Snabba puckar del 1.

Januari blev mer intensivt än beräknat, och med mer att göra än på länge. Jag hade en känsla av att något skulle hända i Washington den 6:e, eftersom det pratats en hel del på sociala medier om hur anhängare till Donald Trump planerade att vara i stan och protestera mot valresultatet de inte trodde på. Dock går det tretton protester på dussinet i Washington och jag förutspådde en ganska trist tillställning med liten chans att någon svensk tidning skulle vilja ha rapportering. Men så bröt ju folk sig in i Kapitolium, och min kollega ringde på kvällen och hade fått en förfrågan från en uppdragsgivare att vara på plats i efterskalvet. Jag packade snabbt och körde mot New York där jag hämtade upp kollegan, och vidare med siktet inställt på huvudstaden. Det är åtta timmars körning, och vi stupade i säng på ett hotell vid Baltimores flygplats vid tretiden, och var sedan på plats i Washington runt åtta för att fånga intrycken av staden som vaknar upp efter att utegångsförbudet släppts. Det fanns en del tecken på vad som hade hänt kvällen innan, men ännu var det ganska öppet på Capitol Hill. Vi fick ett snack med Nicky som varit ute som motdemonstrant mot de som protesterade mot valresultatet.

Normalt jobbar jag med deadlines på en månad, eller åtminstone några dagar, men nu var det mer fråga om att leverera inom 45 minuter, så en rejäl omställning i rutinerna krävdes – inte minst att släppa kontrollen på att alla färger stämmer och att urvalet blir det rätta. Faktum är att jag snart fick gå över till att redigera i Lightroom på mobilen, eftersom det var ont om tid att sitta ner, och för att datorns batteri gick ner i en rasande fart i kylan. Sen snabbt iväg med bilder via epost, och snart gick de ut i dagstidningarna. 

Det var fortfarande gott om folk som varit och demonstrerat dagen innan, och många var oväntat frispråkiga. Att valutgången var felaktig och att Demokraterna "stulit" valet var förstås den övergripande berättelsen. Att vi kom som utländska journalister hjälpte oss möjligen, för kanske var vi inte riktigt utpekade som "folkets fiender" ännu. I något slags märkligt förtroende fick vi höra att det nog skulle vara läge för Trump att sätta in militären, och att det kanske inte vore helt olämpligt att hänga (!) både politiker och journalister – något som sades som om det var den självklaraste och mest sansade sak i världen. Berättelsen om vad som egentligen hänt ändrade sig under dagen. Lite senare spred sig istället uppfattningen om att det var "Antifa" som brutit sig in. Det var en märklig blandning av uppfattningar som spreds. Vi blev bland annat rejält hånade för våra munskydd.

Under dagen sattes stängsel upp och nationalgardet började komma på plats, och snart såg Washington ut som en krigsskådeplats, under starkare bevakning ända fram till installationsdagen. Mer om den härnäst.

Kamera, identitet, disciplin och innerlighet

Egentligen är det märkligt att kameror har blivit sådana identitetsmarkörer. Jag satt just och bläddrade i en bok av Ralph Gibson, en fotograf som jag tycker mycket om. Knappt en sida in i förordet kommer han in på hur viktig Leican var för honom, och det där stör mig lite. Jag förmodar att det finns någon sorts sponsring i botten, för nyligen såg jag hans bilder på Leicas butik och galleri i Boston. I mitt förflutna omgavs jag av många Contax T3, som Anders Petersen. De slet ofta ut filmframmatningen, vilket en gubbe i Istanbul kunde fixa. På senare tid har Fujifilm slagit an liknande men mer tillgängliga strängar. Jag kan verkligen inte säga att jag är immun mot det där eller att alla mina val varit rationella. Att byta från Olympus till Nikon vid sekelskiftet var förstås för att bildjournalistdrömmarna spökade – särskilt F3:an, som var dålig på det jag behövde och en överdrift i det jag inte behövde, och som dessutom inte höll mer än ett tiotal rullar innan det började slira i kugghjulen. Leica med den långa närgränsen har aldrig lockat (som tur är för plånboken).

Jag tror att saken bottnar i ett nästan ohälsosamt antal valmöjligheter. Grundbehovet, att ha en kamera som gör att man kan uttrycka sig i bild är fullständigt inom räckhåll, och det är då lätt att bli uppslukad av hur man gör och vad det signalerar. Om det ska jobbas på film eller digitalt, i stort eller litet format, istället för att hitta en process som man blir maximalt effektiv med – vad nu det betyder för en själv. Jag har genom åren hållit på och småduttat med olika tekniker. Ända sedan jag hittade ner i skolans mörkrum för 25 år sedan har jag testat mig fram med olika filmer och framkallare, och senare hängt kvar lite i att plåta på film parallellt med det digitala och idag på lite olika digitala format. Det skapar massor av problem, vilket har blivit tydligt då jag åkt på reportageresor med parallella system och en tanke att bilderna på film ska gå till en tidning, de digitala till en annan. De planerna går alltid åt fanders, och så står man där och väljer bilder som inte är helt optimala bara för att man gett sig fan på att det ska gå till på ett visst sätt. Det finns en strävan att vara tvärtom inom mig, och jag är väldigt tillfreds med att ha "hittat hem" med ett par kameror som har väldigt lite kredd. Vilket paradoxalt förstås är någon sorts identitetsgrej också – man kommer aldrig ifrån det, tydligen. Vart jag vill komma med det här är att det är lätt att fantisera om med vilken metod saker ska göras, men låter man prylarna begränsa vad man får gjort, så är man bara ute efter en ursäkt att slippa jobba. Det går alltid att göra något med det man har.

Mitt senaste personporträtt hade jag en stor hyrbil till, och jag började fylla på med grejer bara för att jag kunde och för säkerhets skull. Min fru suckade lite och sa att det är bäst att vi aldrig skaffar en större bil än den Beetle vi har. Sedan blev allt ändå taget med en 50/1,4 och 105/2,5 och lite blixt. Jag pratade nyligen med en kollega och chef apropå det där, att man på uppdrag alltid säkrar upp med alldeles för mycket prylar, medan det personliga, mer innerliga plåtandet, bygger på minimal utrustning och maximal närvaro. I ett reportage eller personporträtt strävar man ju efter samma innerlighet som i det personliga arbetet, så man borde därför jobba på samma sätt. Hon föreslog: ska du inte göra nästa uppdrag med bara telefonen? Utmaningen känns lockande, men där går kanske gränsen. 

iPhone 7 i solskenet.

De flesta fotografer jag ser upp till är extremt konsekventa och sparsamma med prylarna. Sällan långa teleobjektiv eller överdrivna vidvinklar. Bara en kort väg till bilden och att visa den. Nyss läste jag "Along some rivers", intervjuer och samtal med Robert Adams. Frågan om utrustning kom fram, i samband med ett projekt. Han hade använt 28 mm, enbart. Det var värt att missa några bilder på fåglar i träden för koncentrationens skull, menade han, och jag förstår precis vad han menar. De mest minnesvärda fotoresor jag gjort har varit med antingen en liten kompaktkamera, eller en systemkamera med ett eller två objektiv. Att släpa med sig en sprängfylld ryggsäck med grejer är ibland nödvändigt (eller är det verkligen det?), men ger väldigt sällan den fullständiga närvaron. Jag tror på att hitta en metod och hålla sig till den så mycket som möjligt, men det måste bottna i en själv, inte i att vilja efterlikna någon annan. En av få fotografer jag känner till som klarar av att vara lysande med ett väldigt brett register från digital Fuji till våtplåt är Jan Grarup. Josef Koudelka har växlat mycket genom åren, men oftast med en teknik i taget. Omvänt måste man passa sig för att identifiera sig alltför mycket med och låsa fast sig vid sin teknik när den väl blivit ett signum.

Men eftersom jag är lite för nyfiken för att riktigt hålla den där disciplinen som jag tror på, gick jag och köpte mig en Rokinon 12mm till Sonyn – den var ju billig. Den är kul, men jag måste vara sparsam med den för jag misstänker att man får sådana bilder som är kul i stunden, men som känns hopplöst effektsökande om några år.

