Utställning, dagen efter

Det är märkligt, att varje gång ett stort projekt som en utställning ska bli klar, så arbetar man (eller jag) in i det sista. Vid midnatt kvällen innan vernissage hängde allt. Den här gången var jag dock väl förberedd, och det sista handlade om finlir. Några sista tillägg och liten ändring i en sektion, åka till Target och köpa deras sex sista 11x14-tumsramar, skriva ut och skära passepartout, plocka ner ett par bilder hemifrån som råkade passa, och så vidare. Till sist blev det, om jag räknat rätt, 42 bilder.

Det blev en välbesökt och vad jag förstår mycket uppskattad utställning, och jag känner mig lika nöjd och stolt över att ha arbetat fram det hela och ha fått förtroendet, som trött. 

Att ställa ut är nyttigt och lite skrämmande. På något vis blir det ett avslut på bilder som legat och mognat till sig på hårddiskarna och väntat på att komma ut någonstans, och det är intressant hur ganska vitt skilda bilder hör ihop på olika sätt. Det berättar på ett meningsfullt sätt om vem man är som fotograf, tycker jag. Alltså: vad tar man fasta på i olika situationer? Jag tycker att det läggs fram synligt i en samling bilder – som i en utställning eller bok. Svårt att sätta ord på, men inte heller särskilt nödvändigt.

En annan sak är att man tydligt ser sin egen utveckling. Den bildserie som ledde till att jag fick frågan att ställa ut solo ingår i den aktuella utställningen, och idag tycker jag själv inte att det var den starkaste delen. Det ger hopp inför framtiden, vad den nu innehåller. Hursomhelst är jag väldigt glad över alla som kom och hur många som visade ett genuint intresse. Nu någon dag för att pusta ut, sedan vet jag att jag är sugen på att komma ut och jobba igen.

Utställningsarbete – utskrifter, kameraval och annat

Ikväll har jag vernissage på min utställning "American Stories" som jag skrev om igår. Bilderna är halvstort men inte enormt utskrivna, på grund av begränsad skrivarstorlek – upp till 16x24 tum som mest. Utskrifter är väl på något vis det mest meningsfulla testet av kamerautrustningen, och fick mig att tänka lite på vad som egentligen krävs av den. Inte så jättemycket, blir slutsatsen. Många av bilderna är äldre. Ett par av de större är gjorda med en Nikon D700 på 12 megapixel och standardzoomen 24-120/4, ett kompromissobjektiv som anses vara...okej – men vilken lysande kombination det var för tidningsjobb på sin tid. Jag förmodar att dagens motsvarigheter är enormt mycket bättre.

Bilden ovan är tagen med en Panasonic Lumix GH3 med Olympus 45/1,8. På några senare bilder klev jag upp till Nikon D810, och jodå, det märks en aning på upplösningen, men kanske bara om man vet om det. Att se på utskrifter får en hursomhelst att inse att man kan lugna ner sig lite med att byta utrustning av bildkvalitetsskäl. Det allra mesta duger mer än väl. Men det hindrar som bekant inte att man ändå byter grejer då och då, och där är jag verkligen inget undantag – tvärtom. Men det finns ju andra skäl, och vilka som avgör just i mitt fall tror jag att jag får återkomma till.

Utställningsarbete

Jag har under alla mina år här i USA varit involverad med det latinamerikanska kulturcentret Expressiones. Lite udda kan man tycka, eftersom jag knappt pratar spanska. Men det är en fantastisk organisation som drivs av det chilensk/peruanska paret Guido och Jose. De har ett artist in residence-program som bjuder in konstnärer främst från Latinamerika, men någon gång från Spanien. Med hjälp av gästkonstnärerna arbetar de i skolorna. De har en sommarlovsverksamhet där jag undervisat foto och min fru yoga. Vi har pluggat spanska där, och blivit goda vänner med många involverade. De skickade oss till Honduras för att vara med som jury i landets konstbiennal. En riktigt solid och viktig verksamhet som jag har stor respekt för.  

