Valtider

Det är ju minst sagt turbulenta tider i amerikansk politik. Inte bara mellan Republikaner och Demokrater är det polariserat, utan inom Demokraterna också. Det är lätt att bli trött på alla analyser, på professionell nivå och bland glada och arga tyckare, och klimatet på sociala medier verkar ha hårdnat när man inte trodde att det var möjligt. En kandidat anklagas för att vara en galen kommunist, en annan för att vara del av det etablissemang som skapat alla problem. En är för mycket streber, en pratar för mycket om sig själv och en är inte tillräckligt tydlig, en köpte sig in. Och så "the media" som beskylls från höger och vänster för att driva propaganda, i de fall någon gör en annan analys en den egna. 

Lyckligtvis är verkligheten en annan när man lyfter blicken från skärmen, och lyckligtvis har jag ett jobb som är att flänga runt i landet och ta del av folks tankar, åsikter, förhoppningar och farhågor. För någon månad sedan var jag och kollegan Jonas ute på vägarna inför det första nomineringsmötet i Iowa på uppdrag av ett gäng svenska och norska tidningar. Då kryllade det fortfarande av kandidater. Vi åkte runt i delstaten och pratade med bönder, klimataktivister, kyrkliga, dörrknackare och alla möjliga besökare vid kampanjmöten. Senare samma sak i Boston, men då var fältet halverat.

Kan man säga något om amerikansk politik, så är det att den är oförutsägbar. Jag har många gånger tyckt mig ha en hyfsat rimlig analys av läget, men så har det tvärvänt. Från första början trodde jag att Elizabeth Warren skulle kamma hem allt. Folklig och välutbildad, rolig men strikt, och med mycket gedigen erfarenhet. Pete Buttigieg kunde också ha chans. Smart och handlingskraftig, debatterar väl. Bernie Sanders som svar på en ekonomisk nödsituation för en mycket stor del av folket. Joe Biden trodde jag aldrig skulle klara sig. Men så droppade de av en efter annan. Mångfalden försvann, och nu har vi alltså en 77-åring mot en 78-åring att välja på, i varsin ände av det politiska spektrumet. Hursomhelst blir det en nagelbitare att följa.

Fotopolymer

I åratal har jag varit nyfiken på fotopolymergravyr, men inte kommit till skott. En grafisk teknik där en UV-känslig plast exponeras genom ett positiv, "framkallas" i vatten och blir mer och mindre mottagligt för tryckfärg över ytan. Här kan man alltså få en högst handgjord slutprodukt från ett digitalt original. En korsning av ny och gammal teknik som passar mig fint.

Min vän Whitey ett par trappor upp är pensionerad bildlärare och extremt generös med sin tid och sin lokal. Hans ateljé är full av femtio- till hundraåriga kameror och alla möjliga verktyg. Han lät mig hänga med när han gjorde fotopolymerer och har nu hjälpt mig att komma igång med mina. Nu är min första plåt gjord, och jag ser fram emot ett nytt kapitel i fotografiskt hantverk.

Den privata sfären i den offentliga

Det blev lite sociala medier-liv om en film som Fujifilm använde för att göra reklam för sin senaste skapelse, med japanen Tatsuo Suzuki, men sedan tog bort. Många slog bakut när det gällde hans påflugna sätt att fotografera på gatan och menade att det är ett oförlåtligt buffligt beteende. Andra rusade till hans försvar och menade att det är av yttersta vikt att man plåtar överallt och hursomhelst. Själv är jag som ofta lite fundersam och tycker att nyanser kan vara bra. Att dra stora växlar och såga någon baserat på en femminutersfilm blir oftast inte så bra. Men det sätter fingret på något som jag tycker är bekymmersamt: bilden av fotografen som jägare och bilderna som jakttroféer. Antingen genom att man är framme och närmast attackerar folk, eller att man ligger och smyger som en krypskytt. I det förra fallet fångar man en rad människor med en förvånad eller förbannad uppsyn. I det senare finns ofta ingen relation alls, det är enbart en observation. Jag är inte helt övertygad om värdet i något av fallen.

Jag tror, att om gatufotografi och annat dokumentärt arbete ska hålla, så måste det finnas någon form av relation i bilden, mellan den fotograferade och fotografen, och i förlängningen med betraktaren. Nu är detta inte alls svartvitt. Jag tycker att exempelvis Bruce Gilden, om man lyssnar på honom, har lite mer finess än hans rykte gör gällande. Han verkar ändå ha ett ganska avväpnande sätt. Frågan kommer dock upp: hade Suzuki eller Gilden kommit undan med sitt beteende om de vore kvinnor eller tillhörde en minoritet? Det är nog tveksamt, och jag har svårt att komma på exempel. 

