Almdudler

En fotoblogg där jag skriver när jag känner för det.

Ettåring chockad av en farfar maskerad med stor kamera och i sällskap med stor svart hund.

Så här ser en ettåring ut när han vaknar efter middagsluren och ser en gubbe med stor kamera och ett svart monster till hund.

Det finns mer rofyllda sätt att vakna upp på.

Postat 2020-07-04 03:51 | Läst 367 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

On1 2020 raw och On1 360. Den troligen bästa lösningen för att jobba på flera plattformar.

Sedan ett par månader har jag betatestat den senaste lösningen från On1. On1 raw som nu mognat och är stabilt och har en verktygslåda som kan mäta sig med LR plus PS för fotografer.

Fast den stora nyheten är tjänsten ON1 360. En lösning som skall knyta ihop desktops, laptops, samt plattor och telefoner från Apple och Android.

Ett sätt att jobba som många verkar efterfråga. Under testandet har jag också ibland försökt jobba på det sättet.

I går och idag har jag provat att jobba med alla gårdagens bilder som var ett 60-tal på det sättet.

Kasper och jag undersökte ett område på Hisingen där jag på håll vid olika tillfällen sett att det verkar finnas mycket fågel inklusive rovisar. Det heter Nolsvik och ligger Nordost om Björlanda Kile småbåtshamn.

Kasper var lika yster som en en ko vid vårsläppet och brakade fram i det höga gräset.

När vi klarat av ängarna kom vi in i gammelskogen. Den första delen ganska enkel att gå i. Fast det skulle bli värre.

Hela det här området är fullt med fornlämningar. När vi kommit längre in i gammelskogen så såg jag på kartappen att det låg en fornlämning på en höjd ovanför oss. Det var nu terrängen och skogen började bli något helt annat än en promenad i parken. Här låg som jag räknat med ett röse från bronsåldern. De brukar ligga på höjder.

Kasper och jag var nog de enda som besökt det på väldigt många månader. Skylten som någon vänlig själ satt upp för många år sedan står nu i ett buskage och var minst sagt svår att ta sig fram till. Detta är en grav som är cirka 5 500 år gammal. Alltså från bronsåldern. Tyvärr har bönder lånat en stor del av röset för att bygga stengärdsgårdar. Stenkistan där den begravde och troligen kremerade skall ligga är enligt skylten intakt.

Utsikten här uppifrån var magnifik och jag bestämde mig för att vi skulle gå ut mot en vik. Det var nu det hela övergick till att bli en expedition. Det var branta stup och nästa ogenomtränglig vegetation. Fast Kasper och jag är ju tuffa grabbar och slog oss fram utan machete.

När vi väl tagit oss fram till viken tog Kasper förstås direkt ett bad. En tuffing till hund backar inte för sommarvarmt vatten ens om det blåser styv kuling. Själv backade jag badet. Hade ju varken badbyxor eller badrock med meddelade jag Kasper.

Som vanligt var det en hel del plast i viken. Fastnade för hjälmen någon tappat bort och hängde den i en buske. Den kan något skräpsvin behöva för de bör få en hård smäll i huvudet som lämnar sitt skräp kvar i naturen. Kan man släpa på fulla öl ut i naturen kan man också släpa dem lätta och tomma hem. Detsamma gäller tomma grillkorvsförpackningar och annat emballage. Var tog håll sverige rent vägen och ynglar skräpsvinen av sig lika snabbt som vildsvinen?

Vi slet oss fram mot nästa vik. Det hela påminde om den gamla barnvisan med Moraträsk. Vi gick över hinder, kröp under dem vadade igenom,  hoppade ner för stup och  tog väldigt många senvägar och omvägar.

Det skulle enligt kartan finnas många så kallade tomtningar här. Fast det får man nog vara arkeolog för att se. För mig såg allt ut som mossga stenar eller stenhögar.

Viken var full med Kanadagäss och det flög en stor rovis mot oss. Den höll sig tyvärr för långt bort för att jag skulle kunna se vad det var. Hade också bara med mig en normalzoom. Samtidigt var det tur jag inte släpade på mer i denna  oländiga terräng. Nästa gång när jag tar med det stora objektivet vet jag var jag bör gå och inte.