Och idag laddade jag visst min Pentax K1000 med TriX. 

Årsredovisning

Det är ett årsslut som många längtat efter. Det har varit konstigt, med mycket oro och ovisshet. För mig har det varit annorlunda på så sätt att det varit svårt att jobba. Eller så missförstod jag i själva verket situationen och hade kunnat jobba hur mycket som helst. Egentligen har jag haft ett ganska bra år, men tyvärr har jag inte kunnat vara hemma i Sverige som jag brukar. Några i min närhet har blivit sjuka, men tack och lov har det gått bra, och familjen har hållit sig frisk så här långt. Ett halvproduktivt år blev det för mig. Bland de första jobben jag gjorde var för en rad svenska tidningar i samband med Demokraternas primärvalssäsong som tog sin början i Iowa.

Sedan direkt vidare till St Louis, för ett reportage för Café om deras enorma problem med vapenvåld. Vi fick bland annat åka med polisen i East St Louis. 

Det var då man började höra talas om den nya sjukdomen som man identifierat i Kina och började ana att det skulle komma hit. Det blev mycket tid hemma.

Och min fru Kim fick börja undervisa yoga över Zoom (med assistans).

Många utflykter med egna och andras hundar.

Mycket umgänge med grannarna, och särskilt tvååringen.

Vi tränade till ett maratonlopp och gjorde träningen till en söndagsritual att se fram emot, med frukost på uteservering.

Det blev ett år då svartas rättigheter och säkerhet togs på större allvar än på länge. Här en cykeldemonstration genom ett regnigt New York på uppdrag av Socionomen.

Jag och kollegan Jonas bilade sedan till Pennsylvania, en av de viktiga swingstates som gick från blått till rött förra valet, och tillbaka i år. Stämningen var klart spänd och det blev ett reportage i norska Aftenposten Innsikt.

Sedan till Arizona, en av valets stora skrällar, en vanligtvis pålitligt republikansk delstat som svängde till Demokraternas fördel för reportage i ETC, Frihet och Sändaren/Kyrkans tidning. Det var också en av få delstater som ansågs säkra att resa till från New York, Connecticut och New Jersey, och som inte krävde karantän. Men väldigt försiktig fick man förstås vara.

Väl hemma sov jag på kontoret ett par nätter, tog ett coronatest och så gav vi oss av och sprang den där maran, på Cape Cod i Massachusetts. Det blev ett virtuellt lopp, så vi fick skicka in våra siffror, och så kom det medalj och souvenirer på posten. Vi tog oss runt! 

Grannarna hade coronasäker bandrepetition ute i trädgården tills det blev för kallt, någon gång i slutet av november.

När det till sist blev kallt, höll vi oss varma i bastun.

Och kalla i snön.

Så kom den efterlängtade nyheten om att Pfizer och Moderna fick fram vaccin på rekordtid. Dagens Nyheters bildchef ringde och bad mig träffa Pfizers svenske forskningschef, Mikael Dolsten utanför New York. Han intervjuades från Sverige över videokonferens och jag fick komma hem till honom.   

Några glimtar från ett år som trots allt inte blev så dumt, på det högst personliga planet. Betydligt knepigare för världen i stort. Vi hoppas på att det vänder nu. Gott nytt år!

En glad överraskning och en harmonisk liten kompanjon

I september var jag och min kollega Jonas i Pennsylvania för att göra ett reportage inför valet. Jag har på senaste tiden fått lite svårt att sova på hotell, så jag var uppe tidigt, och bestämde mig för att köra in till Erie för att ta lite miljöbilder. Så brukar jag göra när jag har en stund över, och det har också lett till en egen serie som jag arbetat med mer eller mindre medvetet och strukturerat under de år jag jobbat i USA. Det är de slitna miljöerna i städernas utkanter, småföretag som ekonomin trots allt vilar på, men som får kämpa. Det är något särskilt med den typen av byggnader som jag fascineras av. Färger, former, patina, historia. 

Jag la upp en bild på mitt instagram, och en redaktör jag ofta jobbar med hörde genast av sig. "Älskar bilden, vi tänker omslag, kan du sätta ihop en serie?" Och sånt blir man ju glad av. Det blev en svit om sex bilder i Tidskriften RUM, och en stark motivation att fortsätta arbeta med serien.

De första bilderna i serien är från 2015, då jag under en bussresa mellan Chicago och Fairfield, Iowa, utrustad med en GX1 och en Olympus 17mm, insåg att jag var något på spåren. Det leder mig in på det praktiska med att jobba under lång tid. Man behöver kunna matcha bilderna. Helst jobbar jag med min Nikon D810, en PC-28 och 50mm till detta, men det är inte alltid de är med, för bilderna kommer ofta till när jag är ute och cyklar eller är på väg någonstans. Jag har därför en "alltid-ha-med"-kamera. Kriteriet är att den ska rymmas i min minsta Domkeväska, och tidigare har jag haft olika Panasonic-kameror och en Fuji X70, men ingen av dem matchar Nikons färger, hur mycket jag än kämpar med råfilerna. Panasonic drar lite åt magenta, Fuji känns lite blek. Olympus har funkat bra när jag lånat. 

Men eftersom jag inte hann låna ett Sonyhus för en artikel om vintageobjektiv jag skrev för Fotosidan Magasin, köpte jag i all hast en gammal Sony Nex-7, med planen att genast sälja den igen. Den visade sig ge filer som är alldeles förträffligt lika Nikonkamerans, såpass att jag oftast inte kan skilja dem åt, medan Panasonicfilerna stack ut som en sårig tumme. Sonyn fick alltså stanna i Domkeväskan, och parades dessutom ihop med det ljuvliga Zeiss Touit 32/1,8. Det var den jag tog omslagsbilden med. Med ålderns rätt är fokuseringen vansinnigt långsam – jag tror att en Nikon F801s från 1988 är snabbare – och höga isotal är inte så kul. Men jag älskar designen och så bråttom har man oftast inte. Mest står den ändå mellan iso 100 och 400. Det funkade ju förr.

En fin resa och en "sleeperkamera"

Häromdagen skrev Mikael Good om den gamla Leica M8, och den fina gråskala man får ur den. Inspirerad av det blogginlägget, kom jag att tänka på en annan "sleeper", men mycket billigare. Av någon anledning har jag märkt att den urgamla Panasonic GH1 är en väldigt trevlig svartvitkamera. Jag har ingen aning om varför, men gråskalan blir trevligare än det mesta jag använt. År 2014 åkte jag och min vän och kollega Johannes Frandsen till Peru för tre veckors reportagejobb. Vi var i Lima, Cusco och Puerto Maldonado, och gjorde ett gäng reportage. Bland annat om den väg som förbättrats mellan Cusco i bergen och Puerto Maldonado i djungeln, och har reducerat restiden drastiskt och därmed förändrat bosättningsmönster med stor inflyttning i Puerto Maldonado. Vi tillbringade mest tid där, och plåtade en hel del på gatorna.

Jag reste lätt på den resan. En GH1 och en GH3 och tre objektiv, och det gick bra det med. En bra påminnelse för mig som gärna överlastar kameraväskan för säkerhets skull. Igår kollade jag igenom de gamla bilderna och gjorde en nyredigering av några av dem. Jag fann att GH1-bilderna var extra kul att jobba med, och att de var lätta att få dit jag ville, särskilt i svartvitt. Inte så illa för en kamera man kan hitta för någon tusenlapp. Den gör sig förstås bäst på iso 100, men gör inte bort sig på 400 heller. Ett ganska trevligt korn. Däromkring höll man sig ju oftast som mest med svartvit film också. En rolig upptäckt. Men hur det än är med det tekniska så handlar det ju om att vara närvarande, och det var väldigt roligt att göra ett återbesök till den resan. Det är ett väldigt privilegium att man kan snacka ihop sig med en kär vän man inte sett på länge, mötas upp på en flygplats någonstans i världen, umgås dygnet runt och jobba ett tag.