Almdudler

En fotoblogg där jag skriver när jag känner för det.

Lumpen a vaste of time! LIte kvällsläsning och usla bilder.

Var det socialrealism det hette. Skall komma ihåg det.

Detta är inte socialrealism. Detta är en historia som håller på att upprepa sig.

Fast jag lovar. Jag kommer inte visa bilder på vilka objektiv jag använt eller beskriva deras historia. Skall inte heller beskriva de objektiv som vissa fiskebåtar hade som gärna följde efter oss eller de Leica kopior de använde.

1976 var jag redan 23 år. Jag gick på universitet men hade ett halvårs ledigt för att tjäna lite pengar genom att jobba. Då sög naturligtvis myndigheterna in mig. Dekretet var gör lumpen nu eller hamna i fängelse 1 månad till att starta med. Vägrade man fortfarande infinn sig blev det 3 månader och sedan igen sex till. Så i slutändan var man tvungen att sitta 10 månader i fängelse eller göra lumpen som kortats kunde klaras av på nio.

Vi skulle göra vår värnplikt mot en ersättning som motsvarade ett cigarretpaket om dagen.

Nu vill större delen av folket införa detta igen. Mer om detta i slutet.

Så jag skrev till myndigheterna att jag vägrade att göra min värnplikt som spaningssoldat i Sollefteå. Fast om jag fick göra den som röjdykare i marinen så skulle jag acceptera. Jag hade redan dykcertifikat och älskade att dyka.

Nästan med vändande post fick jag veta att jag skulle infinna mig i Karlskrona i början av Januari 1977.

Jag var nu en kandidat till svenska motsvarigheten av the Seals. Var inte det en spännande inledning?

Vad jag snabbt lärde mig var att marinen hade kopierat the seals men saknade kunnandet, saknade resurserna och saknade tänkandet. De var en hop djävla amatörer som utkämpade andra världskriget en gång till. Fast det är en annan historia.

Nåväl alla i vårt program var frivilliga. Vi kunde alltid avsäga oss tjänsten. Vi var 52 som startade utbildningen on 22 som avslutade. En del klarade inte av det fysiska, en del klarade inte av medicinska testerna. De sista åkte på grund av att de var kaotiska och stressade under vatten. 

Vi var " the  Swedish marines Seals". Deras commandos. Som sådan måste vi givetvis genomgå en mängd idiotiska stresstester.

Ett känd sådan var att ro till Norges gräns från Skredsvik. En sträcka på drygt 12 mil.

Så långt innan gryningen väcktes vi av kulsprute eld i korridoren. Det var befälen som brassade loss med lösplugg. Vi fick veta att vi var i krig och vi var tvugna att ta oss till Norge. De hade givetvis sutti på mässen hela natten och druckit några bärs. 

Så 30 minuter till uppställning vid kajen. Nu kände vi genom rykten till den här övningen så vi var inte överraskade. Vi hade lite oväntat fåt permis kvällen före och åkt in till Uddevalla. Ätit gott och 

Väl där nere möttes vi av våra två valbåtar. Alltså båtar man förr  använde för att jaga val.

Vi hade redan i Karlskrona 5 månader tidigare börjat varje morgon med att ro dessa båtar en timme varje morgon. Ibland också på längre turer.

Varje båt har 10 åror och en man per åra. En man i aktern som styr och eventuellt en som håller utkik.

Sedan fick vi lägga oss på linje och cirka 4 på morgonen gick starten. Nu var vi 2 team som skulle slåss om vem som kunde komma snabbast till sista pricken före Norges gräns. Som soldater fick vi inte passera den. Då skulle det vara en invasion.

Så prick fyra började kampen. Nu skulle vi ut ur Gullmarsfjorden från dess botten och sedan ut via Lysekil.

Gullmarsfjorden är Sveriges enda riktiga fjord. Den har den karakteristiska grundklacken vid Lysekil som stänger inne den mycket djupare fjordens vatten från havet. Gullmarn är om jag minns rätt cirka 120 meter djup på sitt djupaste ställe. Har varit nere på närmare 90 meter som mest där i ett snabbt dyk i det militära.