För en tid sedan var jag med i en grupputställning med temat migration, som de tog till ett konstmuseum i en grannstad. Mina bilder kom från gränsen mot Mexiko i Arizona, där jag fotograferade ett reportage från ett milslångt gap i gränsstaketet där många dagligen gick in för att överlämna sig till gränspolisen och söka asyl. Efter den utställningen blev jag tillfrågad att ha en egen i organisationens lokaler. Den öppnar nu på fredag. Temat även denna gång är migration, men betydligt friare, man kan nästan säga långsökt. Det handlar om blicken på USA från mitt eget invandrarperspektiv. Konflikter och förhandlingar som styr samhällsutvecklingen och den nationella identiteten i olika riktningar, ett par historiskt viktiga platser. Författare som beskriver samhället, som Ocean Vuong, som också skriver utifrån sin vietnamesiska bakgrund.

Förändrade klimatförhållanden som eventuellt får folk att packa ihop och flytta, som här på Floridas västkust efter orkanen Ian.

Vad man kan säga om att sätta ihop en utställning är att det tar en evig tid. Åtminstone om man har helt fria händer och envisas med att göra precis allt själv – urval, utskrift, ramning, inklusive att bygga ramarna hemma i källaren av lönnplankor. Men nu börjar det verkligen arta sig, och det är tur det för nu är det mindre än 48 timmar till vernissage, och jag har 6 små sent påtänkta bilder kvar att rama. Men då får det faktiskt bli köpta ramar. 

Nya vanor 1 – Telefonen vs produktivitet

Såhär i nyårstider blir de amerikanska självhjälpsmännen högaktuella. Alltså de här akademikerna och företagsmänniskorna – nästan alltid amerikaner, nästan alltid män – som det går tretton på dussinet av, och som skriver böcker om hur man optimerar sin tid, maximerar sin produktivitet, får saker gjorda och blir allmänt framgångsrik. En god vän brukar tipsa om dem, och jag brukar lyssna på dem som ljudböcker.

De skriver ofta i samma ton, väldigt förnumstigt, och med mängder av exempel på hur fiffiga någon ung man varit på 80-talet och hur det visar sig vara Steve Jobs eller Jeff Bezos. Någon av böckerna framkallar en lätt dödsångest genom att påminna en om hur många veckor en människa lever i snitt. Någon annan kopplar samman det inre måendet med den yttre miljön. Ofta lite småirriterande läsning/lyssning, men utifrån den sammanslagna textmassan har icke desto mindre en hel del vettiga angreppssätt utkristalliserat sig här i min lilla fotovärld. Efter år av frustration över min tankspriddhet, stökiga kontorsmiljö, och distraktioner som leder till alldeles för mycket motstånd att producera arbete att visa, börjar det till sist faktiskt arta sig. 

Ett problem jag delar med de flesta är att jag ständigt blir distraherad av telefonen. Instagram och Facebook är ju som bekant designade för att suga in och hålla kvar en. Man ska bara kolla en sak, och så har plötsligt en kvart gått, man leds in i någon fruktlös diskussion, och det tar en halvtimme innan man är tillbaka i full koncentration. Lösningen för mig just nu är att sätta hårda restriktioner på telefonen. 15 minuter per dag av Facebook och Instagram blir den tillåtna tiden. Nu kan jag använda dem på datorn, eftersom det är mitt jobb att sköta sociala medier åt ett företag, men det är inte alls lika distraherande. Jag sätter också telefonen på "downtime" mellan 22 och 7. Eftersom jag oftast kliver upp vid 6-tiden, hinner jag brygga kaffe och öppna en bok innan det blir möjligt att öppna telefonen, och då är jag i allmänhet inte intresserad längre. 

Men telefonen är förstås bara ett verktyg, som också i högsta grad kan vara ett hjälpmedel. Den amerikanska självhjälpsmannen James Clears app Atoms erbjuder ett mycket enkelt belöningssystem. Definiera vanor man vill se mer av, få en påminnelse, bocka av den, alternativt få en gliring om man missar en dag. Vi får se. Såhär långt, ett par veckor in, är det faktiskt en radikal skillnad till det bättre. Jag läser mer böcker, och lyckas hålla ordning på saker i mycket högre utsträckning.

Om en vecka har jag en separatutställning på ett av de lokala gallerierna med ett brett urval bilder från mina 14 år i USA. Jag bävade inför det, för det blir alltid sista minuten-panik. Men denna gång har jag faktiskt jobbat på i fullt hanterbar takt. Gjort ett vettigt urval, skrivit ut, skurit passepartouter och glas, använt upp ramar jag fått till skänks, byggt egna ramar till bilder i ovanliga format. Och ta mig tusan, det blir bra.

Edmund Pettus bridge i Selma, Alabama, där deltagarna i marschen från Selma till Montgomery under ledning av John Lewis blev brutalt attackerade av polis 1965.

Diner någonstans i Georgia.

Demonstranter och polis i Standing Rock, North Dakota.

Från ett projekt längs Mexikanska golfens kust.

Kvantitet och kvalitet

En av de allra vanligaste svaren på frågan varför man fotograferar på film är "det får mig att sakta ner" till skillnad från alla slarviga digitalfotografer. Visst, jag förstår grejen, och jag har säkert sagt något liknande och lite längtansfullt talat om tiden då jag fotograferade på 6x7-film och åtta av tio rutor ofta var bilder som kändes bra och viktiga. Men det här har länge gjort mig misstänksam, och min misstanke är att det är ännu ett sätt att fortsätta tänka på ännu mera kamerautrustning, men samtidigt kamma in några poäng av något slag. Man är iallafall inte en sån som måste ha det senaste och det mest perfekta – tvärtom letar man efter de mer svårfångade kvaliteterna. Visst, där kan jag också vara inne och nosa ibland – jag fick tillbaka min utlånade Nikkor-105:a igår, och wow vilken porträttglugg. Men det här med att sakta ner. Jag blir nästan orimligt irriterad över allt prat om de meditativa kvaliteterna i Leicor och annat och hur mycket man ska tänka efter före varje ruta.

Och alldeles nyss fick jag äntligen vatten på min kvarn, med ett tydligen välkänt exempel i boken 1%-metoden av James Clear som jag just nu lyssnar på. Exemplet är hur fotografen och läraren Jerry Uelsmann delade in sin klass av fotoelever i två grupper. Den ena skulle få betyg efter kvalitet, den andra efter kvantitet. Den första gruppen kunde lämna in vilket skräp som helst, bara det var många bilder, den andra behövde bara lämna in en enda bild, men den måste vara "perfekt".  Och de bästa bilderna kom till sist från kvantitetsgruppen, som skaffat sig vanan att producera mycket, lära sig av sina misstag, förfina processen. 

Han skriver om experimentet här.

Och lite här och där ser man väl exempel på att en del som gör en stor affär av att sakta ner och fotografera "på riktigt", genom någon sorts yttre motivation och identitet, ofta tröttnar och ger upp. Jag tror inte valet av metod spelar någon egentlig roll, bara den man väljer faller sig naturlig så att det inte leder till ett motstånd att fotografera. En gång hade jag en våtplåtsfotograf runt hörnet från mitt kontor. Han köpte på sig en förfärlig mängd utrustning och allt var krångligt, dyrt och luktade. Han presenterade sig som "en riktig fotograf" – underförstått till skillnad från mig. Nu har han flyttat ut, och såvitt jag vet tröttnat. I andra sidan av spektrumet är en god vän som är pensionerad bildlärare och hela tiden i ett flöde. 8x10-kameran på en stor trävagn är alltid skjutklar, han deltar i utställningar och visar gärna porträtt han tagit genom att montera en halv kikare på sin Bronica. Kvantitet och glädje. Inte allt blir bra, men en del blir mycket bra. Alltid ett nytt experiment och det är tydligt att han njuter av att lära ut och att lära sig av andra. En annan god vän har löst det hela genom att köpa 3600 fot Kodak Double X i taget och aldrig behöva känna sig låst. Han är avundsvärt produktiv. 

James Clears bok handlar om att metodiskt skapa goda vanor. Jag inser mer och mer att även om jag är ganska bra i mörkrummet, så vill jag inte längre ha ett. Det skulle stå i vägen för de goda vanor och det sug att fotografera som gör mig till en bättre fotograf. Att ha tio rutor per rulle, som dessutom är dyra att få på papper har inte alls samma lockelse längre utan känns lite förlamande.

Det som mest långsiktigt faktiskt ger mig det där suget är en bra kompaktkamera med tomt minneskort i handen och tre fulla batterier i fickan. Helst redigera på iPad. Inga krav, ingen tung väska. Det behöver inte bli bra, och just därför finns chansen, i enlighet med Uelsmanns experiment. Kvantitet behöver inte alls betyda slarv, utan kan betyda att man blir fri i sitt skapande, jobbar sig fram till en bättre bild istället för att nöja sig med den första och enda.