Gatufoto, New York, 2025 – svartvitt

Hej igen, kära läsare! Nu är det dags för fler bilder från senaste trippen till New York. Denna gång är det svartvitt som utlovat. Jag är en sån som för det mesta inte tänker i svartvitt när jag fotograferar (förutom till viss del när jag fotar med min Leica M Monochrom). Det är uttryck, händelser och karaktärer jag är ute efter att komponera på nåt bra sätt. Inte tusan har jag då tid för att fundera på färg eller svartvitt! Nä, det är främst efteråt som jag bedömer om en bild gör sig bättre i svartvitt. Om färgen inte tillför nåt speciellt så finns chansen att det blir monokromt.

Mitt tillvägagångssätt för konvertering är rätt basalt. Klickar ofta på Lightrooms B&W-knapp och Auto för att sedan dra litet i Clarity och Contrast. Korn läggs som regel på också. Att lyfta upp skuggor och exponeringen överlag sker också för det mesta. Ibland även finlir kring specifika delar – att ljusa upp ögon t ex. Sen är det klart. I 10% av fallen så kanske jag kör med en preset istället.

Här kommer bilderna – kommentera gärna i vanlig ordning om bilder och text. Alltid kul att höra personers genuina åsikter. Alla bilder tagna med min Leica M10 och 35 mm Summicron eller 28 mm Elmarit. Två är fotade med min X-Pro2 vilket anges i bildtexten.

Tagen på hörnet vid Bryant Park som jag omnämnde i förra blogginlägget. För övrigt blev denna av nån anledning väldigt underexponerad. Resultatet som ni ser är tre stopp uppljusad. Sensorn från 2016-2017 presterar utmärkt. Hade haft problem om fotot var taget med min gamla Leica M-E 240.

Den här är också tagen på samma plats

Även denna!

Den sista från Bryant Park-hörnet i detta blogginlägg

Gillade hatten på sned som han bar så fint

Ett mörkt foto men det är för att det var taget på kvällen. Vanligtvis undviker jag personer som sitter i sina mobiler men den här kvinnan såg så fin ut där hon satt så jag gjorde ett undantag. Månne textade hon sin försenade dejt?

Gladde mig åt att 28 mm satt på kameran – annars hade hennes stora steg inte fångats

Boxare som slagit för hårt? Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Betrakta detta ägg!

Önskar att jag minns vad de språkade om när de gick förbi

Tillbaka i Flushing, en stor Chinatown i stadsdelen Queens. Där låg mitt hotell förförra året.

I en park i Brooklyn om jag inte minns fel. Tagen med Fujifilm X-Pro 2 med 23 mm.

Jag tror att det blir minst två New York-bloggar till från förra årets resa. Jag fann fler okej färgbilder och jag kommer också att författa en inlägg om hur det var att fira fjärde juli på plats. Sen får det lov att räcka.

Fredrik

Gatufoto, New York, 2025 – färg

I september förra året så skrev jag ett blogginlägg om mina bloggplaner och med facit i handen så har det dröjt litet men jag har nu som utlovat skrivit om Diane Arbus och IKONER-utställningen. Inget djuplodande om Leica M än (förutom inlägget om Leica M EV1) och inte heller om hur det gick med gatufotandet i New York förra sommaren. Nu ska det bli ändring kring det sistnämnda med detta blogginlägg!

Att idka gatufoto i New York är det många som tycker om att göra. Som jag ser det beror det på gatufotots historia – att många pionjärer och stjärnor inom genren verkade i staden. Sen så finns där en massa intressanta karaktärer som rör sig bland reflekterande ljus från glasade fasader och gula taxibilar. Jag har nu varit i New York åtta gånger med början 2010, då jag ännu inte hade blivit en inbiten gatufotograf. Så, hela sju gånger har jag besökt det Stora Äpplet med gatufoto som planerad huvudsyssla. 

