En glad överraskning och en harmonisk liten kompanjon

I september var jag och min kollega Jonas i Pennsylvania för att göra ett reportage inför valet. Jag har på senaste tiden fått lite svårt att sova på hotell, så jag var uppe tidigt, och bestämde mig för att köra in till Erie för att ta lite miljöbilder. Så brukar jag göra när jag har en stund över, och det har också lett till en egen serie som jag arbetat med mer eller mindre medvetet och strukturerat under de år jag jobbat i USA. Det är de slitna miljöerna i städernas utkanter, småföretag som ekonomin trots allt vilar på, men som får kämpa. Det är något särskilt med den typen av byggnader som jag fascineras av. Färger, former, patina, historia. 

Jag la upp en bild på mitt instagram, och en redaktör jag ofta jobbar med hörde genast av sig. "Älskar bilden, vi tänker omslag, kan du sätta ihop en serie?" Och sånt blir man ju glad av. Det blev en svit om sex bilder i Tidskriften RUM, och en stark motivation att fortsätta arbeta med serien.

De första bilderna i serien är från 2015, då jag under en bussresa mellan Chicago och Fairfield, Iowa, utrustad med en GX1 och en Olympus 17mm, insåg att jag var något på spåren. Det leder mig in på det praktiska med att jobba under lång tid. Man behöver kunna matcha bilderna. Helst jobbar jag med min Nikon D810, en PC-28 och 50mm till detta, men det är inte alltid de är med, för bilderna kommer ofta till när jag är ute och cyklar eller är på väg någonstans. Jag har därför en "alltid-ha-med"-kamera. Kriteriet är att den ska rymmas i min minsta Domkeväska, och tidigare har jag haft olika Panasonic-kameror och en Fuji X70, men ingen av dem matchar Nikons färger, hur mycket jag än kämpar med råfilerna. Panasonic drar lite åt magenta, Fuji känns lite blek. Olympus har funkat bra när jag lånat. 

Men eftersom jag inte hann låna ett Sonyhus för en artikel om vintageobjektiv jag skrev för Fotosidan Magasin, köpte jag i all hast en gammal Sony Nex-7, med planen att genast sälja den igen. Den visade sig ge filer som är alldeles förträffligt lika Nikonkamerans, såpass att jag oftast inte kan skilja dem åt, medan Panasonicfilerna stack ut som en sårig tumme. Sonyn fick alltså stanna i Domkeväskan, och parades dessutom ihop med det ljuvliga Zeiss Touit 32/1,8. Det var den jag tog omslagsbilden med. Med ålderns rätt är fokuseringen vansinnigt långsam – jag tror att en Nikon F801s från 1988 är snabbare – och höga isotal är inte så kul. Men jag älskar designen och så bråttom har man oftast inte. Mest står den ändå mellan iso 100 och 400. Det funkade ju förr.

En fin resa och en "sleeperkamera"

Häromdagen skrev Mikael Good om den gamla Leica M8, och den fina gråskala man får ur den. Inspirerad av det blogginlägget, kom jag att tänka på en annan "sleeper", men mycket billigare. Av någon anledning har jag märkt att den urgamla Panasonic GH1 är en väldigt trevlig svartvitkamera. Jag har ingen aning om varför, men gråskalan blir trevligare än det mesta jag använt. År 2014 åkte jag och min vän och kollega Johannes Frandsen till Peru för tre veckors reportagejobb. Vi var i Lima, Cusco och Puerto Maldonado, och gjorde ett gäng reportage. Bland annat om den väg som förbättrats mellan Cusco i bergen och Puerto Maldonado i djungeln, och har reducerat restiden drastiskt och därmed förändrat bosättningsmönster med stor inflyttning i Puerto Maldonado. Vi tillbringade mest tid där, och plåtade en hel del på gatorna.

Jag reste lätt på den resan. En GH1 och en GH3 och tre objektiv, och det gick bra det med. En bra påminnelse för mig som gärna överlastar kameraväskan för säkerhets skull. Igår kollade jag igenom de gamla bilderna och gjorde en nyredigering av några av dem. Jag fann att GH1-bilderna var extra kul att jobba med, och att de var lätta att få dit jag ville, särskilt i svartvitt. Inte så illa för en kamera man kan hitta för någon tusenlapp. Den gör sig förstås bäst på iso 100, men gör inte bort sig på 400 heller. Ett ganska trevligt korn. Däromkring höll man sig ju oftast som mest med svartvit film också. En rolig upptäckt. Men hur det än är med det tekniska så handlar det ju om att vara närvarande, och det var väldigt roligt att göra ett återbesök till den resan. Det är ett väldigt privilegium att man kan snacka ihop sig med en kär vän man inte sett på länge, mötas upp på en flygplats någonstans i världen, umgås dygnet runt och jobba ett tag. 

Arizona

Inför det amerikanska presidentvalet höll jag och kollegan Jonas ögonen på var de intressanta slagen skulle stå. Valet föll dels på Pennsylvania, där det svängde rött förra gången, och dels på Arizona, en delstat som röstat på republikanskt i decennier, men där Demokraterna nu såg ut att ligga bra till både till president och kongress. Inte minst handlade det om människor med latinamerikansk bakgrund, traditionellt pålitliga Demokratväljare, som nu ökat i antal. Men det har också blivit en mer diversifierad grupp, där Trump vunnit en hel del gehör. Dessutom har många av USAs republikanskt styrda delstater en historia av att göra det besvärligt för väljare ur minoriteter att rösta. Vi mötte därför en rad aktivister och organisatörer som arbetar för att göra röstandet mer tillgängligt. Bland annat fick vi ett par minuter med före detta bostadsminister Julián Castro vid ett möte på en stekhet parkering.

Också delstatens ursprungsbefolkning har gjort en ansträngning att göra röstandet mer tillgängligt. Tohono O'Odham-reservatet är enormt, med bara ett postkontor och en röstlokal och stor fattigdom och brist på transport. Vi träffade organisatörer som April Ignacio och stammens ordförande Peter Yucupicio.

Vi åkte också ner till gränsområdena. Staden Nogales delas på mitten mellan dess USA-sida och mexikanska sida. Varje dag träffas familjer och vänner på varsin sida av gränsstängslet, som familjen Lopez, med barnen hos släktingar i Mexiko och föräldrarna i Texas. Det är alltid mycket intressant att ta del av folks berättelser. De är sällan de förväntade, och man kan vara rätt säker på att bli förvånad. Människors generositet med sin tid och sina tankar är också något som jag aldrig kommer ta för givet. Vi fick gott om tid med countyts sheriff, Tony Estrada, som ser tillbaka på ett över femtio år långt yrkesliv, och längtar tillbaka till en tid då man kunde röra sig relativt fritt över gränsen. Stängslet med rakbladstråd ser han som både omänskligt och kontraproduktivt. Det hindrar inga droger, men däremot gränshandeln som gjorde att ekonomin var bättre förr, menar han. 

En reportageresa som frilans innebär alltid mer än ett jobb, och i det här fallet hade vi fyra. Det innebär att det inte är många lediga timmar om dagen, utan ett mycket intensivt schema. Det blir också många mil bakom ratten. På en knapp vecka hamnade mätaren på omkring 300 mil. Att schemat är späckat innebär också att man inte kan vara kräsen med de fotografiska förhållandena. Att jobba i öknen har sina speciella utmaningar. Ljuset var fint mellan 7 och 8:30 på morgonen, och helt fantastiskt mellan 17:45 och 18:30. Däremellan var det väldigt kraftigt solljus, och sedan beckmörkt. Man får därför ta till några trick. Blixten gick varm, så ofta det var praktiskt på stativ med min snabbjobbade lilla oktabox. Iso 64 är hjälpsamt för att få upp slutartiderna till 1/250. Highspeed sync funkar okej, men är svårjobbat eftersom TTL nästan alltid blir fel så jag föredrar att ställa blixteffekten manuellt. Ett trick jag gärna använder är därför att använda kompaktkameran Fuji X70, där centralslutaren låter en blixtra på 1/2000, men förstås med aningen lägre kvalitet än Nikonkameran.

Tecknen på att Arizona skulle spela stor roll i att avgöra valet stämde. Jobben gick bland annat i Dagens ETC och Frihet. Då i färg förstås – det svartvita är något jag tillåter mig här i bloggen.

Hursomhelst är det härligt att vara ute på vägarna, och jag hoppas att det blir möjligt snart igen.

Att vara konsekvent

Ofta pratas det om varumärkesbygge, som fotograf och företagare. Att prata med mig om det är väl lite som att hälla vatten på en gås. Jag är en ganska ofrivillig företagare, som så många andra i konst-, foto- och skrivarsvängen. Jag vill förstås visa mina bilder, och det är få saker som är så tillfredsställande som att se dem tryckta i en tidning. Att gå in på Pressbyrån och se sin bild på omslaget är nästan overkligt. Men att beräkna hur man ska framstå i ett Instagramflöde blir däremot tråkigt. Att hålla en konsekvent stil är ett av råden som brukar ges. Där brakar det ihop alldeles för mig. Jag tycker alldeles för mycket om alldeles för många olika aspekter av fotografi.

