförande i samregerande (C) avgår.

Frågan är svår! Och blir svårare ju mer man man tar reda på! Här nedan toppen på isberget.

Riks- och länsvägar är statliga. På landet är övriga vägar enskilda. Däremellan kommer vägar och gator i tätorterna. Där gäller byggnadslagstiftningen med rötter från 1875.

Stadsplaner gällde för städer. Staden byggde gatorna. Staden tog ut gatubyggnadskostnadsersättning av fastighetsägarna. Sen underhöll staden körfälten för all framtid. Fastighetsägarna ålades att underhålla trottoarerna.

Ordning och reda, men ute i villaområden blir det mycket gata per tomt. Tillsammans med VA blir det stora pengar. Att sköta gatorna går på sätt och vis lätt, stora maskiner kommer fram, men det blir också stora ytor att asfaltera om. Kommunal standard gör det dyrt att bygga villaområden.

Byggnadsplaner gällde för mindre samhällen på landsbygden, senare också för fritidsbebyggelse. Vägarna kunde vara smala och sakna gångbanor. Markägarna ålades att utan kostnad upplåta blivande vägmark och grönområden till en vägförening. Den skulle bygga och underhålla vägarna. Sen planen vunnit laga kraft rådde byggnadsförbud tills väg anordnats i enlighet med planen.

Jag har själv varit ordförande i en liten vägförening. Ibland var det riktigt trivsamt. Man satt hemma i någons kök och kom överens om tagen. En frivillig satte ut röda käppar till vintern. En lejd bonde plogade. Inför det årliga underhållet gick vi ut allesammans och packade ner grus i groparna. Sen kom en inhyrd entreprenör med sin gigantiska väghyvel. En tankbil med ligninhaltig svartlut från pappersbruket spred dammbindning.

Mindre kul var argsinta samtal från dem som bodde närmast stora vägen. De ville inte vara med och betala. Jag informerade om att vägföreningen var en gemensamhetsanläggning som bildats av lantmäteriet. Efter en del stridigheter hade den vunnit laga kraft. Om de ville ha ändring så gick det att vända sig till lantmäteriet som mot avgift om 1.250:- per timme kunde titta på frågan. Då vart det tyst.

Vi fick statsbidrag. Med statsbidraget följde skyldighet att acceptera utomstående trafik.

I dagens plan- och bygglag heter båda plantyperna "detaljplaner". Det finns detaljplaner med och utan kommunalt genomförande. Gamla byggnadsplaner räknas som "detaljplan utan kommunalt genomförande".

Om samma plantyp tillämpas i hela kommunen gnisslar systemet måttligt. Ekerö kommun i Stor-Stockholm har nästan inga områden med kommunalt genomförande. De som flyttar in kan få en chock när de inser att det blir dyrare att bo än de trodde. Men eftersom detta drabbar alla lika så är det bara att gilla läget.

I Ekerö är nästan inga vägar statliga (röda i bilden), några få är kommunala (gröna i bilden), resten är enskilda och sköts av vägföreningar som också har hand om lekplatserna.

Vid kommunsammanslagningar blir det gnissel. Varför ska vi i Åby betala gatuunderhållet själva? Vi betalar ju samma skatt som inne i Norrköping! Där betalar kommunen underhållet.

Att hänvisa till historien är helt korrekt, men fungerar dåligt i världens modernaste land. Här i Sverige struntar vi i historien. Vi ser framåt!

Kommunal standard kostar. Tekniska kontor kan ofta bara tänka sig att överta skötselansvaret för vägar som uppfyller kraven på kommunal standard. Typ 7,5 meter körbana, 1,5 meter gångbana å ömse sidor, kantsten helst av granit.

Sådana gator kan skötas med samma utrustning som stan alltid använder. Om det står en parkerad bil i vägen går det att ta sig förbi. Egentligen ska ingen snö få plogas över till gångbanan eller gångbanesnö skyfflas ut på gatan, men det går att leva med avvikelser. Och brandbilar kommer fram, ambulanser kommer fram, tunga truckar som suger slam ur gatubrunnarna kommer fram. Vändplatserna är tilltagna så att de slipper backa. Men att bygga om till kommunal standard blir dyrt! Och det blir intrång på tomtmark. Staket, murar och häckar tas bort. Charmigt småskaliga områden kan bli dötrista anonyma villagator. Kan inte hjälpas, regler är regler säger gatukontoren.

Det finns städer som svalt förtreten och accepterat förhållandena på platsen. I Vänersborg inkorporerades området Blåsut med charmiga smala gator. Efter åratals strider fick de vara kvar. Kommunen plogade inte själv, nån måtta får det vara, utan lejde in entreprenörer med utrustning som passade på platsen.

Blåsut. Villagatan är rätt så brutalt asfalterad men häckar  och grönska finns kvar. Bild Johan Jönsson Wikimedia.

Visby innerstad fick stadsplan 1875, numera gäller en ny detaljplan med kommunalt genomförande. Gränderna är smala. Snöröjning med dagens stora maskiner går inte alls. Men Region Gotland klarar att anpassa utrustningen till gatan i stället för gatan till utrustningen. Kilgränd.  Foto Pentax K20D med objektiv Sigma 10-20mm @ 10mm och f/5,6.

 

Postat 2022-04-08 08:45 | Läst 2247 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera