Tamron 35/1,4, En väldigt icke objektiv recension av en total amatör.

Tyst på dig Kasper. Jag försöker skriva en oseriös recension. Om inte du ligger tyst under skrivbordet kommer det här gå helt snett.

Jo jag förstår du måste varna för att det är harar på tomten. Fast de har ju våra kattdamer redan skrämt iväg.

Nu skall vi se. Jag köpte det för objektivet för 7 månader sedan. Jag har tagit cirka  700 bilder med det som jag behållit sedan dess.

Av dessa är nu bara 70 tagna med full glugg. Nu har jag väl misslyckats när bara 10% är tagna med 1,4. Jag har ju många gånger fått veta att om man går och köper ett dyrt och tungt objektiv  så skall man aldrig blända ner. Det gör aldrig duktiga fotografer. 

Fast jag kan nog inte skriva full glugg det kan verka negativt. Det för bli på största bländaren 1,4. Annars kan ju någon tro att objektivet helt saknar skärpa och fokus. När faktum är att det hittar exakt skärpa lika snabbt och korrekt som mina bästa L-objektiv.

Det började ganska bra den första kvällen

Först blev det ett totalt fiasko. Bländare 14. Hade svårt att se skillnad på 1,4 och 14 där i mörkret.

Nästa försök gick bättre. Nu blev det bländare 2,8. Jag skruvade åtminstone åt rätt håll. 

Till sist lyckades jag med hjälp av fotoassistent Kasper tvinga objektivet och kameran att ta en bild på största bländaren.

Ett par dagar senare var assistent Kasper och jag ute på ännu en promenad samt lite mer testande av den nya dyrgripen. Då utsattes vi för vädrets makter med både hagel och skyfall. 

Nu hade det varit bra med stabilisering. Det blev nu 1/100 på bländare 8 och 12800 ISO. Får verkligen skärpa mig.

Både assistenten, fotografen och utrustningen blev totalt genomdränkta. De borde skicka med ett extra stort paraply som inte bara vädersäkrar kamera och objektiv utan också fotograf med assistent.

När väl vi hade överlevt ovädret och torkat en del var jag tvungen att prova att fota på närgränsen. Assistenten fick som vanligt agera modell. Han blev helt chockad när han väcktes nästan torr av en galen fotograf med blixt och stort objektiv alldeles över huvudet.

Han gnällde länge över att fotografen behövde lära sig vett och etikett. Fotografen drog sig skamsen tillbaka till kammaren.

Nästa försök gjordes 14 dagar senare. Det blev bländare 3,2. Inte så illa pissat av en ren amatör. Ganska nära bulls eye. Fast ungarna gjorde fula miner och gnällde för att fotografen hade en Canonkamera fast med piratobjektiv. Fotografen borde ju köpt ett äkta L-objektiv 35/1,4 II. För det vet ju minsta barnunge att när man testar på tegeläggar så är faktiskt det objektivet pyttelite skarpare i mitten.  Fast hur är det med hörnen? Får gå hem och gömma piratobjektivet i någon byrålåda.

I januari tog fotografen mod till sig och smög ut på nya äventyr. I Kville saluhall blev det en bild där ingen såg att jag smög runt så jag slapp att bli utskrattat den gången. Mellan bilderna doldes utrustningen under jackan. Bländare 2,0 den gången. Det går åt rätt håll. 

Ett par dagar senare upprepades vädertestet. Nu med en mer erfaren fotograf,  klädd från topp till tå i Goretex.  Assisten vägrade sätta på sig några vad han kallade fjollfodral. Tänk om han mötte en tjusig pudelfröken i regnet. Han skulle skämmas svansen av sig påstod han. Blev hellre blöt.

Kunde det vara så att objektivet tålde både ösregn samt hagel och det var därför man inte fick med något paraply? Fick gå hem och fundera på det. Den här gången torr på insidan men med utsidan lika droppande blöt som utrustningen.

En kulen natt provade fotografen att ta en bild på sin nya granne förskolan. Säkert designad av en före detta militär med den färgsättningen. Det där med största bländaren gick snett förstås i mörkret. Blev stativ eftersom kameran saknar IBIS och objektivet IS. Efter lite rattande blev det 30 sekunder och bländare 5,6 och ISO 100. Det blev ganska snyggt trots allt tyckte amatörfotografen. Assistenten tyckte ingenting eftersom han sov djupt vid den tiden. Det brukar han göra strax efter 1 på natten. Han hävdar att då är det bara gamla gubbar och käringar som är uppe. Fotografen kände sig gammal och trött.