De privata minnena som förevigas med telefon eller kompaktkamera.

Stadsmiljöer och byggnader som jag fotograferar med någon sorts projektform.

Publicerade uppdrag som man vill locka läsare till. 

Natur och landskap.

Bilder av främlingar/gatubilder.

Svartvitt och färg, film och digitalt. Trots allt, så väljer jag nog att hålla fast vid att vara inkonsekvent. Det finns så mycket i fotots värld att tycka om, att det får vara värt att blanda och verka spretig. Jag tror att man, även om man är professionell, gör bäst i att bejaka och vara rädd om amatören inom sig, och någonstans tror jag ändå att allt hänger ihop.

Om logistik och en demonstration

Att vara frilans är en ständig övning i logistik. Mer än att plåta, handlar det om att fixa det runtomkring som tar en dit. Hitta biljetter, boende och hyrbil till bäst pris. Boka intervjuer och schemalägga tid till bilderna runtomkring. Komma hem med rätt mängd material som kan formas till ett reportage som lämnas i rätt tid. Hålla kontakt med intervjupersoner och dela med sig av det som publicerats. Det är alltså något jag blivit ganska bra på genom åren, även när oddsen är dåliga och marginalerna knappa. Plan B och C finns alltid där. 

I vintras, när den amerikanska primärvalssäsongen drog igång och jag och min kollega åkte till Iowa, var det snöstorm. Att flyga med det flygbolag som var billigast har aldrig varit en positiv erfarenhet, men billigast var det, och så fick det bli. Så ställdes det ena planet efter det andra in. Vi satt och funderade på hur vi skulle kunna ta oss fram i tid. Kom fram till att schemat var på väg att spricka, kollade kampanjmötesschemat och insåg att vi kunde gå på ett annat Buttigieg-möte med lite längre körning. Så gav vi fan i flyget, kastade oss i en Uber till busstationen i New York och hoppade på en Greyhound med trasiga bromsar. 22 timmar senare var vi i Chicago, hyrde bil, och körde de sex timmarna till DesMoines, dök ledbrutna och sömniga upp vid vår airbnb, och trängde ihop oss i 120-sängen vi valt för att hålla budget. Sen flöt det på och allt blev levererat. Småskrattade lite åt någons inlägg i en svensk facebookgrupp om att svenska journalister är notoriskt lata, och bara vill bo på hotell, kolla på TV och gå på galamiddag.

I sommar har det varit relativ stiltje på jobbfronten på grund av pandemi. Nyligen fick vi ett uppdrag om Black Lives Matter-rörelsen, ett ganska vagt sådant. Det var ont om tid. Min kollega satt i tidsknipa, så jag letade evenemang och experter. Cykelrally i Brooklyn fick det bli, dagen före deadline. Som backup hade jag kollat en marsch i Hartford dagen före, och åkte dit. Det visade sig vara väldigt dålig uppslutning, så det var lite bortkastat, även om jag använde en bild. På vägen till cykeldemonstrationen, hade jag bokat en snabb fotografering med en sociolog på Manhattan. Jag la in cykeln i bilen, litade, men bara nästan, på Google maps, la in en extra trekvart för trafikstockning och gled in på en gatuparkering utanför sociologens hus precis i tid, plåtade, sa tack och hej och körde vidare till John Paul Jones Park vid Brooklyns sydspets.

Utan att tänka på det, hade jag packat inte mindre än fem kameror, alla av olika märke. Nikon D810 med normalzoom runt nacken. Sony Nex-7 för att Zeiss-32:an är så väldigt bra. Panasonic med Nikonoptik på tiltadapter för att tippa omkull skärpeplanet. Fuji X70 i vänsternäven av bärbarhetsskäl. Olympus TG-5 monterad bakåt på cykeln, fjärrstyrt från mobilen på styret med en ofattbart buggig app. Och så hängde vi på demonstrationen. 

Jag fick punka halvvägs, men fick genast hjälp av volontären Julia, som tog tag i cykeln och krängde på en ny slang. Fördomen om New Yorkare är att de är barska och otrevliga. Min fördom och erfarenhet är den motsatta. Har man någon sorts problem och det finns en New Yorkare i närheten, så kommer det bli löst i rekordtid, på ett handgripligt sätt.

När jag fått nog med bildmaterial och beslutade att åka hem, var vi en timmas cykeltur från parken, där jag parkerat. Bara att trampa på, och sedan köra de två och en halv timmarna hem. Och så en deadline klockan tre, natten därpå efter en fullbokad dag.