Black Lung

1969 gav sig West Virginias kolgruvearbetare ut i vild strejk med krav på åtgärder mot de farliga dammnivåerna i gruvorna som ledde till koldammslunga. En sjukdom som sakta men säkert bildar ärrvävnad i lungorna och hindrar dem från att syresätta blodet. Kraven tillmötesgicks snabbt. Nya rutiner sattes in och gränsvärdet sattes till en fjärdedel av de vid den tiden normala nivåerna. Sjukdomstalen dalade, och mot 90-talet sågs det som ett sällsynt tillstånd. Men något hände. En läkare i Kentucky märkte att han fick fler och fler patienter som testade sig för koldammslunga, och fler och fler av dem testades positivt. Siffrorna var så höga att han trodde han läste röntgenplåtarna fel, men fick dem bekräftade och insåg att det fanns ett stort problem. Vid det laget fanns ungefär hundra officiella fall i hela USA. Amerikanska public service-bolaget NPR gjorde ett stort gräv och kom fram till att det fanns omkring 2000 fall bara i delstaterna i Appalacherna. 

Jag fick träffa Debbie Wills som arbetar för gruvarbetarfacket UMWA och hjälper arbetare att testa sig, och söka ersättning. Hon pekar ut några olika orsaker. En sak är att facket är extremt försvagat. Facket kämpade för 40-timmarsvecka, och det fanns goda möjligheter att vägra arbeta om förhållandena var dåliga. Idag är arbetsdagarna är längre, och det är inte ovanligt att man jobbar 48-60 timmar i veckan. Om man säger ifrån idag, kan man lika gärna gå hem, säger Joe Massie, ordförande i American Black Lung Association.

Jag träffade också honom, och gruvarbetarna William Ramsy, Micky Pettry och Gary Hairston, som alla tvingats sluta arbeta i gruvorna och nu kämpar för sin ersättning. Det var inte lätt för dem att sluta arbeta. I kulturen är idealet att männen arbetar hårt för att försörja sin familj stark. Jag tog del av deras berättelser för norska Agenda Magasin.

Det här uppdraget växte fram ganska fort. Jag var på väg till West Virginia på ett annat uppdrag, men för det mesta räcker inte ett för att göra en resa ekonomiskt hållbar. Dessutom leder nästan alltid samtal och intervjuer in på stickspår, som inte får plats i den första artikeln, men som är för viktiga för att lämna därhän. För egen del vill jag alltid skriva längre än beställningen, och då är det bra att kunna ta sådana avstickare. I det här fallet hade jag hört av mig till Debbie Wills i förväg, på vinst och förlust. Hon var mycket hjälpsam, dels med sin egen tid, dels med att sätta mig i kontakt med männen här, som i sin tur var generösa med att bjuda in mig till verandor, vardagsrum och möteslokaler. Lite bråttom blev det, och eftersom jag ännu inte hade en beställning var det lite svårt att planera. Fotografiskt höll jag det därför mycket enkelt. Rakt upp och ner, befintligt ljus, 28, 50 och 60 mm.  

I brist på X-pan: shift-glugg

Jag har alltid gillat lite udda bildproportioner. Kvadrat, 6x7 och panorama. Hasselblad X-pan är förstås lite av en drömkamera, även om det inte blir så mycket film plåtad av mig just nu. Den vore också svår att motivera ekonomiskt. En lösning som har visat sig fungera enastående bra – för stillastående motiv – är att lägga ihop två exponeringar med min kära PC-Nikkor 28mm/3,5. Först full shift åt ena hållet, sedan rotera objektivet och ta nästa. Och så den automatiska sammanslagningen i Lightroom. Ut kommer en helt sömlös bild på ca 11500 x 4750 px, eller 98 x 40 cm vid 300 ppi. Aningen mindre vid än X-pan-proportioner, men bra nära. Medan jag skriver spottar skrivaren ut ett par utskrifter från Utah på Hahnemühle Baryta Satin, och det ser mycket trevligt ut.

En minnesstund

För tre veckor sedan förlorade vi en kär vän mycket plötsligt. Jag har skrivit om honom tidigare. En vän man alltid såg på fiket, på scen och i publiken på spelningar, och under en tid som en av de mest dedikerade yogautövarna. Någon som hade en enastående positiv syn på livet och rörde vid mångas liv. Inte helt självklart. För ett tiotal år sedan tvingades han av sin arbetsgivare att jobba trots hög feber. Det slutade på sjukhus, och han förlorade stora delar av synen på grund av olika följdsjukdomar. Med tiden hamnade han i missbruk, men tog sig ur det på ren viljekraft. Han firade varje halvårsdag fri från heroin, det hann bli åtta stycken, och var ett stöd för många som kämpade med samma sak. Livet såg bättre ut än någonsin. Så fick vi ett telefonsamtal. Hans kompis hade hittat honom livlös på köksgolvet. Ingen vet säkert vad som hände, och saknaden i staden är enorm.

I staden finns också en gemenskap som är oerhört sammansvetsad och bra på att hantera kriser. Förra veckan höll vi minnesstund. Igår firade vi hans tid på jorden på det sätt han själv hade velat: på klubben där han ofta spelade, med insamling till ett musikstipendium i hans namn.

På väg på uppdrag

Dags för reportageresa. För det mesta innebär det att ett ämne eller plats fångat uppmärksamheten. För att få ekonomi i det hela måste det backas upp med flera olika jobb, eller olika vinkel på samma, försäljning utanför Sverige, så att man får ihop fyra-fem uppdrag. Mycket detaljplanering från skrivbordet, så att allt är spikat när man är på plats. Den här gången var allt tvärtom. En och samma uppdragsgivare vill ha fyra-fem jobb från en del av USA, och kontaktade mig. Jag har mycket vag uppfattning om vad exakt jag ska göra, men ska vara väl omhändertagen av några guider. På ett sätt stressar det kontrollfreaket i mig att vara i händerna på andras idéer, men det är också en sällsynt lyx. Friluftsjobb ska det iallafall bli. Saker som jag länge velat göra, men aldrig lyckats få sålt. Jag har med en mojäng så jag kan montera TG-5:an på olika ställen när det ska plåtas mountainbiking och fjärrstyrd från styret. Önskar att jag även grejat en stark blixt till den. Men det får gå. Det har även utlovats feta stjärnhimlar, så jag får äntligen ge mig på nattlandskap utan ljusföroreningar.

Sitter nu med en dunderstark kaffe på flygplatsen i Boston, på väg till Salt Lake City, och har hunnit svänga förbi Institute of Contemporary Art för att skriva om en utställning för Omkonst.se. Vilket måste ske nu, för att levereras före måndag eftermiddag, svensk tid.

Camphill Ceske Kopisty

För omkring tolv år sedan var jag ute och tågluffade i Europa. Innan jag åkte hade jag på något vis hört om ett Camphill-boende i västra Tjeckien. Ett boende av antroposofisk modell, avsett för människor med särskilda behov, som innebär att personal och vårdtagare bor och arbetar tillsammans i ett kollektiv. Jag jobbade då i en liknande verksamhet i Sverige, blev nyfiken och skrev ett mail. Efter en månad på järnvägarna fick jag ett telefonsamtal på norska. Det Petr Nejtek, föreståndaren för boendet. Jag var välkommen att besöka. Jag tog tåget till Prag och sedan till Litomerice, där Petr hämtade upp mig och vi åkte till gården, som ligger strax utanför Terezín. Jag tillbringade en vecka där, om jag inte minns fel, och fick ta del av en väldig historia.

Petr föddes på gården. Ett modernt, högproducerande jordbruk där floderna Labe och Ohre möts. Men nazisterna hade gått in i Tjeckoslovakien och gjort Terezín till Theresienstadt där de byggde koncentrationsläger. Den judiska delen av Petrs familj fördes bort och dödades sedan i Auschwitz. Man hankade sig fram, men med tiden tog kommunisterna över, och det bestämdes plötsligt att gården skulle bli kollektivjordbruk. Familjen var med på noterna, men hade pekats ut som "folkfiender" och fick 48 timmar på sig att flytta. 

Så småningom fick de komma tillbaka. Tiden gick, Petr pluggade till ingenjör, och så såg det ut som att det Tjeckoslovakiska styret mjuknade och skulle ge mer frihet. Men den sovjetiska invasionen satte stopp för det. Petr fick nog och flydde till Norge för att avsluta sina studier. Där träffade han Turid, som läste till lärare. De gifte sig, fick barn och ett gemensamt liv i Norge. Petr kunde inte resa tillbaka med mindre än fängelsestraff, men Turid och barnen åkte till den nedgångna gården för att hälsa på släkten. 

Men så föll järnridån, och egendom gavs åter till ursprungliga ägare. Petr och Turid hade varit inblandade i den antroposofiska världen i Norge. Turid blev den som sa det högt: "tänk om vi skulle starta ett Camphill?", men Petr hade tänkt samma sak. Och så blev det. De köpte loss gården från familjen, och började arbeta. Motgångarna var många. Framförallt var det ont om pengar, men 1999 flyttade den första "landsbybon" in. I år firas det alltså 20-årsjubileum. "Allt mänskligt tar tid", som Turid säger.

För mig har det blivit två besök efter det första. Vi har fortfarande kontakt, och försöker hitta en tid då ett besök till skulle kunna passa.