Det är lätt att skapa förväntningar om att man under New York-vistelser skall åstadkomma fler "keepers" än tidigare – dels för att man känner staden bättre efter varje besök men också för att man när förhoppningen om att man fortfarande håller på att utvecklas och bli bättre på gatufoto. Jag har lärt mig att hantera denna press hyfsat bra känner jag – det blir till att försöka så gott man kan och så får det bli som det blir helt enkelt. 

Så, hur gick det då? Sisådär. Jag brukar ha som mål att sikta på minst 500 bilder per dag när jag gatufotar en heldag, särskilt på sommaren då dagarna är längre. Det kan låta mycket för vissa men jag vet att om jag är flitig och håller ögonen öppna för det intressanta samt befinner mig på rätt plats så är det runt 500 bilder jag brukar hamna. Denna gången nådde jag inte alls upp till denna siffra. Rätt långt ifrån, faktiskt. Det blev drygt 300 bilder per dag i runda slängar. Mycket berodde på att jag traskade i områden där det helt enkelt inte fanns så mycket att gatufotografera och att jag förflyttade mig till fots istället för att ta tunnelbanan. Jag är ändå nöjd med min insats för man kan inte fotografera bara för att nå upp till en viss siffra. Det vore korkat!

Här är i alla fall några bilder från resan som jag vågar visa utan att skämmas allt för mycket. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilderna och innehållet i mitt blogginlägg – såväl kritiska som berömmande. Alla bilderna är tagna med en Leica M10 med antingen en 35 mm Summicron eller en 28 mm Elmarit för de som intresserar sig för sånt!

Denna bild togs på Coney Island, på kvällen den dan jag anlände. Tänkte att det bådar gott om gatufotogudarna ger mig sådana här färgmatchningar så snabbt!

Vill inte tro att de här två är turister. Hoppas att de är tvättäkta amerikanska italienare vars förfäder bott här sen Little Italy blev till.

Gissar på en turistfamilj. De är på Femte Avenyn.

Den här har jag glömt var den är tagen. Ingen märkvärdig bild men hon är stilig när hon går ut med hund sin tycker jag.

Gatufoto ombord på färjan till Staten Island som man åker på gratis

Tyckte hon satt litet intressant på stenen. Nära Union Square.

Den här mannen vinkar dig välkommen till en korsning mellan West 42 St och Sjätte Avenyn, vid Bryant Park. Detta är ett populärt tillhåll för många gatufotografer och här kan man bli rätt produktiv. Resten av bilderna i detta blogginlägg är tagna just i den korsningen (i samma hörn faktiskt).

Jag noterade att hennes hår guppade upp och ned som om det kommit i självsvängning. Tur med de gula taxibilarna som jag försökte placera rätt i förhållande till henne. Jag tycker att det är lyckad bild.

Ett gäng ungdomar som släcker törsten sin i denna stad där det kan bli rejält varmt på sommaren

Det finns en hel gatufoton från New York där folk bär på grejor med munnen – gatufotografen Jeff Mermelstein har några sådan pärlor. 

Denna kvinna hade kanske ätit nåt gott till lunch som gjorde sig påmint? Ser ut att vara en Sony-fotograf?

Ovan nämnde Jeff Mermelstein har givit ut en bok med gatufoton där folk antingen springer eller håller på med håret (lirkar det runt fingret). Jag är inspirerad uppenbarligen.

Nästa blogginlägg från New York kommer att fokusera på svartvita bilder. 

Fredrik

Diane Arbus i New York 2025

I skiftet juni och juli förra året så besökte jag än en gång ett av mina favoritländer, USA, och där min amerikanska favoritstad – New York. Stannade litet extra länge än den normala veckan. Det blev hela nio nätters övernattning i staden än de normala sju. I vanlig ordning så utgjorde gatufotografering en stor del av den planerade verksamheten. I övrigt så njuter jag att bara gå omkring i staden och besöka barer, restauranger och andra sevärdheter.

Tack vare Ingrid Morgondotter här på Fotosidan så blev jag uppmärksammad på att det fanns en omfattande utställning av Diane Arbus verk i New York när jag var där – tack Inger. Självklart köpte jag en biljett och gick på utställningen. Jag ser värdet i Diane Arbus fotografi men hon är definitivt inte en av mina favoritfotografer. Tidigare har jag sett en annan utställning med hennes verk men då i London. Den var klart sevärd men utan att på nåt sätt förminska Diane Arbus betydelse för fotografin så gick jag därifrån och kände att hon inte direkt är nån favoritfotograf för mig. 

Sommarens utställning i New York var avgjort bättre och visade en betydligt större variation och framför allt fler fotografier som helt klart kan klassas som gatufoton. Därmed steg Diane Arbus i graderna för mig. Som gatufotograf kan man säga att Diane ibland drar litet åt Vivian Maier-hållet när det är som bäst. Men, Diane är ändå sämre än Vivian på gatufoto och en mindre intressant fotograf överlag. Tycker jag.

Utställningen ägde rum på Park Avenue Armory, en gammal militär byggnad i den fashionabla och rika delen av Manhattan som kallas för Upper East Side. Den kändes enormt stor och nästan överväldigande – min biljett lät mig komma in 18.30 och stängningsdags var kl. 20.00. Skulle jag hinna med allt? Insåg snart att väggen längst bak var en stor spegel som gjorde att rummet upplevdes dubbelt så stort. Det var nästan svårt att uppfatta att det fanns en spegel och jag hörde två vakter byta några ord om det var nån som hade gått in i spegeln/väggen av misstag under dagen. Med andra ord så hade det förekommit. Jag klarade mig.

Oavsett spegelväggens synvilla så var utställningen väldigt omfattande ändå. Hela 455 fotografier var listade i den ihopvikta broschyr som jag fick med mig. Och jag behövde verkligen de 90 minuter som min biljett gav mig. Flera bilder hängde på väggar men många var uppfästa på ett slags ställningar av metall(?) och ibland satt bilderna alldeles för högt upp för att kunna betraktas på ett normalt sätt. Ett litet minus. Jag var på det hela taget ändå nöjd med utställningen.

Här kommer några bilder som visar hur det såg ut. Vet att denna utställning reser runt litet i världen och nu senast så var det Berlin som fick äran, allt enligt Per-Erik Åströms blogginlägg. Om den dyker upp nånstans dit läsaren kan ta sig så rekommenderas ett besök!

Innan man steg in i själva utställningslokalen kunde man läsa om Diane Arbus liv längs väggen ni ser här. Jag läste efteråt.

Efter att ha trätt in i rummet med fotografierna möttes man av denna vy.

Det verkade som om utställningslokalen inte tog slut tack vare spegelväggen. Jag kände nån sekund en tvekan om att jag skulle kunna orka se allt. Det gjorde jag.

Foton fästa på metallställningarna. Notera hur högt en del foton sitter. Mindre lyckat.

Om nån hade sagt till mig att detta var en Vivian Maier-bild så skulle jag inte argumenterat mot detta.

Hyfsat gatufoto med lång brännvidd

Denna gillade jag. Otvetydigt ett gatufoto.

Här blev fotografen nog påkommen men jag tror inte att hon frågade om lov. Minerna på kvinnorna vittnar om det.

Lekande barn på, vad jag förmodar är New Yorks gator, får mig att tänka på Helen Levitt, en annan New York-baserad fotograf.

Är detta måntro Diane Arbus mest kända fotografi? För min del tror jag det.

Ännu en välkänd bild. Nu blev jag sugen på att titta på The Shining...

Ett gatufoto på en krog där subjektet har den goda smaken att röka en cigg! Gillas.

Ett fint barnporträtt

Ytterligare några porträtt, hängades lagom högt

Jag kommer att spara denna broschyr med information om varenda bild som ställdes ut

Constellation hette utställningen alltså – glad att jag besökte den. Den var värd de $25 som den kostade.

Byggnaden som inhyste utställningen var rätt bastant

Så, kära läsare, hade ni gått på utställningen om ni kunnat och vad tycker ni om Diane Arbus? Och om nån har sett utställningen i New York eller annorstädes, vad tyckte ni?

Fredrik

Utskrift av foton

Gott nytt år till att börja med till mina läsare! Mitt år har börjat med en förkylning som har hindrat mig att ge mig ut för att fotografera i det nu ovanligt kalla vädret i London med omnejd. Irriterande att en förkylning slår till när man är ledig. Nåja, det finns värre saker och det går ju att syssla med fotografi utan kamera i hand. Sedan en månad tillbaka så har jag sparkat igång min Canon imagePROGRAF Pro-300 och äntligen börjat att skriva ut bilder på ett hyfsat seriöst sätt. Det är en skrivare med pigmentbläck som ska resultera i utskrifter som ska hålla i många år om de skrivs ut på rätt sätt och på bra papper. 

Hittills så har det gått över förväntan. Det blev några för mörka utskrifter till att börja med av olika anledningar (en för ljust inställd skärm var förstås en av huvudorsakerna) men sen har det tuffat på rätt väl med fina svartvita utskrifter och färgutskrifter som för mig är helt acceptabla med tanke på att min skärm ej är hårdvarukalibrerad. 

För lära mig hur programvaror för utskrifter bäst används så har jag haft stor hjälp av främst ChatGPT men även Google's Gemini och Anthropics Claude. Man får dock vara på sin vakt för som bekant är svaren ibland felaktiga men överlag så har AI varit till nytta. 

Här är min lilla skrivarehörna med fem bilder som jag har skrivit ut de senaste dagarna. Skrivaren står på ett rejäl möbel för A2-ritningar/fotografier. De med IKEA-ramar inramade fotografierna är utskrivna med min gamla Canon-skrivare. Nu blir det förhoppningsvis bättre utskrifter och bättre ramar!

Extrainlagd bonusbild för kommentersutbytet mellan mig och Conny. Till vänster Canon Premium Fine Art Smooth och till höger, Hahnemühle Photo Rag Ultra Smooth.

Här följer några erfarenheter och funderingar som uppkommit sedan jag påbörjade min resa med Canon Pro-300. 

- 24Mp räcker: jag har skämtsamt hävdat några gånger att kameror med fler än 24 Mp borde förbjudas och om kvalitet beträffande utskrifter får styra så kan jag faktiskt hålla fast vid det. Trots att jag nästan jämt lägger på en typ av filmsimulering med tillhörande brus (som drar ned skärpan) så är bilderna nästan för skarpa, även vid utskrift på A3. Har man en dator som mäktar med att behandla större bildfiler samt det nödvändiga hårddiskutrymmet så gör det väl inget om antalet Mp rusar upp mot 60-100 men 24 Mp räcker alltså väldigt långt. 

- Val av papper: för den oinvigde som inte upplevt vad fotografiskt papper är från mörkrummets tid så har det varit en intressant resa att bekanta sig med den uppsjö av papper som finns att tillgå. Min erfarenhet av utskrivna foton var främst från de kopior man fick när man lämnade in filmrullar för framkallning för en liten peng för typ 30-40 år sedan. Minns att det ofta var väldigt blanka kopior som man fick. På senare tid så har jag förstås sett bättre exempel – mina Magnum Square Prints t ex som är utskrivna på ett rätt matt och slätt fotopapper men som ändå har lite blänk. De papper som jag hittills tycker om bäst är de glansiga från Hahnemühle och Canson som har en lagom mängd lyster och blänk men absolut inte är högglansiga. De sistnämnda reflekterar ljus alldeles för mycket även om klarhet och svärta kan få sig en extra skjuts (precis om på en högglansig laptopskärm antar jag?).

- Bildtryck i böcker: med mina 1 078 fotoböcker i bokhyllorna (och i högar på småbord just nu!) så får jag nog lov att kalla mig för en fotobokssamlare. Trots det så ska jag erkänna att jag inte har haft full kläm på vad som är bra kvalitet på bilder i boktryck. Men, efter att ha börjat skriva ut själv så känner jag mig nu lite tryggare i att bedöma fotoböckers tekniska bildkvalitet – det bör helt enkelt likna fotoutskrifter så mycket som möjligt har jag slutit mig till. Kombinationen av papper, tryck, detaljrikedom och frånvaro av tydliga färgrastereffekter verkar vara viktig. Sen får man ju också ta hänsyn till tycke och smak såklart.

- Vad ska skrivas ut? Min främsta typ av fotografi är gatufoto och jag har under åren samlat på mig en massa bilder i den genren som jag tycker är bra och som jag inte har problem med att visa upp på nätet. Men, när det ska skrivas ut så har jag svårare att övertyga mig själv att ett visst gatufoto ska skrivas ut. Det känns betydligt lättare för mig att trycka på "print" för bilder med mer grafiska kvaliteter jämfört med mina gatufoton. Varför det är på detta viset vet jag inte med säkerhet ännu men det är intressant att fundera över.

- Ett riktigt fotografi? Man läser och hör ibland om att ett fotografi inte är eller finns på riktigt förrän det har skrivits ut så att man kan hålla det i handen. Att ett fotografi har blivit något fysiskt som man kan ta i skall tydligen vara något speciellt för de som är av förra meningens åsikt. Den känslan har jag (tyvärr?) inte fått än när jag hanterar mina utskrifter. Jag upplever inte att ett fotografi har lyfts till en högre nivå bara för att det har skrivits ut. Kanske kommer jag att tycka annorlunda framledes?

På det hela taget är jag glad över att jag har kommit igång med att skriva ut fotografier på ett seriöst tillvägagångssätt. Jag har lärt mig en massa och börjat att tänka lite mer kring olika aspekter av det vi kallar för fotografi. Processen kommer säkert att ge bränsle för framtida blogginlägg – och det är väl alltid värt nåt?

Fredrik

PS. Vore intressant att höra från andra i kommentarsfältet om något av ovanstående känns igen eller om andra erfarenheter kring utskrifter

Leica M EV1 och lite gatufoto i London

Jag brukar ge mig in till London minst en av veckans helgdagar, och nu blev det lördagen som fylldes med en hel dags gatufotografi. Vid det här laget så känner jag London rätt väl utifrån vilka områden och ställen som för gatufoto lämpar sig särskilt väl. Den här gången blev West End, dvs. Londons centrum för shopping, restauranger och teatrar m m, som jag traskade runt i.

Om man rör sig västerut längs Oxford Street så kommer man till slut till Duke Street, en tvärgata där Leica har en av sina butiker (den andra är inhyst i Harrods-varuhuset). Är jag i närheten en lördag (de har sedan rätt nyligen söndagsstängt) så brukar jag ta mig dit för att snacka lite med den trevliga personalen och också låta mig inspireras av vad som för tillfället visas i galleriet som utgör en ungefär 50% av lokalens yta.

Igår ville jag för ovanlighetens skulle fingra på en kamera, den nysläppta Leica M EV1. Kameran ifråga är den första digitala Leica M som skippat den så kallade mätsökaren som fokusmekanism. Istället finns där nu en elektronisk sökare, precis som i alla spegellösa digitalkameror som blivit så populära de senaste 5-10 året så att de nära på har slagit ut försäljningen av spegelreflexkameror. 

Det skulle bli intressant för mig att känna efter hur det känns att fokusera manuellt (M-systemet saknar autofokus) när man bara genom att titta på en skärm ska avgöra var skärpan ligger. Som hjälpmedel har man satt in en hyfsat högupplöst "skärm", möjlighet att zooma in samt att använda så kallad "focus peaking" som visar det som är skarpt med röda kanter (eller en annan färg som sticker ut). På huset satt den senaste versionen av Summilux 35 mm f/1,4 ASPH. Med objektivet vidöppet så var det hyfsat lätt att sätta fokus. Däremot var det en större utmaning när man bländar ned till f/8 t ex. Att zooma in hjälper en del förstås men det handhavandet tar tid även om man säkert kan snabba upp det hela med litet övning. I alla fall för mig så kändes det mycket tryggare att använda en traditionell mätsökare för att sätta och bekräfta fokus.

En annan negativ sak med den elektroniska sökaren är den lilla fördröjning som finns innan den slår på efter man har fört kameran till sitt öga. En Leica M med traditionell mätsökare har ju ett genomsiktsfönster man tittar igenom och det är ju alltid "på". Visst, man kan ha på den elektroniska sökaren hela tiden men då dras det batteri.

Nä, en M EV1 är inte kamera för mig. Den är för långsam för min typ av gatufoto och jag gillar att titta igenom en optisk sökare. Jag är däremot positiv till att den finns som ett alternativ för de som fotograferar på ett annorlunda sätt. Allt som bidrar positivt till Leica som kameratillverkare kan bara vara bra resonerar jag. Och, jag behöver inte heller vara orolig för att att Leica slutar att tillverka M-kameror med mätsökare. De har bekräftat att den tillverkningen fortsätter och att man ska se M EV1 som den första versionen i en ny, tredje produktfamilj av Leica M – de andra två utgörs av analoga och digitala mätsökarkameror. (Jag noterar att folk som borde veta bättre här på Fotosidan (och även annorstädes) oroade sig för att mätsökar-M skulle försvinna men så är alltså inte fallet.)

Här är den uppsättning kamera och objektiv som jag fick leka lite med. Aaron från Leica i bakgrunden.

En sönderplockad Leica III Model F som tillverkades mellan 1933-1939. Det var den andra Leica-modellen som hade en inbyggd mätsökare. Fotot taget i det lilla rum i Leicas butik som visar upp utbudet av begagnade Leica-grejor.

Jag besökte även en annan fotobutik, Aperture, som har ett stort utbud av begagnade Leica-produkter. Där stötte jag på Matt Osborne, även känd som Mr. Leica. Han höll på att testa nått obskyrt objektiv som inom kort kommer att bli till ett YouTube-avsnitt. Matt är trevlig att prata med och gör för det mesta sevärda videor om man är intresserad av Leica. En trappa ned har Aperture ett litet galleri och fotografen Wei Jian Chan ställde ut en antal foton i dagarna två. Han var själv där och jag fick för mig att vi faktiskt hade setts och snackat tidigare när Leica-butiken hade en "filmdag" i samband med nysläppet av Leica M6. Det mindes han inte men påstridig som jag är (och orolig för mitt eget minne!) så kom jag fram till att jag hade rätt. Det var Wei som då hade berättat för mig att 2022 så använde Alex Webb fortfarande en Leica M 240!

Om man efter att ha köpt en Leica M EV1 saknar mätsökaren så kan man köpa den här mätsökaren (den svarta "skenan" med ringen på) som jag såg på Aperture-butiken. Om den är till salu förstås!

En innehållsrik dag blev det och jag hann att ta en massa gatufoton också. Nedan återges några av dessa.

Ett varnade pekfinger men inte för ciggrökning verkar det som. Chinatown.

En sån söt liten bebis som kikar fram genom jackan, va? En sån måste ju fångas på bild, inte sant? Oxford Street.

Barn gör ofta roliga saker! Soho.

Kommentera gärna både bilder och text!

Med vänliga hälsningar,

Fredrik