En promenad där det är ömsom svart, ömsom vitt

Efter att ha sett rådjuren gick jag in i skogen, en aleskog där den stora svarta boskapen (black angus) går. Det har sina stigar där, jag följde en. 

Visst ser den lockande ut, boskapsstigen in i skogen. Vackert sommarväder, lite spännande. Med visst mod i barmen går jag framåt.Ovanför skiner solen, och jag börjar tänka på en dikt av Tranströmer. Det finns mitt i skogen en glänta - som bara kan hittas av den som gått vilse. Det är ett underbart visdomsord. Jag fortsätter framåt på stigen, njuter av skuggspel och solOch det blir snårigareOch snårigare. Vackert skuggspel och förvirrande mycket detaljer. I kaoset finns mest information, så är det ju. Kanske vi upplever det som kaos då våra hjärnor är så väldigt begränsade.Och där långt inne, vilar gåtan. Om ett räd faller i skogen och ingen hör det - gör det då något ljud? Detta filosofiska tvistemål är denna dag för mig helt solklart: Visst tusan gör det ljud! "ingen hör det" o.k. med ingen menas nog ingen filosoferande människa i närheten. Men här finns kor, insekter, fåglar och annat som hör. Och ljudvågen fortplantas ändå, en ljudvåg behöver filosofer lika mycket som en fågel behöver ornitologer. I viss mån, men egentligen lite. Nöjd med detta går jag hemåt igen. 

Tillägg: alla bilder redigerade i Elements 14 och Silver Efex, före jag köpte Lightroom. 

Svartvita rådjur - mest vitt

Nu  är barnbarnet bättre, och då ser livet ljusare ut, allt ser bättre ut. 

Här är några rådjur, som jag till min glädje sett komma tillbaka, get och kid, rådjuren har varit borta från trakten i flera år efter att ha varit talrika. Gick en liten avstickare, och såg färska spår på stigen, tog det försiktigt, och där stod de! Jag stod som huggen i sten bland träden i en dunge. Tungt att handhålla, men hade jag gjort något mer, hade de sett mig. Vågade inte montera upp stativet. Hade vinden mot mig och turen med mig. Bara att sätta i gång. Efter ett antal bilder var de när nog att höra slutaren, och de kunde snart pejla in mig. Borta. 

Väljer att starta med svartvita varianten. De 6 första bilderna är redigerade i Elements 14/Silver Efex Pro, sedan skaffade jag Lightroom/Photoshop, och gjorde de 4 sista i dem. Lite av brusreduceringen i Dfine. Det var en enorm skillnad i hur bilderna såg ut när jag startade med dem i Lightroom, till det bättre. 

Kidet tar lite glädjeskutt emellanåt.Gått under några buskar, mamma kollar om det är säkert på andra sidanNä, tillbaka igen. Första klicket hörs.Några stegs förflyttning, snett mot migSer vad mamma görLugnarNä, nu är fotografen avslöjad Några skuttOch in i skogenNästan. Vänta lite på den lille. Så brått var det nog inte. 

Svartvita fjädrar, men mest svart.

Nu gör jag andra försöket att få ut det här, är något tankspridd då ett av barnbarnen är sjuk på ett oroande sätt. Så egentligen tänker jag inte på vad jag gör, bara på den lille. Men jag gör ett försök.

Först den stolta rovfågelns blick. Det är något speciellt med den, kraniets form framhäver det. Och en tillSedan en och samma fjäder på 4 olika sätt. Först form och ton. Lägg märke till den fantastiska uppbyggnaden med de hophakade lamellerna, och centralröret.Sedan lite mer litterärt, över skrivbordet.Som den är, över vitt papper.Och slutligen- struktur.Allra sist sitter en fjäderlös vän och spanar framöver. Vad ska hända?

Några fler fåglar

Här är några fåglar till.

Först trädkryparen, som genom sin fjäderdräkt är bra kamouflerad mot stammen, de kan vara svåra att få syn på. Klorna väl avpassade för vertikalt liv på barken, och de styva stjärtfjädrarna trycks mot stammen och stabiliserar fågeln när den letar smått och gott i barkspringorna med  sin smala böjda näbb. Det var ganska svårt att få en bra bild på denna, trots en solig sommardag. Långt in bland träden, nära mark och buskar, är det inte mycket ljus som når sensorn.Hona av svarthätta kikar misstänksamt mot inkräktaren.Tranor landar på ängarna mot sjönmen de är ganska skygga.

Fotografera flygande fågel i mulet väder

Jag hade tänkt lägga ut 10 bilder på flygande rovfågel här, men när jag såg hur de såg ut, begränsade jag mig till två. Hur jag än fibblar med inställningar, så har tekniken begränsningar. Kameran ska, även i mulet väder som detta var, med långa röret och lite ljus, kort slutartid, och aps-c sensor, mäta och beräkna avstånd, utföra vibrationskompensation samtidigt som fågeln försöker ta sig utanför den lilla lilla bildvinkeln och rör sig i alla riktningar. Den darrige gubbe som håller i kameran riskerar att falla om han siktar för högt, eller står ojämnt. Så egentligen är nog tekniken inte så illa. 

Här glimtade solen plötsligt till på tornfalken.Den ringmärkta kärrhöken på sin ordinarie patrullrunda över vassarna. Den är väldigt duktig på att hålla avstånd, ett klok egenskap när den ska flytta söderut.