Queens, New York

New Orleans, Louisiana

St Louis, Missouri

Philadelphia, Pennsylvania

Jag funderade vidare på fotografer som jag uppskattar, och deras sätt att vara, eller som jag tror att de måste vara. Susan Meiselas är helt integrerad i situationerna hon skildrar. Nära, med förtroende eller ignorerad, men hon smyger inte. Henri Cartier-Bresson liknande. Avvaktande, ber inte om ursäkt för sig, men tränger sig inte på. Synlig, artig och oförarglig. William Klein närmare händelsernas centrum, lite rörigare, men fortfarande artig. Det är tydligt att folk ser att han är där, men ofta reagerar med gott humör. Doisneau förefaller också inkännande, närvarande, tydligt på plats. 

För egen del kallar jag mig inte gatufotograf, inte i någon renodlad mening. Jag tycker det är en svår genre. Däremot arbetar jag dokumentärt och journalistiskt, och ibland är komponenter i arbetet vad som kan kallas gatufotografi. De här funderingarna blev praktiskt aktuella för ett par veckor sedan. Jag och en kollega arbetar med en berättelse om vapenvåld, och vi förvånades av hur generösa människor var med att släppa oss nära och dela sina berättelser. Mycket hänger på att man som fotograf alltid bär i medvetandet att man är den fotograferades gäst, samtidigt som man vet vad man vill. Vi fick åka med polisen och vi fick vara med i förhandlingsrum där människor försöker lugna ner konflikter som kan eskalera. Vi var alltid tydliga med vad vi ville, men också att vi förstod att det var ett väldigt privilegium att få komma in i deras värld och är beredda att backa om det behövs. Istället blev vi uppmuntrade att komma med och komma närmare. Är man vänlig, ärlig, lyssnar, undgår man eller löser många problem i förhållandet mellan det privata och offentliga. Att smyga eller buffla sig fram tror jag däremot skapar dem.

Motion och humör

Året har minst sagt börjat med oro i världen. Är det nytt krig på gång? Kommer vi klara att vända klimatkrisen? Kommer Australien återhämta sig? Befogad oro, såklart, jag tror aldrig horisonten känts så mörk i min livstid, med så ont om tid och så många politiska beslut som gör att det går bakåt. De senaste dagarna har vägt tungt, och jag har haft svårt att hålla humöret uppe. Min fru undrade om jag hade ont i huvudet, för jag hade haft cranky-face hela dagen. Jag påminde mig om att det inte hjälper någon att gräva ner sig i bekymmer. Det blev ett par timmar ifrån skrivbordet mitt på dagen och istället en springtur på tolv kilometer ner till havet och hem i solskenet. Plötsligt känns allt lättare. Helt ledigt blev det dock inte, för är det något jag kan, så är det att göra fritiden till jobb – i det här fallet inte särskilt betungande. På lördag ska jag porträttera en författare i New York, och i hörlurarna blev jag klar med en ljudbok av honom under springturen.

Mormor och morfar

Efter en fortsatt genomgång av negativpärmarna under jul- och nyårshelgerna kommer många minnen tillbaka. När jag var barn fick jag vara mycket hos mina morföräldrar, Evy och Gösta. Vi bodde på landet och de i stan där mina föräldrar jobbade, så innan det var dags för förskola vid 6 års ålder, så var jag hos dem på dagarna. Det var en bra tid. Kanske gjorde den mig lillgammal, jag vet inte, men det var under en tid då jag inte var speciellt sugen på att vara med andra barn. Jag trivdes bäst med att läsa, skriva och rita. Morfar lärde mig spela fiol, vi brukade sjunga ur sångböckerna och göra inspelningar på kassettband. Mormor halade ofta fram skrivmaskinen och tog diktat när jag hittade på berättelser. Vi hade tät kontakt så länge de fanns i livet, 2006 respektive 2010.

Deras liv präglades av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och deras bildningsideal. Däremot höll de religion på avstånd. Mormor var först i byn att inte konfirmera sig, och var när jag var i den åldern aningen bekymrad över att jag hängde så mycket i kyrkorna. De växte upp i fattiga järnvägsarbetarfamiljer i Östergötland och lärde känna varandra som treåringar. De kom sedan att ha ett sparsamt men tryggt liv, och ett sommartorp hyrde de alltid. Föreningsliv, studiecirklar och arbetarförfattare spelade stor roll.

Så småningom flyttade vi till en lägenhet på gångavstånd från dem, det var ett av miljonprogramsområdena. Det var alltid roligt att ringa på och fika och låna en bok – Harry och Moa Martinson, Per Anders Fogelström, Vilhelm Moberg, Elsie Johansson. Som personer var de rätt olika och drog inte alltid jämnt. Morfar var tystlåten, sträng, punktlig och plikttrogen. Mormor spontan, ville resa mer än hon gjorde, hade bestämda åsikter och när vi var oense kunde hon hota med en dansk skalle och skratta. Ser jag på livet nu, så är det enormt mycket, vad gäller livssyn, intressen och yrkesval som tog sin början genom dem.