Sedan bär det av ner till Österrike för att titta till gamla Oma 94. Hon lyckades som ung att samla in örter och sälja så det både blev både en cykel och vad jag tror var en Kodak Brownie för pengarna . Detta var före andra världskriget. Eftersom hon är en gammal erfaren fotograf får det bli med Canon 85/1,4 IS. Går att få hyfsad kort skärpedjup med det också. Ni ser att hon fokuserar blicken och kollar att jag inte kör med någon piratoptik. Skulle ju vara på pinsamt att bli avslöjad med något sådant av svärmor. 

Blev lite fler bilder uppe i Weingebirge ovanför Prottes en kväll. Där är det oftast folktomt. Så ingen bryr sig om vad fotografen sysslar med eller med vilket objektiv.

Sedan stängde de den tyska gränsen och Österrike stängde ner en massa saker. Danmark också där vi fick visa passet och lova att ta snabbaste vägen hem. Bäst att alltså att åka raka vägen hem. För FHM hade ju talat om att det var mycket bättre i Sverige och vi borde därför så snart som möjligt bege oss hem. Förstår inte varför resten av europa inte lyssnar på dessa kloka herrar och damer.

Nästa gång Tamronen fick lufta sig ordentligt var i slutet av April. Vi tänjde lite på rekommendationerna om att umgås över generationsgränserna. Fast givetvis höll vi på 1,5 meters lucka. För annars kan jag som 67 åring dö på studs. Det vet ju alla som lyssnat på Tegnell. Borde kanske använt 85/1,4 istället men då hade jag hamnat i en stor enebuske. Så jag fick ta en risk där. Friskt vågat hälften vunnet. Assisten tog inga risker utan sprang helst runt i skogen på säkert avstånd.

Efter recensionen på Fotosidan av Tamron 35/1,4  bestämde jag mig att nu djävlar skulle jag lyckas med att fota på full glugg.

Det var fullt med folk där i Sillvik och Lilleby. Där Kasper och jag brukar smyga runt som ensamma vargar. Folksamling sa fotografen. Jajamän sa assistenten. Här är det folk överallt och ingenstans jag kan bada konstaterade Kasper. Fast i sista viken fick han sitt dopp. Sedan drog vi snabbt vidare till ett ställe det borde vara folktomt samt vara säkert enligt alla råd från FHM. Man får ju inte kränka deras budord.

Första bilden på det gamla vackra äppelträdet stördes av några andra djäkla buskar. Fotografen svor över att bushcraft sågen lämnats hemma. Det blev att tänka i nya banor.

Assistenten tvingades därför agera motvillig modell i förgrunden fast äppelträdet hamnade i oskärpa med 1,4. Kanske något fel på mitt objektiv tänkte fotografen. Får nog skickas in till Tamron. Får nog testa lite till.

Nästa bild blev också skum på 1,4. De där fina växterna i förgrunden blev skarpa men äppelträden blev ju helt blurriga.

Får prova igen. Assistenten vägrade hjälpa till och komma med goda råd. Muttrade något om att fotografen var en idiot.

Så jag siktade på träden istället. Nu blev de skarpa men den fina förgrunden blev oskarp. Det måste vara något fel på objektivet trots allt.

Sedan tänkte jag prova att ta en närbild på några fina blommor och satte mig ner på knä.

Fast det gick helt åt helsike. Då kommer assistenten tillbaka genomblöt efter badat i en dypöl och slickar fotografen i ansiktet mitt under koncentrationen. Då fick fotografen nog och talade om för assistenten att nu åker vi hem.

Fast på vägen lockade några motiv. 

Några fina äppelblommor. Bländaren hade visserligen sladdat iväg till bländare 6,3 men det såg faktiskt hyfsat ut på skärmen.

Så amatörfotografen provade igen.

Nu helt utan bry sig om goda råd lät han bländaren hamna på 7,1 Det såg också bra ut på skärmen. Dessutom sket han fullkomligt i  regler och beskar sista bilden helt på eget bevåg. Förutom vad han själv tyckte  såg bra ut.

Väl hemma blev det lite googlande och hittade någon som heter Thomas Heaton som lär veta vad han pratar om. Han hade en ny tutorial om skärpa vid landskapsfotograferande som lät intressant. Kan rekommenderas för alla som tror att man måste köra på största bländaren. https://www.youtube.com/watch?v=oEzB2hzs2v8

Efter denna insikt tänker nu fotografen strunta i alla tyckare på fotosidan och ställa in den bländare han tycker passar motivet. Tänker nästa gång jag fotar halvporträtt med 85/1,4  till och med låta bländaren hamna 5,6 eftersom fotografen tycker det är snyggare med skärpa både på nästippen, båda  ögonen samt öronen för då blir resultatet mer klassiskt.

Sedan får andra tycka vad de vill. Det var tur att jag inte limmat fast bländarinställnigen på största bländaren med superlim som jag tänkt göra när jag väl lyckats ratta in det läget. 

Vad gäller covid-19 har vi nu nått 8 plats i världsligan av flest döda per capita  När vi lämnade Österrike var siffrorna ungefär de samma.. Tur vi har FHM som vet vad de talar om. Österrikarna ligga på klena 631 döda och vi har goda 3 870 och som sagt plats 8.

Får vi bara fortsatt goda råd från FHM kan vi nog klättra flera placeringar till i rankningen. Dissar min hustru från Österrike att de nu hamnat helt på efterkälken. Heja Sverige

Sov gott och tänk på att hålla minst 1,5 meter till din nästa och aldrig delta i folksamlingar fler än 50 personer så kommer detta bli jättebra. Först till flockimmunitet vinner.

Kosta vad det kosta vill. 

Nu går även en gammal gubbe och sover. 

En regnig promenad med Kasper.

Det hade bestämt sig för att regna ordentligt på eftermiddagen. Prognosen tydde på att det skulle hålla på ett bra tag. Vilket också radarn visade. Blöteborg skulle göra rätt för namnet ändå till nästa dags gryning.

Nu var det inte mycket att be för. Hunden behöver en längre promenad "come rain and high water". 

Strax innan hade jag sett ett direktsänt seminarium med Fujifotografer från flera länder. Samtliga professionella. Många av dem i hemmakarantän i Usa, Uk, Singapore, Indien eller Schweiz. Mycket handlade förstås om Fuji men också om covid-19 och hur det påverkade dem både professionellt men också mentalt. Flera hade sett sina uppdrag avbokas och försvinna på ett par veckor och inga nya kom in. Just nu känns det bra att man inte måste leva på bröllopsfotografering eller workshops för fotografer.

Någon från Kanada nämnde att de försökte driva små egna projekt och testa olika bildstilar. Där är karantänreglerna inte så stränga och de kan gå ut i naturen så länge de gör det utan att vara en grupp.

Jag tände på idén och bestämde mig för att ta med min Fuji X-H1 med gamla 35/1,4 ut och enbart fota svartvitt på den välbekanta rundan runt Hisingsparken. Detta trots ösregnet och att objektivet inte är vädertätat.

Ställde in kameran för jpg och Acros och nu gällde det att fota motiv jag inte brukar ägna mig åt och försöka ta bilder som är annorlunda mot vad jag brukar göra. Det kändes faktiskt inspirerande att gå ut helt plötsligt.

Vid Toleredskyrkan hittade jag första motivet. De hade i höstas skapat vad jag först trodde skulle bli en dopfont för dop utomhus. Fast när allt var klart så visade det sig att det nog var en fontän med bänkar runt och dessa runda klot som konstnärlig utsmyckning. Ganska snyggt faktiskt.  En plats för kontemplation. Nu gäller det bara att buskarna växer upp mot gatan så bilarna bakom ryggen inte stör stämningen.

Vid Bjurslättstorg får vi plötsligt syn på ett skrivbord i regnet. Efter att Kasper märkt ett stolsben med att Kilroy was here, så  funderade husse om det var någon på vårdcentralen som flyttat ut skrivbordet på det oftast folktomma torget för säkerhets skull. Att vara ute i friska luften skall ju vara sunt och  hälsosamt i dessa tider.

Tvärs över gatan vid BK Häckens träningsplaner och parkering hittar vi spåren av ungdomars moderna fritidsnöjen. En ordentlig brasa fast utan korvgrillning. Blir ju ingen bra grillglöd när man använder bilar. De där ungdomarna borde nog gå i scouterna några år och lära sig grunderna för hur man gör en brasa. Alltså lite bushcraft på nysvenska. Kasper passade på att märke bilen också med sin signatur.

Nästa bil som var värd en bild har överlevt många generationer ungdomar och undkommit alla mordbrännare ännu så länge. Tur det för att sådana linjer hittar man sällan på de moderna släktingarna.

Uppe vid Slättadamm hade till och med änderna tagit skydd för regnet och det var för ovanlighetens skull andtomt. Kanske de också läst att man inte skall umgås i stora grupper och tänka på att hålla avstånd. Det har ju experten Tegnell sagt och då måste det ju vara sant. Det vet ju även pålästa andar.

Nu hade vi kommit halvvägs på vår 6,5 km runda tog regnet  i ändå mer. Kasper frågade när han också skulle få Gortex ställ.

Svaret från Husse blev, att du som frivilligt badar i Slättadamm när det är plus en grad i vattnet klarar dig nog utan. Annars får jag bara ett plagg till att tvätta. 

Vi genade lite genom skogen så Kasper kunde få springa mellan träden medan jag fotade. Att fota stubbar från låg position var inte lätt. Hela LCD-skärmen var full av regndroppar så om det var skarpt eller inte eller hur kompositionen såg ut var hopplöst att se. Torkade jag skärmen var den lika full med regndroppar sekunden efter. Det fick bli att skjuta på en höft.

Nästa stubbe var av modernare snitt. Fast Kasper rusade fortfarande runt bland träden så det fick bli en bild av den också.

Någon som rastade sin hund samt en joggare hade vi sett. Fast för det mesta var det helt tomt från potentiella smittbärare.

Här kunde man inte vara mycket säkrare från att dra på sig något.  Skulle väl vara någon djäkla rånare med regnrock och paraply i så fall som hotade att hosta på en om han inte fick mobilen.

Nu hade vi bara Burlidens branta backe ner mot dalen och sedan några hundra meter till så var vi hemma.

Vid den helrenoverade fina lekparken var det lika många barn som vanligt. Alltså inga alls.

Ett äppelträd blommade redan fast inte lätt att få någon skärpa när grenarna gungade i kraftiga vinden. Här hjälpte ingen IBIS i världen.

Nu kom vi till det tråkiga med att promenera med hund i ösregn. Att husse måste strippa för att få av sig Gortexprylarna och skorna. Det är torrt på insidan men sjöblött på utsidan. Läderhanskarna kunde man vrida ur.

Kasper måste ligga ner på en gammal frottébadrock och hålla sig still medan husse krånglar med detta. Under tiden passar han på att se  väldigt lidande ut. Till sist blir det hans tur att bli torkad ordentligt. Idag blev det två handdukar som var blöta innan han fick godkänt. Efter varit duktig blir det Frolic som godis. Då ser han plötsligt mycket gladare ut.

Sanden och smågruset går inte bort utan faller av när han torkat. Det blir garanterat en behövlig  sväng med dammsugaren i morgon som faller på husses lott. I dessa lägen är det alltid husses hund anser matte.

Fast det skall erkännas att matte hjälpte till att få sina två killar torra och de blöta kläderna upphängda.

Go natt från Kasper och Mats.

För en hund räcker ett litet äventyr långt.

Idag packade vi in hela flocken i bilen och åkte en kvart till Skändlabergen utanför Göteborg. Där har vi inte varit hittills i år. Huvudskälet är att det blir väldigt lerigt där när det regnar mycket. Vilket det gjort tidigare i år.

Kasper var lycklig när han kom ur bilen. Minnet av 175 mil bil genom Europa sitter nog fortfarande kvar i hans bakhuvud.

Det var perfekt att gå i skogarna där idag eftersom den kalla och ganska friska vinden inte nådde ner till oss.

När vi sedan stannade för att äta lite blev det ändå bättre.

Vi hittade en perfekt plats där ett berg gav skydd mot vinden. Hela platsen var full av stora stenar som var täckta med grön mossa precis som marken. Gabi plockade fram sin kamera. Det vill säga sin iPhone. Hon är ingen fotogalning som undertecknad. Så börjar hon ta bilder beror det på att hon tycker att platsen är något extra.

Kasper var mest intresserad av maten i fotoryggan och fick välja först. 

Ett ben från lamm med en hel del kött kvar passade herrn perfekt. Det blev några minuters njutfullt gnagande innan det var borta.

Gabi tog en tunnbrödsrulle med grillat lammkött, italiensk chilisalami och grillad paprika.

Själv kunde jag inte motstå en kanelbulle från Mohlins konditori och en stor kaffe. Man säger att sjön suger men det gör en långpromenad i skogen också.

Efter fyllt magarna var vi alla i god form för att fortsätta promenaden.

Skändlabergen har mängder av stigar och små gångvägar med spångar över de blötaste ställena. Alla lederna är markerade med orange markeringar. Vilket blir lite förvirrande. 

Den här gången råkade vi komma på en stig vi tidigare har missat. Kanske bergens höjdpunkt faktiskt.

Det är en bergshöjd med fantastisk utsikt mot nordväst och solnedgången. Det finns några bänkar och flera grillplatser här.

Två stora gravrösen från brons eller tidiga järnåldern finns också här uppe. De utgjorde och markerade en del av gränsen mellan Norge och Sverige fram till 1658. Idag var det blåsigt och kallt däruppe så vi forsatte ganska snabbt till skogen igen.

Fast Kasper har säkert inget emot att vi tar en ny tur hit och undersöker platsen lite noggrannare. En brasa i en av eldstäderna samt något gott att grilla kan nog göra det hela till en perfekt utflykt för en liten svart byracka. Fast det får bli en dag när det är varmare och det ser ut att bli en fin solnedgång.

Gonatt från Kasper och Mats.

PS. Kasper sover redan nedanför mitt skrivbord och verkar drömma om köttiga lammben.

Wien hem till Göteborg i ett nedstängt Nord Europa.

 När vi åkte ner från Göteborg till Wien den 8 Mars var det mycket tal om Corunavirus och oron spred sig till de flesta länder.

När vi kom till Dörfles utanför Wien var det fortfarande ett öppet Europa förutom i Italien där katastrofen redan drabbat de stora delar av landet.

När vi vaknade på onsdag morgon var den stora nyheten att Polen, Tjeckien och Slovakien stängde sina gränser mot väster. Något som starkt påverkar de Polskor som tar hand om 94-åriga Oma. Den vanligaste åldringsvården i Österrike är Polskor och det går mängder av bussar till och ifrån Polen varje fredag kväll när vaktombytena sker. Nu har de slutat gå.

Under resten av veckan blev det allt mer tydligt hur illa det var ställt i flera länder och på måndagen efter vidtog flera regeringar åtgärder med syfte att begränsa människors umgänge. Gränser stängdes liksom butiker, restauranger, diskon och rätten att gå på stan utan ha ett rimligt skäl. En folksamling är nu tre personer i flera länder.

Efter 16 dagar i Dörfles var vi tvungna att att ta ett beslut om vi skulle stanna eller åka hem. Det som fällde avgörandet var att vi både hade saker att göra hemma men främst att vi var oroliga att områden kunde hamna i karantän i Tysklad eller Danmark och skulle omöjliggöra resan hem.  Det var en hel del tal om detta i främst Danmark.

Måndagen den 23/3 tog Kaper och jag en sista promenad bland vin och fruktträdgårdarna ovanför Prottes. Det var en fin kväll fast kyligt.

Efter en lång tid med sköna vårtemperaturer på dryga 20-grader slog vädret om och kalla vindar från Sibirien drog ner över Österrike  från Nordost. På den här bilden ser det kanske skönt ut men termometern visade bara på 4 grader.

Morgonen efter lastade vi bilen samt Kasper och körde mot Passau. Normalt kör vi genom Tjeckien fast det var stängt också för transfer. Det var 14-dagars karantän som gällde. om man inte kom från Polen eller Slovakien.

Vad som märktes direkt när vi  passerat Wien och fortsatte mot väster var hur få personbilar det var. Försökte uppskatta antalet personbilar mot långtradare och kom fram till att det gick en personbil på 50 LKW (Lastkraftwagen).

När vi närmade oss Passua var det gått om LKW fast knappt några personbilar alls.

Att passera gränsen till Tyskland gick på cirka 10 minuter inklusive kön och gränspolisen önskade oss "gute reise". 

Jag har aldrig förr kunnat köra så ostört i samma tempo utan att jag behövt bromsa upp för någon långsam personbil eller långtradare som skulle om en annan. Ställde farthållaren på 165 km/t enligt GPS:en för där tar bilen bara cirka 7 liter per 100 km. En bra kompromiss mellan fart och bränsleförbrukning.

Sedan var det bara att lugnt styra och hålla uppsikt.

Det som höll ner snittfarten var dels min fru som börjar vifta när jag kommer över 200 km/t samt att vi stoppade för en kort rast varannan timme så Kasper inte skulle tycka det var alltför illa.

Vad tänker du om den här bilden Kasper.

-Det var kallt och blåsigt där men jag fick åtminstone smaka din Butterbrezel. Fast matte låste in sig i bilen och vägrade öppna dörren samt åt upp hela sin Brezel utan jag fick en enda tugga. Sådan tycker jag är gement och borde förbjudas.

Sedan var det fullfart ut på Autobahn igen.

Autobahn är verkligen enformigt. Speciellt när alla restauranger är stängda. Jag kände snålvattnet rinna till när jag tvingades passera stängda Rosenberger och Landzeit  restauranger utan kunna få lite riktig mat. Fick hålla tillgodo med smörgåsar från bensinstationen och de var ingen höjdare. Kasper och jag delade broderligt på dem. Fast även Kasper tryckte ner dem med viss tvekan.

På nästa rastplats var det lä och solen sken skönt. Kasper hade gott om träd att markera med att Kilroy was here too.

Efter 85 mil och 8 timmar var vi så framme vid favorit hotellet i Falkensee strax utanför Berlin. De har fantastiskt bra mat på restaurangen normalt. Fast inte den här kvällen. Det var också problem när vi skulle boka rum. De kunde inte acceptera bokningar av privatpersoner utan bara bokningar från företag. Det löste vi i och för sig enkelt.

 Så jag fick äta chips, packade mackor, vindruvor och annat till kvällsmat. Givetvis hjälpte Kasper till. Fast chokladen och vindruvorna fick han låta bli eftersom de inte är bra för hundar.

Det var åtminstone skönt att få sova i en riktig säng i ett ombonat rum och slippa sova i bilen eller på en parkbänk.

På morgonen fick vi åtminstone frukost.  Vi var totalt 4 gäster inräknat Gabi och jag själv. Samt förstås en hund som tiggde smörgåsar under bordet.

Jag har nog övernattat här 15-20 gånger nu. Tycker verkligen synd om ägaren som har ett otroligt charmigt och bra hotell som brukar ha både mycket hotellgäster men också lokala människor från Falkensee som äter på restaurangen. Snart är det sparrissäsong men vem skall plocka Berlitzer spargel på fälten i år. Nu tvingas de köra på tomgång på samtliga tyska restauranger.

Man hade påbörjat påskdekorationerna och påskmenyn hängde på anslagstavlan. Nu är det bara att glömma.

Misstänker att ägaren drömmer mardrömmar om hur denna påsken blir liksom sparrismenyn.

Om man nu inte kan äta på restaurangen kan man ägna sig åt lite andlig spis till kvällsvard.

Lite lyrik från konstautomaten kanske.

Kasper och jag tog en promenad i skogen medan Gabi gjorde sig färdig. Hon går upp långt före både Kasper och mig. 

Fast vi klarar av både frukost och dusch på en bråkdel av den tid det tar för henne.

Medan hon duschade lyssnade vi till fåglarnas sång och kunde konstatera att de första svalorna gjorde akrobatiska övningar ovanför oss.

Kasper upptäckte alla härliga luktfläckar och hade vårrusningar i snåren.

Det är ett av hotellets främsta fördelar att den stora lövskogen ligger tvärs över gatan.

Så efter lite väntan är också hustrun klar och det är dags att sätta sig i bilen igen. Kasper gör sitt bästa för att undvika att hoppa in där bak.

Vi lämnar Kronprinz och håller tummarna för att det är bättre tider vid nästa övernattning.

Det blir sedan motorvägarna upp mot Fehnmarn och Puttgarden. Lika långtråkigt som dagen innan.

Strax före klockan tolv är vi där.

Vi är 3 personbilar totalt  i kön samt mängder av lastbilar som fyller upp färjan.

Har aldrig sett dessa färjor så folktomma ens på nätterna.

De flesta chaffisar sitter kvar i sina bilar tydligen vilket normalt inte är tillåtet.

Maten på de här färjorna har aldrig varit något att skriva hem om. Därför är det bara att sitta av de 45 minuter det tar över sundet.

Både hundar och människor tycker det blir långa 45 minuter när man bara måste vänta på att komma fram. Tax-free, coffeshop  och annat som brukar vara något man kan fördriva tiden med är stängt i dessa tider.

Kasper och jag tillbringar en del av tiden på däck. Fast det blåser kalla vindar även i norra europa. Det gäller att ta skydd och försöka hitta lä på många sätt just nu.

Till sist passerar vi yttre piren i Rödby och kan köra av samt avverka de sista milen hem. I Danmark och framförallt i Sverige slås man av hur trafik och annat är nästan som vanligt.

Jag hoppas att jag slipper göra en sådan resa genom Europa nästa år. Det är faktiskt en skrämmande upplevelse.

Österrike började i förra veckan testa 15 000 personer ute i samhället varje dag. De har nu avverkat cirka 60 000 personer plus de som ligger på sjukhus.Det är fortfarande en liten del av en befolkning som är ungefär lika stor som Sveriges. Fast det kan givetvis ge en fingervisning om hur stor andel som är smittade och hur smittan sprider sig.

Österrike satte snabbt in insatser i Tirol där smittan först fick fäste. Samtliga skidanläggningar, hotell och pensionat  är stängda och flera regioner satta i karantän. Tirol har nu färre fall än flera andra landsdelar och man börjar lkunna ätta på restriktionerna.

Österrike anger 10 000 smittade och 108 döda samt 636 som tillfrisknat.

I sverige skall vi enligt statistiken ha 4028 smittade totalt varav 3560 har lindriga symptom och 306 allvarliga. 

162 fall är uppklarade. Av dessa överlevde 16 och 146 blev lik. Det var alltså 10% som överlvde enligt den officiella statistiken

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att den här statistiken för Sverige inte kan vara korrekt. Hoppas att FHM har bättre statistik och om de har det, varför är den inte officiell?

Sverige testar bara de som söker sjukvård. Därför visar siffran smittade inte det verkliga läget. Mörkersiffrorna är säkert mycket större och smittan sprider sig i vårt samhälle.

I Österrike hade man ett tag en fördubbling av smittade varannan dag. Sedan man skärpte åtgärdena ytterligare har det backat till 4 dagar och nu blivit 6 dagar. Fast kampen är givetvis långt från över. Nu måste alla som besöker en affär ha ansiktsmask. Inte för att skydda sig själv utan för att minska smittspridningen till andra. Man kan ju faktiskt bära på smittan utan ha några symptom har det visat sig.

Sverige har sin egna strategi som skiljer sig från hela övriga i västeuropa. Har FHM fel så kan det här explodera rätt i ansiktet på oss. 

Jag hoppas jag har fel men kan inte låta bli att tycka att Sverige spelar rysk roulett.

PS. Ursäkta om bilderna har en mängd olika stilar. Har lekt med ON1 2020.1 och verktyg jag inte brukar använda.

Fast vad skall man göra i dessa tider när man skall hålla sig hemma.

Utsikt från mitten av ett stängt europa.

Söndagen den 8 Mars gav vi oss iväg söderut. Vi hade bestämt sedan länge att åka ner till Österrike samt senare Kroatien. Veckan innan avfärd följde vi noga corunavirusets framfart.

Min fru var inte orolig. Fast det var jag. Inte för att bli sjuk utan mest för vad regeringar och myndigheter kunde hitta på. Sjuk kan man bli både hemma och borta men sitta fast vid någon gräns eller sitta i karantän på något hotell ville jag inte uppleva.

Resan genom Danmark och Tyskland var helt utan dramatik. Vi övernattade som vanligt på Kronprinz hotell i Falkensee några km utanför Berlin. Ett perfekt ställe om man har en hund med på resan. Kasper har varit här flera gånger och gillar skarpt att springa lös i den stora skogen alldeles utanför knuten på hotellet.

Vi gillar hotellets charm samt goda mat. Den här kvällen blev det för min del grillad kalvlever med äppelringar mm. I Tyskland får man lever som smälter i munnen.

Kasper låg lugnt och stilla under min stol och tiggde inte en enda gång. Mycket märkligt. 

Dagen efter var det frukost och sedan dags för de sista 85 milen till Österrike. Det tar lite längre tid när Kasper är med. Jag brukar stoppa för en snabb promenad och kisspaus  varannan timme så han inte tråkas ihjäl av allt bilåkande. 

Vid 17-tiden var vi framme i Dörfles utanför Wien. Allt var frid och fröjd. Fast redan på Onsdag morgon började det. Polen, Tjeckien och Slovakien gick ihop i en ohelig allians och stängde sina gränser i väster. För utlänningar med omedelbar verkan. Det var 14 dagar karantän som gällde om man ville in i landet den vägen.

Under veckan stod sedan olika åtgärder som spön i backen från Eu:s regeringar. De som inte gjorde mycket var Sverige och UK.

I österrike hade man många fall av coronasmittade i Tirol med sin närhet till Sydtirol i Italien och alla skidturister. De inhemska som varit i Tirol  spårade man med hjälp hotell-liggarna och ringde upp och meddelade  de skulle sitta i 14 dagars huskarantän. Det är ganska höga böter om man bryter mot detta.

I övriga Österrike var det och är det betydligt färre fall men ökande. Antalet smittade är inte så olikt Sverige. 

Sedan förra veckan är samtliga förskolor, grundskolor, gymnasium och universitet stängda. I måndags stängdes också alla affärer som inte är livsmedelsaffärer, bagerier, Tabak, Drogerei eller bensinstationer.

Tabak är butiker som säljer cigaretter, tobak, tidningar mm och drivs av handikappade. 

Drogerei är butiker som säljer läkemedel, naturläkemedel samt hudvårdsprodukter och kosmetika samt en hel del annat.  Alla restauranger, glassrestauranger är stängda.

Jag saknar mest glassbutikerna som har italiensk glass gjord på äkta råvaror och är underbart god och får svensk glass att mest likna något katten släpat in.

Kroatien stängde också gränsen och där får jag sitta i 14 dagars karantän om jag vill in i landet. Något man får ordna och bekosta själv. Inte lätt när alla hotell, pensionat och restauranger är stängda. 

Därför är det bara att glömma att resa dit för tillfället. För de som jag känner där som hyr ut båtar är detta en katastrof.

Den som tjänat mest på allt dett är nog Kasper. Det blir många och långa promenader för honom varje dag ute på fälten. Där kan han rusa omkring som han vill.

Den här oljepumpen är ett av våra minimimål för morgonpromenaden. Egentligen är det faktiskt en pump för rysk gas som i dessa gamla oljefält nu används för att lagra samt distribuera rysk gas. Gasen lagras helt enkelt i de gamla oljelagren som är tomma. Fast det finns också olja kvar på sina håll i det här området. Oljefälten upptäcktes av ryssarna när de ockuperade denna del av Österrike efter kriget.

Gamla Oma, nu 94 år bekymrar sig inte heller för något virus. När man inte vet om det är morgon, middag eller kväll så är sådant inget man bryr sin hjärna med.

Det är värre för Anna som tar hand om Oma och skulle åka hem till Polen nu på fredag. Bussarna som går varje fredag har ställts in. Jolla som skulle avlösa henne kan inte lämna Polen.

Polskor är nog den vanligaste lösning på äldreomsorg i Österrike. Det går mängder av bussar med dem till och från Österrike varje fredag då det är vaktombyte. Nu är detta inte längre möjligt på grund av Polens stängda gräns. I måndags var det sista dagen återvändande polacker från olika länder kunde ta sig in över gränsen enkelt. Bilkön var 20 km lång till gränsövergången redan i måndags morse.

Vi själva kommer åka hem med bil på tisdag eller onsdag nästa vecka. Jag har kollat med sveriges ambassad i Wien och vi skall ha rätt att passera igenom Tyskland och Österrike för att komma hem till Göteborg. Den vanliga vägen genom Tjeckien är stängd för oss svenskar. Där gäller också 14 dagars karantän om man inte är från Polen eller Slovakien.

Så vad gör man för då när man inte kan åka in till Wien, äta god glass eller en härlig Zwiebelrostbraten på ett gasthof.

Jo det blir mycket gjort i trädgården som förfallit när mina svärföräldrar blev för gamla för att orka med.

Egentligen borde vi stanna här i Dörfles. Risken att åka  på coronaviruset är mycket lägre här än hemma i Göteborg. Dörfles fritt översatt betyder lilla byn. Omas hus är det som syns längst till höger

Som synes träffar man knappt på en enda människa när man går huvudgatan med Kasper. Dessutom är vädret betydligt trevligare här och våren har kommit en bra bit längre. De senaste dagarna har vi haft drygt 20 grader på dagen och cirka 10 grader på natten. Det är lite skillnad mot Blöteborg.

Fast det finns saker att som måste göras också hemma så det är inte mycket att välja på.

I övrigt blir det som sagt många och långa hundpromenader med Kasper. De i sin tur leder givetvis till en hel del bilder. Här några från de senaste 10 dagarna.  Lite blandat från Donau, Dörfles samt från  vinbergen i Prottes och Matzen.

Håll till godo.

Hälsningar från ett kaosartat europa.

Kasper och Mats