Tågbrisen friskar i! Tågväg lagd i Uppsala. ;)

Som en lite fortsättning på förra inlägget så blir det några tåg till ur arkivet.
Upptågets felmålade Regina med mellanvagn (som de flesta annars saknar) till vänster och Uppsalapendeln till höger på Uppsala C:

Sagda Uppsalapendel avgår mot Stockholm C. 50:an visar sig rätt tålig mot flare. Trots att det blöder lite runt huvudsignalen så blir det inga fula ljusreflexer som sprider sig i bilden.

Godståg passerar söderut på det genomgående spår 8 på Uppsala C:

Plattformen är uppdelad i norra och södra så det sitter en signal längs med densamma:

Ungefär en vecka senare, fast på dagen, ankom en av de många Uppsalapendlarna. En Rc6, eller rättare sagt Rc6U, i varje ände.

Jag får se vad nästa inlägg blir. En del bilder från Arlanda, som absolut inte föreställer flygplan, påträffades...

Nu är han igång med tågen igen... Suck! ;)

Gräv där du står var det någon som hade missuppfattat, så jag gräver där jag sitter istället. Den virtuella rostspaden sattes i arkivet från sommar-höst med andra ord.

Avgång mot Uppsala C från Stockholm C, Clarion Hotel Sign i bakgrunden:

En X10 står uppställd medan en X60 ankommer Stockholm C. I den runda byggnaden i bakgrunden sitter Trafikverket och ser till att inga tåg kommer i tid. ;)

X40 ankommer Stockholm C:

Arlanda Express X3 ankommer Stockholm C. Dessa tillhör faktiskt samma grundfamilj av tåg som X40 och X60. För övrigt har Arlanda Express annan, högre, plattformshöjd än vad som annars är standard för svensk järnväg. Det möjliggör att golvet i hela tåget är i nivå med plattformen.

Den uppmärksamme noterar att signalen slagit om till grönt, vilket beror på att X40:an ovan vänt från säckspåret och avgår norrut igen.

Jag följde plattformen inåt (det går även att gå upp till Kungsbron via en trappa). En RC6:a och tidigare nämnda X3:a stod inne.

Tyvärr ;) är det inte slut på den friska brisen tågbilder så det kan dyka upp några till i närtid...

Lägesrapport från ett välfyllt fotofika på Broströms

Denna gråa novemberdag, enligt uppgift beroende på luft som flödar in från Afrika och kyls av, så var det dags för månadens Dagnys. Fotofika i Uppsala med andra ord.

Även några som brukar frekventera Ellens hade lyckats ta sig ända till "Norrland".
F v: Mr X, Jonas, Mr Y, Anna (mitt namnminne är sådär...)

Det var mången trevlig fotobok och några lösa bilder som cirkulerade. Kul!
Fast nu känner jag pressen; det börjar liksom bli dags att ta ut något i pappersform.

Som ovan plus f v: Bengt, Lena

Annelie var nog bland de klart flitigaste fotograferna. Anfall kanske är bästa försvar? :)

Men hur gick det här egentligen?

Det suddiga skägget närmast är Annelies man Tommy. Rauni skymtar bakom Annelie.
Torbjörn blir lite fundersam över detta ansiktsuttyck, även om någon mystisk tidsförskjutning kan ha uppstått för berättelsens skull. ;)

Det verkade släppa när blixten poppade upp.

Nej, något sådant känslospel som man kan tro utspelade sig enligt ovan förekom egentligen inte. Kameran fryser ögonblicket och kan få saker att se ut som något de inte är. Nu får jag väl vänta på vad Annelie lyckades ta för något konstigt på mig för jag tyckte det klapprade en del utåt vänsterflanken...

De tappraste höll ut uppåt 3,5 timme vilket väl får sägas vara ett gott betyg. Förhoppningsvis på återseende om sisådär en månad!

Civilisationsrester: Färdigskjutet, men välkommen till festvåningen!

Kaptensloggen, nådens år 2011, den 23:e juli:
Det är stekhett, svetten lackar och det är oklart om målet någonsin kommer att nås, eller om han med högaffeln på allvar kommer att ta över. Ja, det är en bit att gå, för köra får man inte och man kan undra om det är Amazonas djungler som plötsligt flyttat in. Vägen från bilen börjar med en brant stigning uppåt vilket defintivt får ångtrycksmätaren att parkera sig på rött. Det var också länge sedan jag tog mig fram till platsen, där jag varit många gånger förr, den här vägen. Nu har jag inte varit där på flera år och det är oklart hur det ser ut. Vägen kantas av spår efter ligister som övat avtryckarfingret på sprayburkarna. Märkligt...

Det går faktiskt, men först var det knappt att jag kände igen mig. Man hade avverkat skogen på den sidan jag kom ifrån.

Vi stiger på...

Sporadisk skjutning förekom nog något längre än på långhållsbanan då jag förr påträffat hylsor och annat här, efter att skjutbanan egentligen bommade igen. Det senare skedde någon gång i början på 90-talet tror jag.

Få rester av verksamheten syntes till.

Skjuthallen till den långa riktiga pang-pang-banan brann ned, eller mer troligt, eldades upp i slutet på 90-talet. Minnet sviktar, men jag tror att det var -97 plus minus något år, fast helt säker är jag inte. Då gick det fortfarande att se bort till andra änden av banan, men det är det dåligt med idag. Naturen har en enorm förmåga att återta vad den anser vara sitt., och det gäller även fundamentet som skjuthallen stod på. Till höger skymtar det före detta klubbhuset för skjutklubben.

Naturen: ett poäng; människoskapad hårdgjord yta: noll poäng.

Jag börjar gå tillbaka dit jag kom ifrån och tar en titt på något jag noterade när jag gick förbi åt andra hållet. Festen verkar vara slut.

Jag kommer väl ihåg att jag varit uppe här, men numera verkar festdeltagarna få ta med sig klätterutrustning. I ärlighetens namn ser det hela inte alltför pålitligt ut.

Borta vid tavelhissarna är inte situationen bättre. Naturen försöker krama livet ur dem, medan jag återfår förståndet i takt med att temperaturen sjunker mot kvällningen.

Jag kan säga att de börjar bli minst sagt kärva, precis som att byggnaderna decimeras och interntelefon, el och vanlig telefon har försvunnit.

Vandaler som övningsklottrar gör sitt till här borta också. Ovanför kulfånget är det laget på lager, vilket skymtar till vänster ovan, liksom på betongskyddet till höger. Högarna med rostiga sprayburkar, vanliga färgburkar och liknande växer. Ja, man till och med tar med sig vanlig färg och målar över gammalt klotter för att få en ren yta! Senast jag var här fanns det lite, men nu var det helt löjligt. Jag avstod faktiskt från att avbilda soptippen, men en ormbunke kunde jag inte motstå då färgkakafonin gifte sig väl.

I kvällen vandrar jag sedan tillbaka och ångtrycksmätaren pekar på rött återigen, kommer tillbaka till bilen till slut, åker en bit och går ut på en brygga i kvällningen. Det var en ganska skön kväll ändå och jag fick se något jag tänkt ta en återtitt på länge. Fast det var bättre förr  med cykel och fartvinden i ansiktet. :)

Det var en gång en pilgrim, en krona och en Rekord... ;)

Fyrhjulsspaning alltså...
Ligger Mecka i Detroit, eller hur ska man tolka nedanstående?

Jag har ju sett bilderna på de där Aygokärrorna som står uppställda i givakt. SFV vill inte vara sämre:

En O P   L Rekord. ;)

En kvinna i vit plufsig klänning syntes till i grannskapet...