Peacelines

Vid slutet av 60-talet hade oroligheterna i Belfast blivit så allvarliga att justitiedepartementet beslutade att bygga barriärer för att hålla isär unionister, som identifierar sig som brittiska protestanter, och nationalister, som identifierar sig som irländska katoliker. En tillfällig lösning, sades det. Men murarna blev högre, längre och permanenta. De blev en fysisk manifestation av psykologiska gränser – man visste var man hörde hemma och inte även utan murar, men våldet försvårades. 1998 förhandlades fredsavtal fram och gränsen mellan Irland och Nordirland blev i princip osynlig. 2013 bestämde man att murarna skulle tas bort på tio år. Många förväntade sig ett "Berlinmursögonblick", men så blev det inte. Ekonomin gick trögt och bromsade utvecklingsplaner, och dessutom var folk rätt bekväma med murarna och har ingen brådska att bli av med dem. Många talar om en känsla av trygghet i den trots allt bräckliga freden, och än idag styr murarna rörelsemönster, medan de tunga grindarna ger staden en dygnsrytm när de öppnas och stängs. Några har tagits ner, ett par har tillkommit. Att de ska vara borta till 2023 är det få som tror.

Jag och Johannes Frandsen var där förra våren och fotograferade murarna och skrev ett reportage för Rum och The Nation.

Vanor och struktur

Att vara frilans kräver disciplin. Både när det gäller att jobba och att inte jobba. Arbetet och det övriga livet går in i varandra och det är något jag trivs med. Men för att saker ska påbörjas och – ännu mera – avslutas, måste en hel del rutiner skapas och läggas på utifrån. Annars blir uppmärksamheten splittrad och dödtid uppstår. Det gäller att hålla sociala medier på avstånd. Det är alldeles för frestande att byta tab i webbläsaren. Sedan tar det, sa en forskare, 25 minuter att nå fullt fokus igen. Jag har därför satt upp en svart tavla med veckoplanering. Ett viktigt redskap är också timern.

När jag skriver sätter jag klockan på 30 minuter. En lagom tid att hålla fullt fokus. Sedan en liten rast – läsa mail, kasta boll med hunden, gå ett varv – och så repetera. Att redigera bilder är lättare att fokusera på. Där går det fint att lyssna på podcasts som ibland leder fram till nya idéer.

Ute i fält är det förstås en annan sak. Där är man helt utlämnad till andra människor och väder, men där är tiden alltid så knapp att det inte är möjligt att såsa. 

På morgonen är rutinen tio minuters städning, antingen det behövs eller inte (det gör det). Och inte minst: ett kapitel i en inspirerande bok. Nyligen sålde jag av en del gamla kameror som mest stod i skåpet och skräpade, och köpte fotoböcker för en del av pengarna. Tre Annie Leibovitz, en Sally Mann, och så Lisette Pooles debut som nyss kom ut. Den återkommer jag till i ett senare inlägg. En dag ska jag också ta mig an John Berger som alla talar varmt om men som jag ännu inte tagit mig igenom.

Perrongporträtt

På väg hem från ett jobb i North Carolina väntade jag på tåget i Richmond, Virginia. Bredvid mig stod denna stiliga dam. Impulsen att ta ett porträtt dödas ju ibland av viljan att inte vara till besvär. Men man vet ju hur mycket man ångrar sig och hur lite man har att förlora. Det är överhuvudtaget intressant hur det tar emot så att bryta isen, trots att det nästan utan undantag ger positivt resultat. Jag sa till henne att jag tyckte hon hade en fantastisk stil och frågade om jag fick ta hennes porträtt. Det gick förstås fint. Hon presenterade sig som Queen Gemayze Earth från Harlem, New York. 

Löpning vid Höga kusten

Då och då hakar jag på ett lopp här och där. Jag är inte mycket till löpare, men är mycket fascinerad av löpning som fenomen. Sammanhållningen och generositeten mellan amatörlöpare är en sak. Mentaliteten som krävs för att springa långt är en annan. I september åkte jag och mina bästa vänner till Höga kusten för att springa terränglopp. Halvmaran var slutsåld, men till helmaran fick vi biljetter när de släppte återbuden. Som vanligt hade jag kameran med.

Lätt sammanbiten stämning klockan 6 på morgonen på väg mot loppet.

Vädret hotade med regn, men de första tre milen var helt okej. Det var fuktigt och halt på berghällarna, och vi var några stycken som ramlade och slog oss ibland. Runt en mil blev i regn, men temperaturen var inte så dum att springa i. Men efter tre mil är ingenting längre behagligt. Mot slutet gick det brant uppför, sedan brant nedför, till sist uppför en skidbacke, så mycket löpning blev det inte – mer hasning. När det väl var över var det inte alls dumt att värma upp bastun. 

Det är egentligen inte speciellt vettigt att plåta när man springer, det blir sällan sådär riktigt lysande som bilder betraktat. När det väl går undan har man inte tid att plåta, utan det mesta blir när det går uppför, eller när det blir trafikstockning. Framförallt blir det lätt lite samma. Men jag har en förhoppning om att fånga något inifrån som inte går som utomstående. Ibland funkar det. Här nådde det inte riktigt så långt jag hoppats.  

Klimatstrejk i New York

För en dryg månad sedan var Greta Thunberg i New York och deltog i stadens upplaga av den globala klimatstrejk som enligt beräkningar fick fyra miljoner deltagare i världen. Tiden går fort och jag var rätt sen på bollen att rapportera om detta, men med kort varsel drog jag in två jobb åt Frihet och Sändaren, och hoppade på tåget. Tog tunnelbanan ner från Harlem till finansdistriktet, där marschen började, och vartefter fylldes vagnarna med unga och vuxna med hemmagjorda plakat. Jag fick växla några ord med medpassagerare. Flera talade om att Greta hade fått dem att känna att de också, trots att de är unga, kunde ha betydelse. En del nämnde att klimatförändringar inte hade varit något de tänkt på så mycket tidigare. Någon sa "jag är sexton, det vore trevligt att kunna leva på jorden ett tag till".

Många trossamfund var på plats.

Det blev en rejäl folksamling, det talades om en kvarts miljon i New York. Eftersom jag var lite sent ute hade jag inte hunnit greja pressackreditering, så jag småjoggade in i Battery Park för att komma långt fram. Sedan stod vi och trängdes i värmen, en del blev rätt hetsiga i väntan, men mestadels var folk generösa och samarbetsvilliga. 

Det var en rejäl samling framträdanden, bland annat ett riktigt starkt av 18-åriga singer-songwritern Willow Smith. 

Men det var förstås Greta Thunberg alla väntade på, och till slut kom hon upp på scenen. Vid det laget var det så varmt och trångt att flera svimmade och fick föras ut. 

Kanske är det här en rörelse som får saker att ändra på sig till sist. Nyligen intervjuade jag sociologen Zeynep Tüfekçi i North Carolina som studerar proteströrelser. Hon menade att trots att det ser ut att ha exploderat nu, tack vare en mycket synlig profil, så är det till skillnad från många andra moderna rörelser en mycket långlivad och gedigen sådan – "en djup våg som kommer upp till ytan".