Med Jay Maisel i New York #7, Dag 4 fm: Times Square

Dag fyra och jag stiger upp i ottan. 

The Village vaknar. Efter gårdagens lyckostund vid Times Square, all action vid live-sändningen och mötet med New Yorks paparazzi, bestämmer jag mig att pröva lyckan där ännu en gång. Det blev inte samma action men det blev ändå en trevlig morgon. 

Den här bilden är jag nöjd med. Trots röran tycker jag att bilden ger känsla av harmoni. 

Det börjar regna. Jag misstycker inte. Regn betyder light, color and gesture. 

*

*

*

*

Variation på ett tema. 

*

Den här bilden fick jag beröm för av Jay. This built that, sa han, syftandes på hur råa cementen formas till stad. 

Med Jay Maisel i New York #6, Dag 3 em: From rags to riches

Jag har en idé: "From rags to riches. How I went from living in a flophouse to a luxury hotel in a week". Idén var att jag efter att veckan var slut med Jay skulle ta in på lyxhotell för en natt eller två. Beskriva min resa. Det skulle kunna bli alla blogginläggs moder. Jag tänkte att jag skulle ägna eftermiddagen till att reka. 

220 Bowery Street. Stället jag bodde på var ett gammalt flophouse, ett ungkarlshotell. När soldaterna kom hem från andra världskriget hamnade de ofta här. Sedan blev de kvar. Stället är i princip en sovsal, men med kabiner på 2 gånger 2 meter. Kabinerna har inget tak så de är mer som skynken. Numera är stället ett hostel. Cabins come with complimentary earplugs. Det passade mig som hand i handske. Dels var stället billigt - i New York är det svårt att hitta billiga hotell. Men sen var det läget - stället låg i samma kvarter som Jay! Jag behövde inget fashionabelt ställe. Workshopen med Jay var så intensiv - från sex på morgonen till nio på kvällen - att man var helt färdig och bara ville stupa i säng. En säng var allt jag behövde. Dessutom fick man uppleva the authentic Bowery experience. 

Jag beger mig ut på stan. Då stöter jag på en brud med följe. Glada miner! 

Ett stånd där man säljer billiga juveler. Kan de bli del av storyn? 

Waldorf Astoria. Ett klassiskt hotell. Känt för sin sallad. Men även för sina banketter. Jag gillar det jag ser. Kan mycket väl tänka mig att ta in här. Men vill reka mer. Vill också kolla in The Plaza. 

Park Avenue. Att ta cityscapes i New York är som att stjäla godis från småbarn. Bara att rikta kameran upp i luften. 

Kommer fram till Femte Avenyn och hörnet till Central Park. New Yorks kanske bästa hotell. Känt från The Great Gatsby. Jag gillar genast intrycket. "From The Bowery to The Plaza in one week." Vilken story! 

The Entrance. Gillar det jag ser. 

Inne i hotellet. Stället helt klart ståndsmässigt. Tyvärr tvingas jag medge att det blev inte roligare än så här. När jag gick till receptionen och bad om priser fick jag en mindre chock. Visst, man måste offra sig för konsten. Men det finns ändå gränser. Ändå, bra idé!

Serendipity. Det hade hänt ett missöde. När jag stod på perrongen i tunnelbanan för att ta mig uppåt stan råkade jag tappa mitt 70-200/4 i golvet! Bländaren gick sönder: den hakade upp sig, funkade inte. Nu sätter jag mig och försöker få fason på objektivet. Riktar kameran på måfå, är bara inne på att trixa med gluggen. När jag kommer hem ser jag att den här bilden har fastnat. Det var alls inget jag hade räknat med. Serendipity! 

Serendipity 2. Återigen en serendipity-bild, som jag får ge cred åt mixtrande med trasig glugg. 

Jag ger mig nedåt stan. Det börjar bli lite bråttom. Stället för middagen med Jay och kollegor ligger långt på andra sidan stan. På vägen stöter jag på några landsmän. De var svenskar som besökte New York och som också trivdes i stan. 

Jag kommer fram till restaurangen och som vanligt blir det bra mat och intressanta diskussioner där Jay håller låda. Här är vi på utgång på väg till Jay. 

Vi tar taxi. Där är Jay! 

Stilstudie av Jay. Pragmatiska byxor och en fet kamera i handen korsar han orädd Bowery på väg mot sin bank. Jay äger. 

Fotomaran 2020 del 2: Slow Marathon

I lördags fullföljde jag andra delen av Fotomaran år 2020. Om första delen kan man läsa här. Det har gått sex år sen jag genomförde första delen. Fotomaran 2020 var året med covid. Maran var en halvmara med 2 gånger 6 teman. Två tema-kort med sex teman på varje. Jag har tidigare berättat att jag inte fullföljde maran. Greps av leda och avvek i halvtid. Det har inte känts bra. Det har legat och skavt. Så nu ville jag göra bättring och fullfölja andra delen. Ville också göra dygd av nöden och lansera en fotomaratonteknisk innovation: Slow Photo Maraton. Varför måste man fullfölja maran på den utsatta tiden? Varför kan man inte fullfölja i egen takt? Varför inte rentav vänta några år med att fullfölja? Slow Marathon tar begreppet slow photography till en helt ny nivå. 

Andra delen hade följande teman: 

Foten
Nytt normal
Mina drömmars stad
Titta
Hållbarhet
Mitt deltagarnummer 

Starten utgår från Stockholms Stadsmuseum på Södermalmstorg vid Slussen. Precis som den gjorde år 2020. När jag ser på temana förstår jag hur arrangörerna har tänkt. Foten. Uppe på Götgatsbacken finns krogen Stigbergets Fot. De har en neonfot som man kan plåta. Mina drömmars stad. Då tänker man Per Anders Fogelström. Det är tänkt att man ska ge sig upp på Fjällgatan. Temat Titta? Ja, utsikten är fin. Jag tycker alltså att jag har riktningen klar. Plåta neonfoten och sen gå mot Fjällgatan. 

Foten 

Det är på eftermiddagen vid ett och jag har foten för mig själv. Dra ner på exponeringen så blir det bra. Första temat grejat! Bra start! Jag går vidare upp mot Mosebacke och riktning Fjällgatan. Som jag går börjar jag lura på temat Nytt normal. Året är alltså egentligen 2020. Det var mitt under covid. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå hur arrangörerna har tänkt. Nytt normal betyder ansiktsmasker. Det hade varit en smal sak att plåta då. Men nu? Inte många bär masker. Covid? Det var hundra år sen. Som att det inte fanns. Covid räknas idag som ett normalt förkylningsvirus. 

Men så slår det mig. Kineserna - de gillar att gå omkring med masker. De bar masker före covid och de bär masker idag. Hur är det med kinesiska turister? De brukar flockas uppe på Fjällgatan. De kommer i bussar. Känner vittring. Kanske man också kan få en bild på temat Nytt normal däruppe! 

Jag går Klevgränd fram, hamnar vid gamla spinnhuset. Då slår det mig. En ny idé. La Mano. Det ligger på Katarinavägen, Gå ner för Dihlströms trappor. La Mano på temat Foten? Haha, det är ironi. Kan bli bra. Hur som helst så har jag neonfoten som backup. Jag går alltså ner för trapporna och prövar lyckan. Hamnar vid La Mano. Men hur ska man plåta den? Bara plåta den rakt av? Känns andefattigt. Var kreativ, komma på nåt? Involvera andra personer? Känner mig nöjd med min neonfot och vill inte ödsla tid. Så jag ger upp idén och drar vidare. 

Jag går Katarinavägen fram och kommer till Renstiernas gata. Går upp mot Fjällgatan och då ser jag Café Herman. Javisst! Den vegetariska restaurangen på Fjällgatan. Där har vi lösningen till temat Hållbarhet. Arrangörerna har verkligen gjort det lätt för oss idag. Man må minnas att det var covidtider så kanhända de var extra hjälpsamma. Jag har alltså restaurang Herman i åtanke. Här kan jag sen gå in och få en bild. Den gröna härligheten, mänskor som hugger in på buffén. 

Nu kommer jag fram till Per Anders Fogelströms plats. Med vida utsikt över staden. Stans bästa. Ser inga kineser. Men när jag blickar ut över Saltsjön ser jag nåt som ger mig vittring. 

Nytt normal 

Tricoloren på ett krigsfartyg. NATO-båten. För svenska frihetskänslan är den en beklämmande syn. Vi svenskar som har levt fria sedan isen smälte. Vi som alltid har varit herrar i vårt eget hus. Vi har tyckt oss fullt förmögna att freda våra landamären. Fastän vi har haft vilddjur inpå knutarna. För inte länge sen hade vi Hitler och Stalin över sjön, men vi tänkte oss ändå kapabla att reda oss. Vi överlevde kalla kriget. Men sedan, trettio år efter murens fall - så går vi med i NATO! Utan USA på andra sidan jordklotet kan vi tydligen inte längre freda våra gränser. Gårdagsmännen fick sin vilja igenom till slut. De vann på walk over. Det nya normala är den nya ofriheten. Den nya osjälvständigheten. Vi är inte längre herrar i vårt eget hus.  Numera tar vi order av främmande herrar och damer i Bryssel, London och Washington. 

Mina drömmars stad

Jag tar mig an nästa tema. Mina drömmars stad - det är bara att blicka ut över sjön och rikta kameran mot Skeppsbron. Där ligger hon. Mälardrottningen. Mina drömmars stad, fångad från Per Anders Fogelströms terass. Skeppsbron med sina fina fasader. Bron är mina gamla marker. Har plåtat en del skrattmås här genom åren. Se alla landmärken: Riddarkyrkan, Storkyrkan. Och där de två nya tornen vid Karolinska, de sätter nu sin prägel på stadens skyline. Men nu ser jag: Klarakyrkans torn, det är i vägen. Slarvigt! 

Ännu ett tema grejat. Det går bra det här. Funderar nu att gå till Café Herman för temat Hållbarhet. Men när jag vänder mig om ser jag nåt som får mig att ändra min plan. 

Hållbarhet 

Där står ett minne över Anna Lindhagen. En ivrare från förra sekelskiftet. Och texten ger mig vittring. 

Mer rättfärdighet och skönhet i världen - mer planmässighet, mer rättfärdighet i arbetet, härför vare vår strävan.

Rättfärdighet och skönhet i världen? Sant. Mer rättfärdighet i arbetet? Absolut. Men mer planmässighet? Minnet restes år 1987, två år innan murens fall. Plan eller marknad var nittonhundratalets stora fråga. På förhand kan plan verka bättre. Marknaden är väl kaos? Allas kamp mot alla? Det måste väl vara bättre om folkets representanter och deras tjänare, politikerna och byråkraterna, gör upp en plan: det här är resurserna, det här är behoven, så ska vi organisera arbetet och samarbeta. Socialism. Som i militären. Men sen så förundras man: Hur födes Stockholm? Hur kommer det sig att i en miljonstad framställs rätt mängd bröd varje dag? Varje morgon åker lastbilarna ut och levererar rätt mängd i stadens alla delar. Och det sker utan att någon har bestämt det. Utan att det finns en plan. Det är ett mirakel. Varje dag går hundratusentals mänskor till jobbet och deltar i arbetsdelningen - utan att det finns någon plan. Det är som att en osynlig hand styrde dem att verka för andras bästa trots att alla tänker på sitt. Socialismens stora misstag var enligt Hayek tron att all den information som finns förborgad i enskilda sinnen - alla idéer och önskningar, all kunskap - kan göras tillgänglig för en planerare.  När mänskor i stället agerar lokalt på marknaden blir idéerna och önskningarna till priser som kan vägleda nyttjandet av knappa resurser på ett sätt som är överlägset planerarens. Och därför föll socialismen. 