Efter många om och men var vi tillbaka i gammelskogen där människor och kor trampat upp stigar. Längre fram på strandängarna var det var fullt av både gråhäger som tyvärr är mycket skygga och 100-tals av Kanadagäss som är lite mindre skygga. Fast vill man fota fågel bör man ta med sig det långa objektivet och hålla sig till de lätt tillgängliga områdena där det också är mest fågel. 

Korna har ett enormt stort område att hålla till på och de är också otroligt många. Har mött dem på ett område i närheten flera gånger. Senast  i nästa vik där en ko med 3 kalvar kom gående när min dotter samt Kasper och jag ville gå stigen i andra riktningen.

Komamman med sina kalvar stirrade ut oss och det var vi som fick ta en omväg runt dem ute i skogen. Man utmanar inte en kossa på 4-500 kilo med väldigt stora och vassa horn. Tur att vi inte stötte på några ute i skogen den här gången.

Till sist lämnade en trött hund samt husse kossorna och Nolsvik. Det var gårdagens äventyr i sammanfattning.

Idag blev bilderna från gårdagen underlag för att köra ett examenstest med On1 och On1 360. 

Tycker ni att en del bilder är ovanligt färggranna eller har ser lite konstiga ut beror det på att jag redigerat en synkad bild på en annan enhet och vill se att förändringen också slår igenom på den ursprungliga raw-filen på den enhet där originalet finns.

Jag började med att fuska och läsa in bilderna i LR för det är fortfarande min Digital asset manager (DAM). 

Sedan plockade jag upp rawfilerna i ON1 2020 raw och snabbframkallade dem på min iMac. Lade  sedan in bilderna i ett album  i ON1 360 samt gallrade bilderna på Ipad och taggade metadata, poängsatte och satte grön färg på de jag anså lovande och lila på de som var original som skulle slås ihop till HDR.

Den fil man jobbar med i ON1 360 är en rawfil som är mindre och mer komprimerad fast håller en mycket hög kvalitet. På min 30 tums skärm eller iMacens 27 tum är det ingen märkbar skillnad i full storlek mot originalet av rawfilen.

Sedan gick jag tillbaka till iMacen och rensade de nu taggade ursprungliga raw-filerna och slängde de urgallrade bilderna.

Efter det var det dags för en kaffe och en kanelbulle på terrassen och titta igenom resultatet på min Macbook pro 15 som är profilerad och kalibrerad så långt det går. Där jag också vet hur ljusstyrkan skall stå för att stämma med desktopen och utskrifter. 

Gjorde en del smärre redigeringar med hjälp av laptopen men att sitta på en solig terrass för att redigera bilder är inte optimalt.

Gick därför in och satte mig i vardagsrummet och fortsatte redigera bilder på min iPad Pro och använde pennan. Verktygen fungerar väldigt intuitivt och är det bästa jag sett så här långt för en padda. Klart bättre än Adobes motsvarigheter.

Till sist provade jag också att redigera några med hjälp av min iPhone. Även här fungera kontrollerna bra men jag kan bara inte stå ut med den lilla displayen. Är man van vid stora skärmar blir det bara löjligt.

Viktigt om ni tänker att använda iPad eller iPhone är att se till att ställa färgtemperaturen och ljusstyrkan i dem så de motvarar den ni har på er huvuddator. Det kan man göra under inställningar i IOS: Lär er sedan var de skall stå. Hos apple är det lätt att se det  och det blir alltid samma ljus vid en viss inställning. På min iMac skall ljusstyrkan alltid vara ett streck före klockan sex och motsvarar då 120 Cd vilket är det som fungera bäst på min arbetsplats.

Allt stöds ännu inte i On1 360 och synkning. Jag får ibland meddelandet att jag gjort något med en bild On1 2020 raw och använt något av verktygen som ännu inte har stöd i On1 360.

Nu är On1 2020.5 raw och ON1 360 släppt och det går att ladda ner fullt fungerande demos.

Samtidigt går betatestandet vidare för att testa och fixa buggar samt att lägga till nya funktioner. Fick så sent som idag en ny testversion av IOS appen.

Personligen gillar jag att kunna lägga album med ON1 360 bilder på min huvuddator och sedan ha dem tillgängliga i laptopen utan behöva ha originalen på en disk eller i det begränsade SSD utrymmet. 

Jag har vid testandet nu lagt upp cirka 100 st raw-filer som tar 0,3 GB utav det utrymme på 200 GB man som det minsta man  kan köpa. Priset för detta har mar man satt till 60 USD per år. För 1TB är priset 110 USD per år.

Kom ihåg att det som lagras är små komprimerade varianter av era originalraw och inte era ursprungliga raw-filer. Detta är ingen säkerhetskopia utna en arbetskopia av raw-filen för att ni skall kunna redigera på samtliga plattformar och synka det tillbaka till den ursprungliga raw-filen som kan ligga i princip på vilken enhet som helst.

Det går också lägga till bilder till iPhones cameraroll eller synka bilder tagna med iPhone  tillbaka till de andra enheterna.

Jag kommer använda On1 360 för att synka bilder till min laptop och kunna redigera dem där och få originalet uppdaterat på iMacen och dess G-raid tunderbolt diskar och sedan uppbackade på en Q-nas varje dag. Vid enstaka tillfällen kommer jag tagga och poängsätta bilder på min iPad  fast troligen aldrig redigera dem där.

På min Iphone kan jag visa bilder ur de synkade albumen men kommer aldrig jobba med bilderna eller tagga dem där. Fast att kunna synka bilder tagna med iPhone andra vägen är intressant.

Så här såg det ut på mitt skrivbord när jag satte upp alla enheterna samtidigt. Där är iMac 27 och dessa andra skärm samt laptopen och iPad Pro samt iPhone 7+. Att Dellen visar helt andra färger beror på att den har ett polfilter som gör att färgerna blir fel om man fotograferar av den eller försöker jobba med polariserande solglasögon på så blir skärmen nästan helt svart. I verkligheten är samtliga enheter inställda med kalibrator i datorernas fall och på gehör när det gäller IOS. En förutsättning för att man skall få ett förväntat resultat i slutändan.

Den som tycker detta låter intressant hittar mer information här: https://www.on1.com

Hälsningar

Mats

Postat 2020-07-04 02:55 | Läst 406 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ännu en varm dag.

Assistenten med sin svarta päls ligger mest inomhus och helst på kalkstensgolvet i hallen. På promenaden idag i solen rörde han sig i min promenadtakt. Det får bli skogen med skugga för nästa promenad. Till sist en promenad i Björlanda kile och Ålviken med sin långgrunda strand där han kan springa på för fullt.

Själv var jag tvungen att uppsöka Polisen i går och gå igenom processen för att får ett nytt pass samt idkort.

Min fru har storskrattat varje gång hon har sett mina senaste pass. Måste hålla med om att de porträtten var hemska.

Jag har mycket hår men det är numera vitt. På bilden såg jag oftast skallig ut. Överexponerat och utbränt. Min fru anser jag borde färga håret så jag slapp ifrån problemet. Fast där går gränsen. Hon och dottern för färga håret hur mycket de vill. Fast själv tänker jag köra naturellt och EKO.

Tror man kan utnämna de robotar polisen tidigare har använt till sveriges mest använda men sämsta porträttfotografer. Igår utmanade jag den mycket trevliga polisen att se om vem av oss som var bäst porträttfotograf. Visade honom en av mina bilder på mobilen. Han antog utmaningen och lyckades över förväntan. Blir trevligt att få ett pass och idkort där jag inte ser skallig ut. Det går trots allt framåt.

Till stan numera tar jag helst elcykeln. Att köra bil i delar av Göteborg är en pina. Går knappt att hitta dit man skall och är ofta lika svårt att hitta hem. Den väg som fungerade förra veckan är inte möjlig nästa. Det händer jag måste ta Tingstadstunneln eller Älvsborgsbron för att komma hem. Den kortaste vägen över Göta älvbron är omöjlig att lista ut.

Kanske är det sveriges nya strategi att lura ryssen om de kommer hit. Inga kartor stämmer och GPS kan de glömma för de stämmer inte längre. Precis som under kalla kriget där ryska städer hade kartor där det fanns gator som inte existerade och sådan som existerade inte fanns. 

Det verkar som politiker och myndigheter vänder upp och ner på staden på samma sätt som alla vi hobbyodlare vänder på jorden före vi planterar för årets godsaker.

På vägen hem över den gamla Göta älvbron hade jag tagit med mig kameran för att dokumentera den utvecklingen.

Man börjar ana hur det kommer se ut när det är klart.

Mycket glas och stål är tidens mode. Ser likadant ut över hela världen. Det är bara höjden som varierar.

Som mycket berest i Europa och städer som Wien, Prag och Buda Pest måste jag be alla moderna arkitekter att gå och ställa sig i skamvrån. Med en fru från Wien och bott i Tyskland har vi på våra många resor ständigt hittat nya städer/samhällen  som är så otroligt genuina och charmiga. 

De byggnader som nu reser sig saknar helt den charmen. Kanske är det först när de går mot sin ålderdom som de kommer präglas av något som är unikt.

Står på den gamla Göta älvbron och för varje bil buss eller spårvagn som passerar och för var och en skakar det jag står på så mycket att jag borde ha IBIS i kvadrat. 

Den här gamla bron har passerat sitt bäst före datum för länge sedan. Jag skulle inte bli förvånad om jag vaknade upp en morgon och såg rubrikerna att en spårvagn hamnat i älven. Hoppas verkligen myndigheterna har koll på läget. Fast ibland händer det som inte kan hända  men trots det händer.

Det går åtminstone framåt med den nya bron. Döpt till Hisingsbron. En fovorit i en omröstning i lokalblaskan GP.

När Göta älvbron byggdes fanns det en träbro över älven mellan lilla bommen och frihamnen. Den bron hette Hisingsbron. Den revs när jag var mycket ung. Det var en passage där jag såg varvsarbetare på sina cyklar. Något jag och mina kompisar upplevde på våra första lite längre cykelturer. De flesta unga vet inte om att det faktiskt fanns en Hisingsbro före den nu mycket gamla. Så de kallar ofta den existerande för Hisingsbron. OM något år är alltså ordningen på plats. Bron heter också officiellt Hisingsbron.

För den intresserade kan man läsa mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Hisingsbron

Den nya bron är lägre och kommer få fällas upp för även små segelbåtar. Redan nu börjar våra kära politiker diskutera om inte bron bör vara reserverad för kollektivtrafik. Göteborg är bilar och lastbilars mecka i Sverige. En mycket stor del av alla våra arbetsplatser  i Göteborg är beroende av den industrin. Fast många av våra politiker vill gärna begå harakiri för att bilar skall sluta existera. De sågar gärna på den gren de sitter på. 

Att cykla till stan är inget problem 6 månader om året när det inte ösregnar. Fast de andra 6 är en utmaning. 

När jag tog hand om dessa få bilder upplevde jag att det som nu kallas LRC gav mer detaljer för Fuji och mer skärpa.

Lite för tidigt ännu för att svära på att det finns en förbättring i senaste versionen för just Fuji. Inte alls omöjligt. Också i tidigare versioner har man infört förbättringar utan att nämna dem. 

Redan tidigare var skillnaden mellan LR och C1PRO som är bäst ganska  liten.

Ha en trevlig ochsvettig kväll.

Mats 

Postat 2020-06-26 21:23 | Läst 487 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tamron 35/1,4, En väldigt icke objektiv recension av en total amatör.

Tyst på dig Kasper. Jag försöker skriva en oseriös recension. Om inte du ligger tyst under skrivbordet kommer det här gå helt snett.

Jo jag förstår du måste varna för att det är harar på tomten. Fast de har ju våra kattdamer redan skrämt iväg.

Nu skall vi se. Jag köpte det för objektivet för 7 månader sedan. Jag har tagit cirka  700 bilder med det som jag behållit sedan dess.

Av dessa är nu bara 70 tagna med full glugg. Nu har jag väl misslyckats när bara 10% är tagna med 1,4. Jag har ju många gånger fått veta att om man går och köper ett dyrt och tungt objektiv  så skall man aldrig blända ner. Det gör aldrig duktiga fotografer. 

Fast jag kan nog inte skriva full glugg det kan verka negativt. Det för bli på största bländaren 1,4. Annars kan ju någon tro att objektivet helt saknar skärpa och fokus. När faktum är att det hittar exakt skärpa lika snabbt och korrekt som mina bästa L-objektiv.

Det började ganska bra den första kvällen

Först blev det ett totalt fiasko. Bländare 14. Hade svårt att se skillnad på 1,4 och 14 där i mörkret.

Nästa försök gick bättre. Nu blev det bländare 2,8. Jag skruvade åtminstone åt rätt håll. 

Till sist lyckades jag med hjälp av fotoassistent Kasper tvinga objektivet och kameran att ta en bild på största bländaren.

Ett par dagar senare var assistent Kasper och jag ute på ännu en promenad samt lite mer testande av den nya dyrgripen. Då utsattes vi för vädrets makter med både hagel och skyfall. 

Nu hade det varit bra med stabilisering. Det blev nu 1/100 på bländare 8 och 12800 ISO. Får verkligen skärpa mig.

Både assistenten, fotografen och utrustningen blev totalt genomdränkta. De borde skicka med ett extra stort paraply som inte bara vädersäkrar kamera och objektiv utan också fotograf med assistent.

När väl vi hade överlevt ovädret och torkat en del var jag tvungen att prova att fota på närgränsen. Assistenten fick som vanligt agera modell. Han blev helt chockad när han väcktes nästan torr av en galen fotograf med blixt och stort objektiv alldeles över huvudet.

Han gnällde länge över att fotografen behövde lära sig vett och etikett. Fotografen drog sig skamsen tillbaka till kammaren.

Nästa försök gjordes 14 dagar senare. Det blev bländare 3,2. Inte så illa pissat av en ren amatör. Ganska nära bulls eye. Fast ungarna gjorde fula miner och gnällde för att fotografen hade en Canonkamera fast med piratobjektiv. Fotografen borde ju köpt ett äkta L-objektiv 35/1,4 II. För det vet ju minsta barnunge att när man testar på tegeläggar så är faktiskt det objektivet pyttelite skarpare i mitten.  Fast hur är det med hörnen? Får gå hem och gömma piratobjektivet i någon byrålåda.

I januari tog fotografen mod till sig och smög ut på nya äventyr. I Kville saluhall blev det en bild där ingen såg att jag smög runt så jag slapp att bli utskrattat den gången. Mellan bilderna doldes utrustningen under jackan. Bländare 2,0 den gången. Det går åt rätt håll. 

Ett par dagar senare upprepades vädertestet. Nu med en mer erfaren fotograf,  klädd från topp till tå i Goretex.  Assisten vägrade sätta på sig några vad han kallade fjollfodral. Tänk om han mötte en tjusig pudelfröken i regnet. Han skulle skämmas svansen av sig påstod han. Blev hellre blöt.

Kunde det vara så att objektivet tålde både ösregn samt hagel och det var därför man inte fick med något paraply? Fick gå hem och fundera på det. Den här gången torr på insidan men med utsidan lika droppande blöt som utrustningen.

En kulen natt provade fotografen att ta en bild på sin nya granne förskolan. Säkert designad av en före detta militär med den färgsättningen. Det där med största bländaren gick snett förstås i mörkret. Blev stativ eftersom kameran saknar IBIS och objektivet IS. Efter lite rattande blev det 30 sekunder och bländare 5,6 och ISO 100. Det blev ganska snyggt trots allt tyckte amatörfotografen. Assistenten tyckte ingenting eftersom han sov djupt vid den tiden. Det brukar han göra strax efter 1 på natten. Han hävdar att då är det bara gamla gubbar och käringar som är uppe. Fotografen kände sig gammal och trött.

Sedan bär det av ner till Österrike för att titta till gamla Oma 94. Hon lyckades som ung att samla in örter och sälja så det både blev både en cykel och vad jag tror var en Kodak Brownie för pengarna . Detta var före andra världskriget. Eftersom hon är en gammal erfaren fotograf får det bli med Canon 85/1,4 IS. Går att få hyfsad kort skärpedjup med det också. Ni ser att hon fokuserar blicken och kollar att jag inte kör med någon piratoptik. Skulle ju vara på pinsamt att bli avslöjad med något sådant av svärmor. 

Blev lite fler bilder uppe i Weingebirge ovanför Prottes en kväll. Där är det oftast folktomt. Så ingen bryr sig om vad fotografen sysslar med eller med vilket objektiv.

Sedan stängde de den tyska gränsen och Österrike stängde ner en massa saker. Danmark också där vi fick visa passet och lova att ta snabbaste vägen hem. Bäst att alltså att åka raka vägen hem. För FHM hade ju talat om att det var mycket bättre i Sverige och vi borde därför så snart som möjligt bege oss hem. Förstår inte varför resten av europa inte lyssnar på dessa kloka herrar och damer.

Nästa gång Tamronen fick lufta sig ordentligt var i slutet av April. Vi tänjde lite på rekommendationerna om att umgås över generationsgränserna. Fast givetvis höll vi på 1,5 meters lucka. För annars kan jag som 67 åring dö på studs. Det vet ju alla som lyssnat på Tegnell. Borde kanske använt 85/1,4 istället men då hade jag hamnat i en stor enebuske. Så jag fick ta en risk där. Friskt vågat hälften vunnet. Assisten tog inga risker utan sprang helst runt i skogen på säkert avstånd.

Efter recensionen på Fotosidan av Tamron 35/1,4  bestämde jag mig att nu djävlar skulle jag lyckas med att fota på full glugg.

Det var fullt med folk där i Sillvik och Lilleby. Där Kasper och jag brukar smyga runt som ensamma vargar. Folksamling sa fotografen. Jajamän sa assistenten. Här är det folk överallt och ingenstans jag kan bada konstaterade Kasper. Fast i sista viken fick han sitt dopp. Sedan drog vi snabbt vidare till ett ställe det borde vara folktomt samt vara säkert enligt alla råd från FHM. Man får ju inte kränka deras budord.

Första bilden på det gamla vackra äppelträdet stördes av några andra djäkla buskar. Fotografen svor över att bushcraft sågen lämnats hemma. Det blev att tänka i nya banor.

Assistenten tvingades därför agera motvillig modell i förgrunden fast äppelträdet hamnade i oskärpa med 1,4. Kanske något fel på mitt objektiv tänkte fotografen. Får nog skickas in till Tamron. Får nog testa lite till.

Nästa bild blev också skum på 1,4. De där fina växterna i förgrunden blev skarpa men äppelträden blev ju helt blurriga.

Får prova igen. Assistenten vägrade hjälpa till och komma med goda råd. Muttrade något om att fotografen var en idiot.

Så jag siktade på träden istället. Nu blev de skarpa men den fina förgrunden blev oskarp. Det måste vara något fel på objektivet trots allt.

Sedan tänkte jag prova att ta en närbild på några fina blommor och satte mig ner på knä.

Fast det gick helt åt helsike. Då kommer assistenten tillbaka genomblöt efter badat i en dypöl och slickar fotografen i ansiktet mitt under koncentrationen. Då fick fotografen nog och talade om för assistenten att nu åker vi hem.

Fast på vägen lockade några motiv. 

Några fina äppelblommor. Bländaren hade visserligen sladdat iväg till bländare 6,3 men det såg faktiskt hyfsat ut på skärmen.

Så amatörfotografen provade igen.

Nu helt utan bry sig om goda råd lät han bländaren hamna på 7,1 Det såg också bra ut på skärmen. Dessutom sket han fullkomligt i  regler och beskar sista bilden helt på eget bevåg. Förutom vad han själv tyckte  såg bra ut.

Väl hemma blev det lite googlande och hittade någon som heter Thomas Heaton som lär veta vad han pratar om. Han hade en ny tutorial om skärpa vid landskapsfotograferande som lät intressant. Kan rekommenderas för alla som tror att man måste köra på största bländaren. https://www.youtube.com/watch?v=oEzB2hzs2v8

Efter denna insikt tänker nu fotografen strunta i alla tyckare på fotosidan och ställa in den bländare han tycker passar motivet. Tänker nästa gång jag fotar halvporträtt med 85/1,4  till och med låta bländaren hamna 5,6 eftersom fotografen tycker det är snyggare med skärpa både på nästippen, båda  ögonen samt öronen för då blir resultatet mer klassiskt.

Sedan får andra tycka vad de vill. Det var tur att jag inte limmat fast bländarinställnigen på största bländaren med superlim som jag tänkt göra när jag väl lyckats ratta in det läget. 

Vad gäller covid-19 har vi nu nått 8 plats i världsligan av flest döda per capita  När vi lämnade Österrike var siffrorna ungefär de samma.. Tur vi har FHM som vet vad de talar om. Österrikarna ligga på klena 631 döda och vi har goda 3 870 och som sagt plats 8.

Får vi bara fortsatt goda råd från FHM kan vi nog klättra flera placeringar till i rankningen. Dissar min hustru från Österrike att de nu hamnat helt på efterkälken. Heja Sverige

Sov gott och tänk på att hålla minst 1,5 meter till din nästa och aldrig delta i folksamlingar fler än 50 personer så kommer detta bli jättebra. Först till flockimmunitet vinner.

Kosta vad det kosta vill. 

Nu går även en gammal gubbe och sover. 

Postat 2020-05-22 02:28 | Läst 801 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En regnig promenad med Kasper.

Det hade bestämt sig för att regna ordentligt på eftermiddagen. Prognosen tydde på att det skulle hålla på ett bra tag. Vilket också radarn visade. Blöteborg skulle göra rätt för namnet ändå till nästa dags gryning.

Nu var det inte mycket att be för. Hunden behöver en längre promenad "come rain and high water". 

Strax innan hade jag sett ett direktsänt seminarium med Fujifotografer från flera länder. Samtliga professionella. Många av dem i hemmakarantän i Usa, Uk, Singapore, Indien eller Schweiz. Mycket handlade förstås om Fuji men också om covid-19 och hur det påverkade dem både professionellt men också mentalt. Flera hade sett sina uppdrag avbokas och försvinna på ett par veckor och inga nya kom in. Just nu känns det bra att man inte måste leva på bröllopsfotografering eller workshops för fotografer.

Någon från Kanada nämnde att de försökte driva små egna projekt och testa olika bildstilar. Där är karantänreglerna inte så stränga och de kan gå ut i naturen så länge de gör det utan att vara en grupp.

Jag tände på idén och bestämde mig för att ta med min Fuji X-H1 med gamla 35/1,4 ut och enbart fota svartvitt på den välbekanta rundan runt Hisingsparken. Detta trots ösregnet och att objektivet inte är vädertätat.

Ställde in kameran för jpg och Acros och nu gällde det att fota motiv jag inte brukar ägna mig åt och försöka ta bilder som är annorlunda mot vad jag brukar göra. Det kändes faktiskt inspirerande att gå ut helt plötsligt.

Vid Toleredskyrkan hittade jag första motivet. De hade i höstas skapat vad jag först trodde skulle bli en dopfont för dop utomhus. Fast när allt var klart så visade det sig att det nog var en fontän med bänkar runt och dessa runda klot som konstnärlig utsmyckning. Ganska snyggt faktiskt.  En plats för kontemplation. Nu gäller det bara att buskarna växer upp mot gatan så bilarna bakom ryggen inte stör stämningen.

Vid Bjurslättstorg får vi plötsligt syn på ett skrivbord i regnet. Efter att Kasper märkt ett stolsben med att Kilroy was here, så  funderade husse om det var någon på vårdcentralen som flyttat ut skrivbordet på det oftast folktomma torget för säkerhets skull. Att vara ute i friska luften skall ju vara sunt och  hälsosamt i dessa tider.

Tvärs över gatan vid BK Häckens träningsplaner och parkering hittar vi spåren av ungdomars moderna fritidsnöjen. En ordentlig brasa fast utan korvgrillning. Blir ju ingen bra grillglöd när man använder bilar. De där ungdomarna borde nog gå i scouterna några år och lära sig grunderna för hur man gör en brasa. Alltså lite bushcraft på nysvenska. Kasper passade på att märke bilen också med sin signatur.

Nästa bil som var värd en bild har överlevt många generationer ungdomar och undkommit alla mordbrännare ännu så länge. Tur det för att sådana linjer hittar man sällan på de moderna släktingarna.

Uppe vid Slättadamm hade till och med änderna tagit skydd för regnet och det var för ovanlighetens skull andtomt. Kanske de också läst att man inte skall umgås i stora grupper och tänka på att hålla avstånd. Det har ju experten Tegnell sagt och då måste det ju vara sant. Det vet ju även pålästa andar.

Nu hade vi kommit halvvägs på vår 6,5 km runda tog regnet  i ändå mer. Kasper frågade när han också skulle få Gortex ställ.

Svaret från Husse blev, att du som frivilligt badar i Slättadamm när det är plus en grad i vattnet klarar dig nog utan. Annars får jag bara ett plagg till att tvätta. 

Vi genade lite genom skogen så Kasper kunde få springa mellan träden medan jag fotade. Att fota stubbar från låg position var inte lätt. Hela LCD-skärmen var full av regndroppar så om det var skarpt eller inte eller hur kompositionen såg ut var hopplöst att se. Torkade jag skärmen var den lika full med regndroppar sekunden efter. Det fick bli att skjuta på en höft.

Nästa stubbe var av modernare snitt. Fast Kasper rusade fortfarande runt bland träden så det fick bli en bild av den också.

Någon som rastade sin hund samt en joggare hade vi sett. Fast för det mesta var det helt tomt från potentiella smittbärare.

Här kunde man inte vara mycket säkrare från att dra på sig något.  Skulle väl vara någon djäkla rånare med regnrock och paraply i så fall som hotade att hosta på en om han inte fick mobilen.

Nu hade vi bara Burlidens branta backe ner mot dalen och sedan några hundra meter till så var vi hemma.

Vid den helrenoverade fina lekparken var det lika många barn som vanligt. Alltså inga alls.

Ett äppelträd blommade redan fast inte lätt att få någon skärpa när grenarna gungade i kraftiga vinden. Här hjälpte ingen IBIS i världen.

Nu kom vi till det tråkiga med att promenera med hund i ösregn. Att husse måste strippa för att få av sig Gortexprylarna och skorna. Det är torrt på insidan men sjöblött på utsidan. Läderhanskarna kunde man vrida ur.

Kasper måste ligga ner på en gammal frottébadrock och hålla sig still medan husse krånglar med detta. Under tiden passar han på att se  väldigt lidande ut. Till sist blir det hans tur att bli torkad ordentligt. Idag blev det två handdukar som var blöta innan han fick godkänt. Efter varit duktig blir det Frolic som godis. Då ser han plötsligt mycket gladare ut.

Sanden och smågruset går inte bort utan faller av när han torkat. Det blir garanterat en behövlig  sväng med dammsugaren i morgon som faller på husses lott. I dessa lägen är det alltid husses hund anser matte.

Fast det skall erkännas att matte hjälpte till att få sina två killar torra och de blöta kläderna upphängda.

Go natt från Kasper och Mats.

Postat 2020-04-12 01:11 | Läst 693 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 43 Nästa