Gullmarn betyder Guds hav på fornnordiska. Efter att dykt mängder där och tvingats simma från färjeläget till Lysekil tillbaka till Skredsvik med bara våtdräkt och simfenor. Cirka 2 mil så hoppas jag det stämmer. Det är ju en tröst att simmat i guds hav istället för devils sea som det kändes som när det hela hände.

Nåväl vi skulle ro cirka 30 km innan vi var ute vid havet och vid Lysekil.

Jag var i första teamet i en av båtarna. 

När solen började komma upp över horisonten hade vi redan bytt team.

Nu måste jag varna er att detta är de sämsta bilder jag någonsin publicerat på fotosidan. Ni kommer se Newton ringar, överexponeringar, oskärpa och gud vet vad. Fast vem bryr sig. Även en suttig bild kan vinna första pris 2015.

Regeln var att vi var 15 man i varje team. Komiskt nog stämde det exakt med hur många vi var. Vi var 30 man kvar. :-) Några åkte ut efter denna övningen. Sedan hade vi ett befäl som styrde och navigerade och ytterligare ett som kunde vara utkik när vi gick igenom trånga eller svåra passager. De slapp givetvis ro. De var ju befäl. Fast ju färre vi hade i båten ju snabbare gick det.

Vi rodde en timme på styrbord. Sedan bytte vi till babord och rodde en timme. Sedan blev vi avlösta och fick en timmes mat/paus/vila.

Vid gryningen låg båda båtarna ungefär jämsides och kämpade. Vi hade då hållit cirka 6,5 knop i snitt i över 2 timmar. Inte illa för en roddbåt? Det var tunga men snabba båtar.

Med oss på turen hade vi denna lilla trevliga båt som vi också använde för att lära oss lägga till med tunga båtar. Den här var bepansarad så den vägde mer än den såg ut för.

Den var proviant och relax-båt. Byggd förstås 30 år tidigare under kriget. 

Våra dykbåtar/minsvepare var också med. 

En av våra dykbåtar var också med på turen. M21 som var befälsbåten i Röjdykarnas team.

Den och dess 3 ssyterbåtar var alla från 1940-talet. Byggda i ren teak från början och lackade. Sedan klagade gievtis folk på att flottan åkte runt i lyxbåtar. Så då målades de om i grått. En minsvepare var på den tiden tvungen att vara byggd  i trä.

Det finn några av dem som idag agerar som lustyachter.  

Vi hade på den tiden 4 av  dem.  Beräknade för 6 dykare på varje.

Här är två av mina bästa kompisar under lumpar tiden väldigt förtjusta. Skälet är enkelt.

Våra motståndare försökte ta en genväg och gick på grund med 6 knops fart i sotenkanalens inlopp.

En båt på 1,5 ton klättrar ganska högt upp på grundet med den farten. De försökte förstås gunga och staka båten bakåt. Fast den satt där den stod. Så först när de insåg de måste alla ner i vattnet och putta av den från grundet lyckades de komma loss. Inget man beslutar i första läget när vattnet är cirka 5 grader varmt.

Så vi fick ett försprång de pskologiskt aldrig orkade komma ikapp.

Det var trots det en fortsatt hård kamp ända till Norska gränsen.

Här är vi som vann.

Jag står där i mitten som med skägget som äldst i gänget.

Under 1977 hade vi ett försvar som knappt passat för att försvara Sverige under andra världskriget. Även idag har vi tydligen lite pang för pengarna. Vi kan kanske stå emot ryssland under 2-3 dagar påstår experterna. Vi hade nog inte klarat mer under 1977.

Vi lärde oss minor från 1945. Vi visste att om det blev krig kunde de lika gärna be oss att simma ner och slå på minorna med slägga.

Vi skulle i alla fall ha dött. En rysk mina var redan i slutet på andra världskriget försåtminerad med avkänningar av dykare. Magnetiskt, aukustikst mm. Spränger man en några hekto trotyl i närheten av en dykare blir hans lungor gelé.

Nu börjar våra politiker igen prata om värnpliktsarmée. Lär de sig aldrig. Idag utkämpas krig mellan specialtränade och högteknologiska soldater. Skall vi då igen börja utbilda amatörer. 

Vår försvarsbudget är bland de lägsta. Vi lägger mindre än 1 procent på vårt försvar. Många länder är uppe i 5 procent eller mer.

Jag är motståndare mot att pengar behöver läggas på försvar. Fast vår värld ger oss inte så mycket val. 

Vi har en granne i öster som nu igen är aggressiv. Så kanske skall vi se till att svenska försvaret kan lite mer än att utkämpa andra världskriget i repris.

Om inte.

Installera då hellre en telefonsvarare. Vi ger oss.

Efter vi betalt sista planet har vi inte råd att kriga. Vi lägger ner vapnen.

Läs in det på ryska.

Postat 2016-02-27 19:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Hur mycket kamera behöver man egentligen?

En bra fråga man bör ställa sig ibland innan prylnisse får en att rusa till affären. Bilderna tagna under min sonsons dop för en vecka sedan.

Det ena kamerahuset kunde man och kan kanske fortfarande köpa köpa för 3500 kr på utförsäljning.

Det andra huset kostade 37 000 kr när jag köpte det för 6 månader sedan. Jag älskar att fota med den kameran så jag gråter inte över investeringen.

Det finns visserligen andra stora skillnader mellan dessa kameror som gör att den dyra kameran är mycket mer allround. Fast frågan kvarstår fortfarande. Hur mycket kamera behöver man för att kunna få bra resultat?

Postat 2016-02-26 01:30 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vårpromenad i bergen med den lilla illbattingen.

Våren är äntligen här. Åtminstone på tillfälligt besök.

Det glädjer både husse och den lille svarte. Så idag tog vi en riktig långpromenad i bergen bakom huset.

Illbattingen far givetvis runt som ett skållat troll mellan träden. Alltför ofta hittar han något som husse inte tycker han skall tugga på. Som ett ben av ett dött rådjur eller kanske från någon som grillat och slängt det i naturen. Det krävs mycket övertalning och godis innan illbattingen ger upp godbiten.

Att jaga honom är ingen idé och precis det han vill.

Här ligger han och passar så husse inte kommer för nära. Ta mig om du kan betyder den minen.

Fast det finns ju andra läckerbitar i skogen. Fjädrarna av en skata är precis lika kul. 

Kanske var det den här som tagit skatan.

Den flög högt över oss jagad av 2 stycken korpar. 400 mm var långt ifrån tillräcklig så resten har jag zoomat digitalt. Bra med mycket pixlar ibland. Det är en ormvråk eller kanske en fjällvråk.

Han har vuxit mycket nu den lille svarte. Nu finns det muskler, långa ben och en djädrans massa energi.

Så inte ens att ränna runt i en och en halv timme i bohusländska klippor räcker för att köra slut på honom. Fast det räcker för husse. Det gör också husse både kaffesugen och sugen på något gott. Kanelbulle kanske...

Innan vi går in försäkrar sig den lille om att vi skall göra det i morgon igen. Det lovar husse. I morgon skall det också vara vårväder så då blir det minst en lika lång promenad.

Stärkande både för hund och husse.

Postat 2016-02-25 20:48 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Behöver man zoom i framtiden.

Det är en ganska bra fråga. Det finns en tråd som frågar om man inte kan klara sig med ett fast objektiv eftersom upplösnngen kommer vara oändlig. Den har oändligt många och spekulativa inlägg.

Jag kommer helt bortse från detta. 

Det är nu snart 200 år sedan der första kända fotografiet såg dagens ljus, Man blir inte särkilt imponerad. En samling punkter som visar på en borg med ett par figurer. Slå upp det på google så ser ni själva.

Detta var ursprunget.

100 år senare hade fotografin kommit ganska långt, Det behövdes inte längre flera minuter för att ta en bild. Det fanns kringvandrande fotografer som sökte upp folk i byarna och fotade dem och sålde bilderna.

Givetvis körde de storformatskameror. Kopiorna var kontaktkopior. Ofta 12x18 eller 18x24 cm.

Framkallade gjorde de i sitt egna lilla bärbara mörkrum. 

Det här är en sådan bild av min svärfar när han är 3 år gammal. Han är idag 90 år. Bilden tagen på Dörflessserstrasse  cirka 1928.

