Teaterfoto

Ett av mina återkommande uppdrag är att fotografera teater åt Connecticut Repertory Theater vid University of Connecticut fem föreställningar om året. Det är också ett av mina favorituppdrag. På ett sätt får man allt serverat: skådespelare på scen och fantastiskt ljus. Jag är där för att registrera det som pågår framför mig. Men det är mycket som ska registreras: ljusdesign, scenografi, kostym, och förstås skådespelarnas uttryck. 

Dessa teaterjobb påverkar i hög grad vilken utrustning jag använder, och jag har finjusterat det en hel del genom åren. Det började med två Nikon D810 med 24-70/2,8 och 70-200/4. Bra resultat, högljudda kameror, vilket bara var ett problem ibland. Numera använder jag Sony A9 och A9II eftersom de var de mest överkomliga kamerorna med tillräckligt bra elektronisk slutare för ett par år sedan. Samma siffror på objektiven. Jag brukar sätta upp en fjärrkamera på stativ, senast en A6700 med Tamron 17-70, för att fånga hela scenen i en timelapse, eller ibland fjärrstyrt via PocketWizard. 

 Det är också väldigt roligt och trevligt att vara en liten kugge i det stora sammanhang som är en teaterproduktion. De här jobben är precis lagom teknisk utmaning och säkerhet på att det blir ett bra jobb. Det är alltid med glädje jag hoppar in i bilen och kör den där timmen till universitetet.

Nytt tag i musiken och slutna cirklar

När jag var yngre och gick i skolan var musik allt. Morfar var spelman och lärde mig grunderna i folkmusik. Han spelade fiol och hade byggt en nyckelharpa som han spelade på ibland. Sen kommunala musikskolan och klassisk musik. Fiol- och altfiollektioner, stråkkvartett, kammarorkester, symfoniorkester, gosskör, blandad kör, osv. Sen gick luften ur och jag gick över till fotografi. Kom sedan tillbaka lite till folkmusiken på Stockholms universitet där det fanns ett studentspelmanslag, åkte på spelmansstämmor och festivaler, och började fotografera för en musiktidning.

När jag flyttade till USA blev jag ofta inkluderad i olika musikprojekt, och på senare år mer seriöst igen. Nu jobbar jag som fotograf hos en tillverkare av kontrabasar, och för en tid sedan fick vi en ny anställd. Det visade sig att han spelar nyckelharpa, kan stora delar av den svenska repertoaren, och en stor del kunde vi båda. Vi stannade kvar efter jobbet några gånger för att spela, och bokade snabbt en spelning som blev lyckad.

Det visade sig också att vi delar ett stort intresse för tidig musik, och nu arbetar vi mot att satsa ganska seriöst på en blandning av svensk folkmusik och sefardisk-judiska musiktraditioner. Det kommer att bli spännande, några cirklar har slutits och nya spelningar är bokade den 20:e och 21:a februari.

Tankar om stil

Jag fick anledning att tänka på det här med fotografisk stil, och vad det egentligen innebär. Min fru fick syn på en bild som hon trodde jag tagit, men det visade sig vara en god väns bild. Hon kommenterade att hon brukar se direkt om en bild är min när den flimrar förbi på nätet, att jag måste haft en viss påverkan och att det måste kännas roligt. Det håller jag med om. Inte för att jag sätter prestige i att eventuellt ha varit en inspirationskälla, utan för att jag tycker det är fint att se hur fotografers bildspråk sakta ömsesidigt formas av vilka man umgås med, och mer enkelriktat av vilka av de stora fotografernas verk man tar in, medvetet och omedvetet. Vilka man gillar och ogillar, och vilka man uppskattar men inte alls identifierar sig med. Jag vet med mig att då jag som mest målinriktat sökte inspiration på Instagram drogs åt vissa håll och helt klart tog intryck av det. De senaste veckorna har jag börjat gått lite närmare och mer medvetet in på mina fotoböcker, och det leder till en del användbara slutsatser. Walker Evans till exempel. Kanske inte det fotografi jag tycker är allra mest spännande, men jag märker att jag ser på en stadsmiljö på ett liknande sätt. Gerry Johanssons bilder älskar jag, och jag vet att hans sätt att se färgat av sig hos mig, även om jag själv skulle ha svårt för att vara så enormt konsekvent. Också Lars Tunbjörk är en stor inspiration, men det betyder inte att jag försöker likna honom, utan att jag förstår och älskar hans sätt att se, medan min egen plats är en annan. Mary Ellen Mark har jag den största respekt för, och förutom innehållet i arbetet, är det mitt ideal rent estetiskt – få bilder har i mitt tycke kopierats mer perfekt än hennes. 

