28mm och om självpåtagna begränsningar.

Zoomobjektiv eller fasta brännvidder. Den frågan har ägnats alldeles för mycket tid, och för min del alldeles för många annonser och förlustaffärer på Fotosidans köp- och sälj. Idealet en film, ett objektiv mot maximal flexibilitet och att slippa stå där med fel brännvidd på kameran. 

Ibland kan man tro att man måste täcka upp varenda millimeter mellan 14 och 500. Men minskade valmöjligheter kan ofta vara till kreativ hjälp. Med zoomobjektiv är man visserligen förberedd på mycket mer, men det är inte speciellt inspirerande. Med fasta blir man snabb, förutsatt att man inte har för många att växla mellan. Efter ett tag sitter utsnittet hos ett fåtal objektiv, man blir skärpt och vet var man ska stå. 

28 mm är en lite underprioriterad brännvidd som hos mig har blivit något av en favorit. Precis så kort den kan vara utan att bilder med människor i hörnen börjar se konstiga ut. Samtidigt tvingar den en till att vara lite modigare, ett halvt steg närmare än 35:an. Eftersom det ändå tycks vara omöjligt att inte samla på sig saker, har jag minst fyra sätt att plåta med fast 28 eller motsvarande. En modern 28/1,8 till allmänt bruk. Som författaren Bill McKibben backstage innan en föreläsning, och Daniel och Silvia i yogastudion.

En gammal PC28/3,5 till stadsmiljöer, arkitektur och annat. Här en "peace line" i Belfast.

Art deco i Miami Beach.

Den klassiska Köpenhamnsbilden.

En Fuji X70 i fickan. Klart flitigt använd på fritiden. Silvia och Max. 

Uncle Lester i Gray's sugarhouse i Massachusetts.

Edinburgh.

Vänners barn.

och Ben.

Och så telefonen, en iPhone 7, ifall det tar slut på minne eller batteri, när man är på puben och ser Will och Bernard kolla på Jeopardy.

Idag ska jag iväg på ett jobb om en gammal märklig temapark och packar lätt. PC-28 till miljö, 50mm till porträtt.  

När man tagit Fan i båten.

Ibland tjafsar skrivande och fotograferande journalister om vems jobb som är lättast, åtminstone på skoj. "Knäppa bilder, hur svårt kan det vara?" respektive " text kan man ju fixa till efterhand". Har på halvt allvar diskuterat att byta roll med en kollega. Båda arbetar med både text och bild, men när vi jobbar tillsammans är det jag som plåtar och han som skriver.

Ibland går fotograferande allt annat än som smort. Ibland är också restiden i förhållande till jobbtiden lätt absurd. För ett par månader sedan hade jag ett författarporträtt i samband med en intervju. Satt för det jobbet och ett angränsande elva timmar bakom ratten på en dag. Det visade sig att det endast fanns totalt en timme för intervju och porträtt, och jag överskattade förmågan att jobba snabbt. Personen ifråga var klart obekväm. Nästan alltid brukar jag få folk att slappna av, inse vikten av riktigt bra porträtt och samarbeta. Så inte denna gång Det blev ett fåtal habila porträtt, men eftersom det ska gå i tre tidningar på lite olika sätt, räckte det inte.  

Men så kom en andra chans. Författaren är på bokturné. Jag skrev en rad utan att få svar. Tänkte "var det så traumatiskt att bli plåtad – det här blir svårt". Fick tag på arrangören på en biograf på Harvard-universitetet där en av bokpresentationerna skulle äga rum. De kunde inget lova, men skulle försöka. Jag hoppade på Bostontåget, tog med fällcykeln och var i stan i god tid, ifall jag mot förmodan skulle få ett telefonsamtal om att det fanns en lucka på eftermiddagen. Traskade runt i Boston och cyklade sedan över bron till Cambridge och Harvard. Lyckades hitta arrangörerna, och så kom författaren. Och visst fick jag hänga på backstage, "kom med och ta vad du behöver" var orden, de bästa jag kunde hoppas på. Backstage, det var ett gammaldags biografmaskinrum. En stökig, trång, men ändå fin miljö, och dessutom tack och lov författarens "old stomping grounds".

Jobbet i land, och det blev ett inköp i Harvardbokhandeln och en öl som belöning för genomfört jobb. Det är ändå något fint med när man får kämpa lite för bilden. Och det bevisar återigen hur lite av fotografjobbet som är faktiskt fotograferande och hur mycket som är förberedelser och efterarbete. Hem med tåget och sent i säng för fyra timmars sömn inför en lång arbetsdag. Idag går det lite segt, men har fått förvånansvärt mycket gjort.