Ingen dålig bild tycker jag för att vara snart 100 år gammal och tagen av en krigvandande fotograf med mörkrummet på ryggen. Den har dessutom misshandlats i mer än 80 år innan jag skannade den. Kan bara ge en elogé till fotografen som tog den och plockade fram detaljerna.

Nästa nedslag blir 1977. Nu tyckte Kodak, och ett antal bolag man hade nått en kvalitet som var så bra att man kunde köra på hälften av fullformat. Man ville ju det skulle vara biiligt att ta bilder och pengarna tjänade man på att göra bilder 10x15 cm som klistrades in i album. Tagen med Canon Dial.

Ett inte helt lyckat försök. Dög gott för 10x15 cm men inte så mycket mer. 

Alltså ta 72 bilder på en 36 rulle. Inte idag när man skannar resultatet. Då tycker man nog att det var hybris. 

Åtminstone diafilmen hade inte utvecklats tillräckligt för att ta det steget. Detta är ett av de bästa resultat jag fått ut av det. Ett ögonblick där allt stämt mellan exponering, Framkallning och skanning.

Så om vi avslutar med en av de senast bilderna jag tog med diafilm och sedan dess aldrig kört en film genom mina kameror. De står på en hylla och minner om sämre dagar.

Även diafilmen utvecklades. På 90-talet fanns det alternativ som var bättre. Känsligheten utvecklades och kornet blev finare. Detta ett porträtt från mitten av 90-talet.

Låt oss sedan ta en bild tagen ett par år efter jag gått över till digitalt. Cirka 2002.  På grund av den höga kostnaden av minneskort fotade jag oftast i jpg. Fast den här bilden var tagen i TIFF. Olympus hade inte raw på den tiden.

Låt oss sedan ta samma unga dam som just nu praktiserar på Sveriges ambassad i Wien.

Nog sjutton har det hänt ganska mycket med fotografin de senaste åren. Övergången till det digitala var en revolution. 

Den senaste bilden har 50 MP och jag kan ledigt förstora den med bra resutat till 70x100 cm och varje por i hennes ansikte kommer synas. Redan nu behöver vi ta ner skärpan på porträtt på personer eftersom varje detalj som de inte vill skall synas, syns.

För att komma tillbaka till rubriken. Med 50 Mp blir det enklare att använda fasta objektiv. Man kan beskära åtmnstone upp till halva bilden utan det syns nämnvärt i slutresultatet. Samtidigt slänger man bort hälften av det ljus sensorn samlade in. Så tekniskt sett blir bilden sämre även om det inte syns nämnvärt. Att zooma digitalt kostar i kvalitet. 

Så visst kommer vi behöva utbytbar optik även på morgondagens kameror. 

Postat 2016-02-23 00:54 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

I bland räcker en slang långt.

Vädret ute får en att vilja vara inne. Så jag sitter där igen och matar skannern med bilder. När man sitter där och väntar på att skannern skall bli klar har man tid att reflektera på hur det var då när bilden togs och hur det är nu. Bilderna jag skannade är av min son Kristofer. Han är född 1982.

På den tiden fick också barn en hel del presenter. Fler än de kunde uppskatta. 

I höstas fyllde hans son ett år. Givetvis hade vi ett kalas och firade den lille.

Det som slog mig är att vi dränkte den lille i prylar i vår ambition att vara snälla. Jag bestämde mig där och då att inte bidra till detta prylvansinne. I forstsättningen sätter vi in pengar på ett konto till alla våra barnbarn. En vacker dag kommer de behöva ett kapital för att köpa en lägenhet eller bekosta en utbildning. Inte lika kul kanske men förmodligen mer användbart.

Det gjordes en undersökninng och man fann att en genomsnittlig 4 åring Sverige hade närmare 500 leksaker.

Även min son och hans fru undrar redan var de skall stoppa alla leksaker när han fyller 2 år i höst.

De får helt enkelt inte plats i hans rum.

Så har vi gått för långt?

Många gånger gillar ju faktiskt barn mycket enklare saker. Som en slang med vatten. Den räcker långt när det gäller att glädja och sysselsätta en liten telning.

Bilderna talar för sig själv.Tagna 1983 med Kodak Safety film 5016. Misstänker det är Ektachrome.

Kanske är det inte fler saker från Toys´R us som barnen behöver.

Postat 2016-02-19 15:15 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa