Gräs

Gräs går vi på, ser över det, korna trivs där. Det bara finns. Men någon gång ibland kan det vara läge att lägga sig ner och se på det, den lite mer livlige kan ju rulla runt också. Det finns mycket vackert i gräs, särskilt en tidig morgon i soluppgången. Det blöta torkar när du reser dig och går. Upplev dagen, upplev det nära, vardagliga. Se det, ta vara på det. 

På sensommaren kan det växa lite oordnat, lägger sig hit och dit. Men vad gör det?Gräs kan vara som ett stort träd för en liten spindel, där den kan konstruera sina fångstanordningar.Så sprött reser det sig i morgonljuset. På vintern ligger marken där frusen och död, men nästa vår sker undret igen, ur marken reser sig livet. Det är vackert livet.Helt vanligt gräs där betesdjuren går.Jag vet inte vad alla gräs heter, men det spelar ju ingen roll för gräset.Här ville bokehn samla sig runt strået när ljuset nådde sensorn.Gräs blir nog finast när det får växa fritt.Avslutar med det sällsynta elektriska gräset, som endast börjar lysa när det skånska blå norrskenet är som mest intensivt. Det är finurligt nog lite suddigt, så ingen ska se hur det fungerar. Ett helt sagolikt gräs, tro det eller ej. 

Flugfrossa

När jag i gryningen tagit bilderna på blommorna i förra inlägget, gick jag tillbaka till bilen. Det hade börjat torka upp, och det var ingen brådska. Solen sken. På ängen närmast bilen såg det trevligt ut. Varmt, soligt och vindstilla. Så jag satte mig ned i gräset och såg på livet runt mig. Blommor, insekter och fåglar. Det var helt förtrollande att bara sitta där. Tog efter en stund upp kameran ur ryggsäcken, och använde mitt 90mm makro och mitt 150-600 tele, det sista både som makro och till fåglar. Båda objektiven känns väldigt praktiska. Det är förvånande hur mycket det finns att ta bilder på och hur mycket det finns att njuta av när man sitter på en sommaräng. 

Blommor från sensommaren, känns som längesen redan.

Gick en promenad på ängarna vid havet. Just när solen gick upp, lågt stående ljus är tacksamt. Mycket dagg, men redan värmde det lite i solstrålarna. Det blev många bilder, vart jag än såg fanns skönheten. Så där jag stod mitt i blomsterprakten, tog jag fram kameran och mitt makro, bäst att sätta igång innan allt torkar upp och ljuset blir platt.

Trift tror jag detta är, de trivs ju vid kusten. Misstänker att de blir mer blå i kalkhaltig jord. Gick ner på knä och tog en bild.Lade mig på mage i vätan, kom närmare, riklig bokeh (japanskt ord för suddig) blev det.Kröp lite närmare, mindre bokehOch riktigt närgånget, svårt att känna igen blomman nu.Sen vred jag mig några grader åt höger, mot havet, där en ängssyra stod, ja jag tror det är en sån. Uppförstorat ser det ut som en märklig antennReste mig, gick några steg till nyponrosen, den var morgonfräsch. Fräsch som en nyponros.Rakt genom gick ljuset, men några grader kanske det böjde av?Och där inne satt en mygga, upptäckte jag sen.Gick ett par steg till, lade mig platt på magen. Mellan mig och solen fanns ett litet bestånd blåklockor. Men denna var mer åt sidan.Vred mig lite mer mot solenHär blev det ljust! nästan rakt mot solen.Denna ser lite ensam och ledsen utMedan de här åldras tillsammans.Till sist en lite våt, tilltufsad maskros. Det som inte är helt perfekt är mer intressant. 

Bilnostalgi

Kunde inte låta bli att lägga ut de här 3 bilderna, föreställande en Volvo 144 - 68. 

Bilen köptes 10 år gammal för 10.000, kördes 10 år, såldes för 1.000, och jag tror faktiskt den rullade 10 år till. Kvalitet vet jag inte, mer grovsmide. Men den gick att reparera tämligen enkelt, till skillnad från dagens bilar, som är 100% elektronikberoende. Köpte Volvos original verkstadshandbok, där alla toleranser stod, alla mått. Reparerade precis allt på den, kunde varenda skruv. Bilen var stark som en traktor, och jag kom alltid fram, på något sätt. Hastighetsmätare behövdes egentligen inte, den lät olika på olika hastigheter. Och hade en mängd olika egenheter. 

Här svetsar jag. Strippade bilen här och där ibland, lagade alla rosthål med 1mm stålplåt jag värmde körsbärsröd och formade. Sprutade sen Tectyl inuti och utanpå. Denna metod hade högre hållbarhet än originalet. Gick bra att hårdlöda kylare också. Fortfarande ger doften av varmt stål en härlig känsla. En utflykt till Kolmårdens djurpark med barnen. Mamma fick sitta mellan barnen i baksätet, så slog de inte ihjäl varandra. Tältet på taket. Jag körde i stort sett på grusväg hela vägen upp, ibland på känsla, för alla småländska grusvägar verkade inte vara kartlagda. Gillade att köra grusväg, älskade uppställ. Innan Åtvidaberg körde vi på en evighetslång ödeväg benämnd lersnoken. Den slutade i en nerförsbacke just innan Åtvidaberg. Där lade elen av, bilen rullade i nerförsbacken in i orten, den första byggnaden var Volvos reservdelsförsäljning, där en ny jordkabel inköptes. I Kolmården dog den, det var kolet i fördelaren. Tog en snickarpenna ur bagaget, tog ur blyertsen, och satte den mitt i fördelaren: perfekt, det höll hela vägen hem. Genom lejonparken blev det svettigt, sommar, rutorna uppe för lejonen, och full värme för bilen ville överhetta. Men ack så mysigt var det, en tidig morgon vid en småländsk sjö. 

Återvinning

Jag fick en negativscanner för en vecka sedan, och fann till min glädje 9 rullar svartvitfilm, tagna för ungefär 35 år sedan. Har hunnit med 6 rullar så här långt. Skickar bilderna till barn och barnbarn. Känns meningsfullt. Negativen har dammprickar, repor och mängder med tekniska malörer, men vad gör det? Det är intressant att se och minnas. 

Denna scanning är återvinning av mina gamla bilder. Återvinning är verkligen inget nytt, men nödvändigt. Och intressant. Naturligtvis innebär det ju, att mitt andra bildlager glider bak i tiden. Kanske är jag ikapp till våren? Men å andra sidan, att jag kommer ut är mycket viktigare än frågan om varför bildhögen växer. I dag tog jag en promenad med en kamrat, som just haft liten stroke, vi hade på morgonen läst en annan kamrats dödsannons. Så vi njöt av livet och promenaden, av solen och att finnas till, såg bla. havsörn. 

Först några av de återvunna bilderna, från en tid med mindre avancerad teknik, men stor glädje.

   Så några sensommarbin  Och till sist en överbliven spindel som stoppas in här.