Gatufototillståndet

Som många andra kämpar jag med modet att plåta på gatorna. Kanske är man rädd för någon konfrontation, men mest handlar det nog om hur man känner inför staden man plåtar i. Jag bor nära New York och har ofta ärende dit, men har väldigt svårt att ta meningsfulla bilder på gatorna där. Har svårt att veta vad det är som gör det. Alla ingredienser finns där, och jag är där tillräckligt ofta för att känna stan hyfsat. Kanske är det sammanhanget, att jag oftast har bråttom där.

Under en tågluff jag tog mig för på egen hand för över ett decennium sedan, innebar de olika städerna olika tillstånd. Plzen var rätt svårt.

Budapest var bättre, men där fick jag också kämpa för att komma igång. Det blev lite distanserat.

Men i Bukarest lossnade det, av någon anledning. Kanske var jag så slut efter en månad på tåg och vandrarhem att jag inte hade energi att vara tillbakadragen längre. Där kändes det lätt att trava fram till främlingar och be att få ta deras porträtt. När det känns motigt, försöker jag tänka på den här resan och att det där tillståndet finns och går att locka fram. Men det gäller att resa och arbeta ensam. Framöver kommer jag behöva arbeta mer ensam, med både bild och text. Om det är något jag ser fram emot, så är det att det här ligger närmare till hands när man jobbar solo.

Ramón

Världen hänger ofta ihop på underliga vis. I fredags var jag på vernissage på ett av New Londons latinamerikanska gallerier, Expressiones. Där var Ramón Ostolaza från Peru gästkonstnär, och visade masker i papier-maché inspirerade av mytiska väsen från olika kulturer, delvis egenpåhittade. De sålde nästan slut under vernissagen. När han pratade med några av gästerna nämnde han Birka som en inspiration. Det visade sig att han var mycket inne på nordisk vikingatid och spelade levande rollspel med vikingatema hemma i Lima. Han visste mycket om vikingar som jag inte hade en aning om. Jag stämde raskt träff med honom för en intervju under lördagen, eftersom han var på väg hem efter sina två månader. Han var mycket generös med sin tid; tre timmar snackade vi. Mitt under intervjun kom en familj som kört en och en halv timma för att köpa de sista två verken efter att de hört honom på radion. Mamman i familjen råkade dessutom ha tre syskon i Stockholm. Nu får jag se om det blir någon publicering av detta, det blir jobbet under kommande dagar att ordna. 

Tre tyska kollektiv

Djupdykningarna i arkivet fortsätter. Under många år jobbade jag i vården samtidigt som jag pluggade och började smyga igång som frilansfotograf. 2007 bestämde jag mig efter en lång rad tidsbegränsade anställningar att säga upp mig och lägga sju veckor på att tågluffa. Då hade jag egentligen inte alls någon resvana, men jag satte siktet på Svarta havet, packade alldeles för tungt med fyra kameror och hundra rullar film. Flög till Berlin för att komma igång, och sedan tog det oplanerade resandet vid. En kompis kompis hade bjudit in mig att sova på hans soffa i Leipzig, där resan började på riktigt. Jag hade en vag idé om att dokumentera olika kollektivboenden, och fick tillfälle att börja jobba på det redan i Leipzig. Det började snabbt då jag sprang på en grupp Hare Krishna-munkar på stan, och frågade om jag fick bo med dem några dagar.

Det blev några tidiga morgnar och jag fick hänga med ut när de åkte och missionerade. 

Vidare gick färden mot Wagenplatz Toter Arm. Ett stycke mark som ockuperats av en grupp som byggt små hus på hjul, och sedan kommit överens med kommunen om att få stanna och hyra den. Jag travade in där och frågade om jag fick dokumentera. Frågan togs upp på veckomötet, och så fick jag lov att komma tillbaka och bo några dagar i en vagn vars ägare var bortrest. 

Mitt i stan fanns Atelierhaus Zoro. Även det en gång ockuperat av en grupp punkare och konstnärer. Också där stövlade jag in och frågade om jag fick bo och dokumentera, och det gick bra. Det fanns en scen för punk- och hardcorekonserter, och ett backstagerum med sängar för banden, så det var bara att välja. "Ibland kan det hända att dörren är låst, men då är det bara att sparka in den", sa mannen som bjöd in mig. Där fanns replokaler, scen, en utmärkt vegansk restaurang, cykelverkstad, konstateljéer, tryckeri, fritidsverksamhet för barn, skivaffär och lägenheter. Man var under ständigt hot att en galleria skulle byggas, och kollektivet jämnas med marken. Mitt besök råkade sammanfalla med kollektivets årliga festival.

Det var en helt magisk tid och plats. Känslan att allt var möjligt var stark. Dels genom platserna själva, där människor tagit saker i egna händer och skapade sin verklighet. Dels för egen del, att jag, som då var en ganska tillbakadragen figur (och till viss del fortfarande är), hoppade på alla möjligheter som öppnades. Få saker slår att resa ensam med en kamera, när man blir varm i kläderna.