Ibland hör man folk säga att det är viktigt att utveckla en egen, distinkt stil. Som om man kan lägga till sig med det utifrån. Det tror jag inte är möjligt att göra genom att resonera fram det. Den fotografiska stilen är helt enkelt en förlängning och ett visuellt uttryck av ens personlighet. Hur man är som person speglas i hur man rör sig i rummet och i förhållande till vem och vad man fotograferar, vad man lägger märke till, och hur man arrangerar det inom ramen. 

Länge tänkte jag att stil och teknik hängde tätare samman än det gör. Det finns förstås ett samband eftersom man förhoppningsvis väljer det som passar en bäst, och omvänt att viss utrustning lockar fram sidor hos en som man kanske inte tänkt på. Ett exempel är hur jag under en månadslång reportageresa kände att jag fotograferade på samma sätt om och om igen. En dag tog jag därför enbart en kompaktkamera och en blixt med mig, och fick något annorlunda och i mitt tycke roligare bilder. Men de här sakerna verkar mest på marginalen. Det har ibland hänt att jag tar med en mellanformatskamera för film vid sidan av digitalkameran, för att kunna fotografera i två stilar samtidigt. Det har aldrig funkat, eftersom jag i allt väsentligt interagerar på ungefär samma sätt med miljö och människor, och till sist har jag ändå blandat material i samma bildserie – bara att några bilder är kvadrater med lite skumma färger och det som skulle vara ett annat språk mest blev slöseri med filmpengar och svårt att hålla ihop. Äventyret med kompaktkameran fungerade bara för att jag lämnade allt annat hemma och fick göra vad som gick med begränsade möjligheter. Om det förändrade min stil? Lite, men på sikt eftersom jag då började våga hålla allting enklare med målet att vara mer spontan och nära händelserna. Visst, saker som skärpedjup, färg och tonskala är detaljer som förändras, men det är andra saker som jag ser som ens stil.

Det gäller alltså att personligheten får komma fram. För att det ska ske är det avgörande att inte tänka för mycket, helst inte alls, när man väl fotograferar, och att göra det enkelt – vilket kan innebära olika saker. Den första impulsen har alltid rätt, och där formas stilen. Tänkandet får man spara till efterarbetet.

Bilder tagna med Rolleicord V, Sony ZV-1, Sony Nex-7 med Olympus Pen 38mm,

Nya vanor och strukturer – böcker

Jag skrev för ett tag sedan om nya strukturer och bättre vanor. Framförallt gäller det sociala medier som känns alltmer tomt och meningslöst. Visst finns det värdefulla aspekter av att hålla kontakt med folk och lära sig saker även där, men distraktionen och det ofta dåliga humöret det innebär är helt enkelt inte värt det. Ett för mig ganska nytt begrepp är enshittification, dvs att en massa saker som inledningsvis var gratis och bra (typ Facebook) får en allt högre kostnad (i form av uppmärksamhet den tar av användaren) och mindre värde.

Jag var länge förtjust särskilt i Instagram, där jag hittade väldigt mycket inspiration och bra fotografi. Nu tycker jag att det har enshittifierats bortom vad det är värt, när det mesta är reklam eller videor som kanske är sanna eller inte. Därför har jag bestämt mig för att vara mer "analog" i vardagen, ungefär som jag levde före 2007. Jag har schemalagt tid för att verkligen använda de fotoböcker jag köpt på mig och ta in foto på ett mer analogt och linjärt sätt till skillnad från kaoset online.

En favorit för ändamålet är Phaidons 55-serie som jag just nu har till morgonkaffet och lunchrasten. 55 bilder i litet format. Perfekt för kameraväskan och en mycket bra introduktion till fotografer och utmärkta, längre bildtexter.

Prylutveckling och frilansvardag

Det här med fotoutrustning är ju svårt att komma runt i vårt arbete. Jag tycker att kameror och objektiv är genuint roligt att pyssla med och lära sig om. Det finns ingen värdering i det. Det både stämmer och stämmer inte att "kameran inte spelar någon roll". Alltså, det stämmer på så vis att nivån på kamera inte kan hindra en att fotografera. Det går alltid att hitta ett sätt att göra bilder med, men inte att bekvämt och pålitligt utföra alla typer av fotojobb. Kameran måste passa fotografen i möjligaste mån. För en del innebär det ett mångsidigt verktyg (tänk vilken spegellös proffskamera som helst med ljusstarka zoomar), för andra något som är bäst på en enda sak (tänk Leica M eller Q). 

