Inte en gammal Amazon...

...utan lite mindre gammal annan Volvo:

Det var Erik som fick mig att tänka på den här bilden med sitt blogginlägg. En variant av "samma" bild har legat bland bilderna i mina album länge. Den här är två bilder tidigare och lite mindre nedbländad. Min idé var att försöka få lite strålar (!) runt strålkastarna, men objektivet i fråga var inte överdrivet samarbetsvilligt på den punkten. Amazon, som den förvisso egentligen bara hette härstädes, kom 1956 och S/V70 kom under andra halvan av 1996, Med andra ord är det 40  år mellan modellerna. Tar man med 850 i kalkylen som S/V70 var en ovanligt stor ansiktslyftning av är det dock 35 år, då den kom 1991 som 1992 års modell.

Föregångaren 850 har jag för mig påstods ha varit det då dittills dyraste industriprojektet i Sverige. Volvos stora bilar innan dess var ju alla bakhjulsdrivna med längsmonterade motorer, oftast de fyrcylindriga gjutjärnsspisarna. I princip allt var nytt i 850, även om de femcylindriga motorerna är en variant av den raka sexan som kom strax innan, som en del av Volvo Modular Engine-familjen. Familjen hade en sådan också, med de höga strålkastarna, som sedan ersattes av en S80. Plattformen som S80 använde var en vidareutveckling och den generationen Volvo-bilar var de sista som togs fram medan Volvo verkligen var Volvo. Därefter såldes personvagnarna till Ford så nästa generation stora modeller byggdes på Ford-plattform. Med finanskrisen så slutade det med att Ford sålde av bl a Volvo PV så att det hamnade i kinesisk ägo.

Bilden är tagen i april 2009 i Lövstabruk som ligger i norra Uppland 1,7 mil från Forsmarks bruk som gett namn åt det möjligen mer välbekanta kärnkraftverket. Detta med Nikon D80 ihop med  AF-S 18-70/3,5-4,5G på ett Manfrotto-stativ, där det enda av detta jag fortfarande äger är stativet.

Om jag hade vettig förvaring och hittade en tillräckligt fin manuell så hade jag gärna haft en 850 T-5R, i första hand "T-Gul" för sakens skull. De är i häraden av svenska veteraner nu, i vart fall i skattehänseende, och den klassiska Volvo-femman lät som allra bäst i 850. Nya bilar ska nu helst låta som en elvisp, eller en variant av Darth Vader under 20 km/h... Säkerligen bättre miljömässigt, åtminstone om man räknar bort tillverkningen, men hur kul är det?

Erik Madsen 2026-03-19 13:34

Hej Martin.
Jag är glad att kunna inspirera till ett trevligt informativt blogginlägg från dig 👍 Jag har inte faktatestat din information, men det låter rätt :-)😊

Jag bildade en liten förening (6 medlemmar) som MÅSTE äga en registrerad Volvo från före 1977. Alla Volvos efter det var inte "riktiga" Volvos - bara för skojs skull.

Jag har dock kört en slags nyare Volvo i några år.
Efter att ha varit borta från bilbranschen i några år anställdes jag hos en Mitsubishi-återförsäljare 1997, och den första tjänstebilen jag fick var en Mitsubishi Carisma!

Carisma utvecklades i samarbete mellan Mitsubishi och Volvo.
Den tillverkades på NedCar-fabriken i Born, Nederländerna, och delade plattform med Volvo S40/V40 (första generationen1995–2004)

I flera varianter delade Mitsubishi Carisma och Volvo S40/V40 motorer.
Det krävs lite mer arbete för att här berätta om motorerna som de använda. Vissa modeller och "årgange" använde både Volvo- och Mitsubishi-motorer. Där blev också användt Renault-dieselmotorer.

Så jag tror att jag stannar här.
Jag var anställd på Mitsubishi-återförsäljaren från 1997 tills jag gick i pension 2004.

För säkerhets skull frågade jag om Copiloten höll med mig om detta och det höll han i stort sett med på :-):-)😂

Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag tror inte att jag behöver be om ursäkt för denna långa kommentar till dig :-)😊

Besvara

Svar från ztenlund 2026-03-20 19:40

Klart du inte behöver be om ursäkt! :)

Det klassiska är nog annars att hävda att en riktig Volvo är bakhjulsdriven och att den sista riktiga Volvon följaktligen var S/V90 (dvs en uppsminkad 960). Oklart hur man ska ställa sig till en eldriven med bakhjulsdrift, men jag anar att den blir diskvalificerad pga eldriften.

Jag kapade bort lite ifrån texten för att den inte skulle bli ännu längre, bl a att vi faktiskt hade två 850. Den första, som var i stort sett helt ny, brann upp på biltåget Avignon - Hamburg när några av bilvagnarna fattade eld under natten.

Att Volvo använde Renault-motorer är ju känt och hänger ihop med samarbetet, och senare försöket till samgående som ledde till PG Gyllenhammars sorti. I just S/V40 så var väl inte direkt vare sig Renault-motorerna eller Mitsubishis GDI-motor särskilt rosade, iaf inte i Sverige. Växellådorna från Renault fick inte mycket beröm heller. Det man helst ville ha var lågtrycksturbon 2.0T eller högtrycksturbon T4, som även hade Volvo-växellåda. Diesel var då inte så intressant annat än för folk som körde riktigt långt. Först när det blev mer förmånliga skatteregler för fordon med partikelfilter blev diesel intressant för gemene man. Innan dess åt dyrare inköp och högre skatt annars upp vinsten.

En sådan där kul detalj om S/V40 är ju att Volvo först hade tänkt döpa sina bilar till S4/V4. Något som inte blev populärt hos VW-koncernen som vid den tiden levererade den femcylindriga dieseln som Volvo använde, så det blev till att raskt ändra. Jag har för mig att detta utspelade sig i samband med någon bilmässa där den nya bilen skulle presenteras, vilket förstås ändrade hela Volvos namngivningsschema som fortfarande används. Senare tog Volvo fram en egen femcylindrig diesel, men det var ett antal år senare.

Efterföljarna S40/V50/C30 var den första bil som byggdes på Ford-plattform, som även användes av Mazda 3. I dessa lyckades Volvo medelst skohorn och ombyggnad av bl a motorfästena få ned sina femcylindriga tvärställda motorer. Inte illa i en bil av den storleken. Vanan fanns väl dock då de lyckades klämma ned en rak sexa på tvären i S80... Även där satt det dock andra motorer, fast då började de hämtas från Ford och företag Ford hade samarbeten med. Fyrcylindriga dieslar kom väl under Ford-perioden från en annan fransk källa istället: PSA-koncernen (nu del av Stellantis).

Svara