Inte en gammal Amazon...

...utan lite mindre gammal annan Volvo:

Det var Erik som fick mig att tänka på den här bilden med sitt blogginlägg. En variant av "samma" bild har legat bland bilderna i mina album länge. Den här är två bilder tidigare och lite mindre nedbländad. Min idé var att försöka få lite strålar (!) runt strålkastarna, men objektivet i fråga var inte överdrivet samarbetsvilligt på den punkten. Amazon, som den förvisso egentligen bara hette härstädes, kom 1956 och S/V70 kom under andra halvan av 1996, Med andra ord är det 40  år mellan modellerna. Tar man med 850 i kalkylen som S/V70 var en ovanligt stor ansiktslyftning av är det dock 35 år, då den kom 1991 som 1992 års modell.

Föregångaren 850 har jag för mig påstods ha varit det då dittills dyraste industriprojektet i Sverige. Volvos stora bilar innan dess var ju alla bakhjulsdrivna med längsmonterade motorer, oftast de fyrcylindriga gjutjärnsspisarna. I princip allt var nytt i 850, även om de femcylindriga motorerna är en variant av den raka sexan som kom strax innan, som en del av Volvo Modular Engine-familjen. Familjen hade en sådan också, med de höga strålkastarna, som sedan ersattes av en S80. Plattformen som S80 använde var en vidareutveckling och den generationen Volvo-bilar var de sista som togs fram medan Volvo verkligen var Volvo. Därefter såldes personvagnarna till Ford så nästa generation stora modeller byggdes på Ford-plattform. Med finanskrisen så slutade det med att Ford sålde av bl a Volvo PV så att det hamnade i kinesisk ägo.

Bilden är tagen i april 2009 i Lövstabruk som ligger i norra Uppland 1,7 mil från Forsmarks bruk som gett namn åt det möjligen mer välbekanta kärnkraftverket. Detta med Nikon D80 ihop med  AF-S 18-70/3,5-4,5G på ett Manfrotto-stativ, där det enda av detta jag fortfarande äger är stativet.

Om jag hade vettig förvaring och hittade en tillräckligt fin manuell så hade jag gärna haft en 850 T-5R, i första hand "T-Gul" för sakens skull. De är i häraden av svenska veteraner nu, i vart fall i skattehänseende, och den klassiska Volvo-femman lät som allra bäst i 850. Nya bilar ska nu helst låta som en elvisp, eller en variant av Darth Vader under 20 km/h... Säkerligen bättre miljömässigt, åtminstone om man räknar bort tillverkningen, men hur kul är det?

Enkel fotografering!

Någon kan kanske räkna ut vilka två bloggare som har inspirerat den här bilden. Efterapning är värsta sortens smicker, eller hur det nu hette... ;)

Jag vill påstå att denna utrustning är mycket enkel "Kodak Moment"-fotografering, för man kan i princip bara styra zoom, blixtläge, samt på något sätt jag nu inte kommer ihåg låsa fokusen till mittpunkten. Och man måste ha DX-kodade filmkassetter, för det går inte att ställa ASA/ISO manuellt. Att det är film saknar alltså betydelse jämfört med digital fotografering med mobiltelefon och liknande, förutom att man får besvära sig med framkallning.

Det ska erkännas att just fodralet med kopiorna är från en lite äldre enklare kompaktkamera, en Pentax PC-303, då de är några år äldre än Canon-kameran. Kodaks fodralversion efter och Fujifilms dito är dock inte lika snygga i mitt tycke, även om jag har sådana också.

Kamerahistoriens vingslag...

Det är mycket snack om hur bra och annorlunda det blir med gamla prylar, så då kan man ju fotografera gamla prylar med delvis gamla prylar... Drickat är av "något" senare årgång, det medges. Jag lovar dock att någon Tjatterpilot inte har varit inblandad.

De konstanta verktygen utgjordes av Nikon Z8, dvs inte så gammal, en SU-800 (IR-blixtstyrning), en SB-700 med glödlampsfilter (ljuset mot väggen bakom) och två SB-800 med "bouncer"/"tupperware". Mest lite lekstuga... Tur att man kan ta gratis direktbilder digitalt, för det blir dyrt med riktig direktbildsfilm.

Bilderna är någorlunda lika "framkallade", dvs inte avsiktligt kompenserade för skillnader mellan objektiven. Nedan är genom Asahi Pentax Takumar 135/3,5 på f/5,6 monterat på en M42-Z-adapter från Urth:

Därefter en modernare representant i form av Nikkor AF-S 70-200/4G VR monterat på FTZ II, också på 135 mm och f/5,6, med 135/3,5 i bild till höger. Synbart högre kontrast, även om ljuset också skiljer lite:

Nu är det av uppenbara skäl lite halvdålig EXIF, men det är Asahi Pentax Super Takumar 55/1,8 och, om jag minns rätt, är detta f/2,8 (135:an nu på kamerahuset i bild):

Jag missade att flytta på flaskan... Sist 55/1,8 på, om jag minns, rätt f/2:

Sedan var det ju den där lilla detaljen att Pentaxen, som är en SV, har kärvande spegelmekanism och Rolleiflexen (3.5T, första versionen) har kärvade slutare. I behov av service, med andra ord, vilket inte förvånar det minsta med tanke på åldern. Men det är knappast något som är trasigt, utan det är mer behov av kompetent "oljebyte". Båda felen får väl betecknas som standard på respektive kamera om de inte är servade, så här över 60 år efter att de tillverkades.

För den som är sugen på en Urth-adapter från M42 kan jag notera att det är lite dumt att den trycker in nedbländningspinnen på objektiv som har det nästan hela vägen. Man kan alltså inte använda reglaget på objektivet för att snabbt blända upp och ned. Ingen fråga med 135:an som har dubbla bländarringar och saknar sådan automatik dock. Själva adaptern är en solid metallklump, så där finns det väl inte så mycket att klaga på.

Björn.

Uppsala 2016, med kameran i högsta hugg.

Synnerligen tråkigt och berörande att läsa att Björn plötsligt gick bort i förrgår:
https://www.fotosidan.se/blogs/khaladsphotoblog/den-sista-bilden.htm

Och det är jag helt tydligt inte ensam om att tycka, syns det när man läser de många kommentarerna till det inlägget.

Tur att någon är upplyst bland alla dessa "skittråkiga bilder"

- Förmodligen ren flax och man kan ju inte ha tur jämt. Undrar just vad det blir för krubb? Fisk kanske? Jaja, det verkar i alla fall inte kona nagg än och här kan man ju inte sitta ändå. Måsning!