Vi pratar ibland som om utvecklingen går jättesnabbt och att alla hoppar på det senaste och hetaste och att allt blir mer och mer snabbt, hetsigt och slarvigt. Jag tror inte det är sant, jag tycker tvärtom att det går ganska lugnt framåt och att vi som fotografer är mer noggranna idag än förr. Jag ser de senaste decenniernas utveckling som en där fotografen själv kan och förväntas ha allt större kontroll och inflytande över vad hen levererar. Och visst gör den möjliga snabbheten och smått otroliga kvaliteten som dagens teknik erbjuder att kraven höjs. Det finns ingen bra ursäkt idag för att leverera något halvskarpt, slarvigt och ofärdigt för tryck. Däremot kan man förstås medvetet använda oskärpa precis som förr. Men det här att det ska gå sådär riktigt fort gäller nog främst en ganska liten grupp nyhetsbyråfotografer. De flesta yrkesfotografer, föreställer jag mig, är det inte så vansinnigt bråttom för. För egen del är det bara i några undantagsfall jag behövt redigera bilder i bakluckan på bilen och skicka över mobilnätet direkt till nyhetsbyrån, och där är det förstås bra att en laptop och 5G-nät klarar det mesta från fältet. Annars är det deadline på en månad, ibland tre dagar eller ett halvår och man har gott om tid att älta sina val.

Men visst förändrar teknikutvecklingen vardagen för de flesta så småningom, och oftast på ett meningsfullt sätt. Men det riktigt användbara ligger ofta lite i skymundan av det mest iögonenfallande. All teknikutveckling trillar ju så småningom ner och kommer till nytta för de flesta, antingen i form av begagnade proffsmodeller eller mer avancerade konsumentmodeller. Jag som är frilans väljer för det mesta det förra. Visst skulle en av de senaste toppmodellerna vara bra, men man ska ju gå runt ekonomiskt också, och det skulle inte addera så vansinnigt mycket i vardagen.

Att välja kamera är en kombination av hjärta och hjärna. Man ska trivas och ha roligt, och man ska trasselfritt kunna leverera bra jobb. Länge jobbade jag med ett Nikonsystem, och D810 är nog den bästa kamera jag haft, för sin tid. Men trötta axlar, för det var ett hemskt tungt system, och nya jobbförhållanden som krävde video gjorde att jag började kika på spegelfritt. En aning motvilligt – jag tycker fortfarande att spegelreflexsökaren är överlägsen.

Valet blev en Sony A9II. Skälet var inte de 20 bilderna i sekunden som på ytan är det som fick den att sticka ut på sin tid. Det är extremt sällan jag använder så snabb seriematning, för vem vill sitta och gallra i en mängd nästan identiska bilder? Tekniken bakom den snabba bildfrekvensen är däremot meningsfull för mig. Kameran reagerar snabbt, fokuserar otroligt snabbt och säkert, och har en snabb utläsning av sensorn. Det gör att den elektroniska slutaren inte innebär någon tydlig försämring av bilden i form av ränder eller rörelsedistorsion. Det är viktigt eftersom jag regelbundet fotograferar teater och ibland bröllop och liknande tillställningar där man behöver vara diskret. Utebliven jello-effekt är också viktigt när jag filmar, vilket jag gör dagligen i mitt stadiga gig på Upton Bass.

Produktbild av en kontrabas byggd av Arnold Schnitzer.

Shakespeares As You Like It i Connecticut Repertory Theaters tolkning.

Från Little Shop of Horrors på Connecticut Repertory Theater.

Teknikutvecklingen förändrar alltså frilansvardagen, men lite i taget. I mitt fall handlar det dock om nästan tio år gammal teknik. Då var den på toppnivå och mycket dyr, idag är den på vissa sätt omsprungen av mer konsumentorienterad utrustning, som A7V, Nikon Z6III, men ett proffshus känns alltid mer genomtänkt än ett nytt konsumenthus, även om det har några år på nacken. Bara en sån sak som att kunna spela in röstmemo till bilderna man tar – namn och lite sammanhang till bildtexter. Det är konstigt att det är så ovanligt. Det är så många gånger jag tidigare varit ute på reportage, fumlat med ett block där jag skriver ner folks namn och sedan lite generat måste dubbelkolla namn med reportern.

Förutom just detta är första A9:an för mig nästan likvärdig men mycket billigare, och därför fick det bli mitt andrahus. A6700 blev tredjehus, (ordningen kastas ibland om mellan de två), och den fantastiska autofokusen gör att jag på egen hand kan klara av att ratta kameror i tre vinklar när jag filmar t ex kurser. En vidvinkelkamera på stativ som själv klarar att hålla fokus på instruktörens ansikte, en rörlig kamera med kort tele eller zoom för att visa detaljer, och en tredje hängd i taket. 8 bitars video och 24 megapixel stillbild har hittills aldrig varit ett problem. 

Det är inte viktigt egentligen – fast lite – och här kommer hjärtat in: jag tycker att Sony har förvaltat designarvet från Minolta riktigt väl, och jag är kanske en av få som faktiskt gillar kamerahusen.