Men sen hände nåt. Socialismen föll - men socialisterna fanns kvar. Deras kynne var intakt - men de behövde en ny tro. De fann den snart. Hållbarhet. Meteorologerna har förkunnat att jorden går under! Kapitalismen ger för högt välstånd. Det är inte hållbart. Mänskor kan inte bara gå runt och leva sina liv. Gå runt och konsumera, flyga till Thailand på semester. Nej, makten måste ges till politikerna och byråkraterna. Inte för att höja välståndet, inte för att bygga socialismen - men för att sänka välståndet och stoppa jordens undergång. 

När jag står och ser på minnesstoden så funderar jag om man inte hade lite otur när man reste den. Vem hade trott att ordet planmässighet skulle få negativ klang bara två år efter den restes? Anna Lindhagen är en ikon från den här tiden, som andra ivrare, som Ellen Key. Jag funderar på om Staden inte borde göra en retouch på Anna Lindhagens minne. Byt ut ordet planmässighet mot hållbarhet så blir det up to date. 

Jag har nu klarat av tre teman på kort tid. På tio minuter. Det har bara rasslat till. Det här är inte slow marathon - det är speed marathon! Jag känner att jag vill göra en grej av det. Första bästa person som ställer sig och tittar ut på ett sätt som gör sig på plåt - den hugger jag.  

Titta

Så dyker en man upp och ställer sig och blickar ut över sjön. Han tar upp mobilen, plåtar, nej panorerar. Det är Titta i kubik. Sista temat grejat. Fyra teman på en kvart! Det har jag aldrig hört att någon förr har mäktat. Måste vara nytt världsrekord. Det återstår visserligen temat Mitt nummer. Men jag vill i det här läget inte sumpa en bra story.  Jag vill inte ge mig ut i en timme och jaga nummer. Förresten så meddelades bild på startnumret i del 1. Det var första bilden jag tog, den meddelades utom tävlan. Så den som vill se mitt nummer kan besöka förra inlägget. Numret är för övrigt 159. 

Slow Marathon blev också speed marathon. Förra året lanserade jag Full Spectrum Photo Marathon (om detta läser man här). Nu lanserades Slow Marathon. Alltså två fotomaratontekniska innovationer på lika många år. Känner en viss stolthet. Men största tillfredsställelsen har jag ändå av att äntligen ha gått i mål. Med mig är det litegrann som med Scotland Yard. Liksom Yarden till slut alltid får sin man så kommer jag alltid att leverera. Att leverera i tid är en annan femma. Men att leveransen till slut kommer - det kan man ta till banken. 

Med Jay Maisel i New York #5, Dag 3 fm: Midtown, Times Square

Jag kommer upp tidigt. Klockan sex ringer väckaren och jag studsar upp ur sängen och ut ur min kabin. Jag siktar in mig på midtown: FN-skrapan och sen Grand Central Station. Sedan ner den klassiska 42:a gatan mot Times Square. 

Jag kommer till FN-skrapan. Blir nöjd med den här bilden på lite håll. 

Focal point. Grand Central Station. Den berömda klockan är vad Thomas Schelling kallar en focal point. Om man stämt träff men kommit ifrån varandra vart skulle man då gå för att mötas (innan mobilernas tid). I New York är det klockan vid Grand Central Station. 

Grace! Den leder rätt upp till himlen. 

Fyrtioandra gatan. 

Glad New York-bo. 

Times Square. Där skulle inträffa det som för mig blev resans höjdpunkt. Jag lärde känna New Yorks paparazzi! Man kan läsa om det här. Good Morning America sände live från en studio på gatan. Man bjöd in flera gäster - celebrities, såpastjärnor, skådisar - bland dem Katie Holmes, Tom Cruises förra fru. I ett skede togs Katie till en plats för sminkning, avskärmad med några konstgjorda buskar. Jag smög ner bland buskarna för att plåta candids på Katie. Längre bort stod New Yorks paparazzi bakom en linje. De fick syn på mig och ropade att jag skulle komma och plåta med dem. 

Katie Holmes. 

En vakt inspekterar buskarna jag smög i. Haha, sorry men det är för sent. Jag har redan fått mina candids. 

New Yorks paparazzi. De bjöd in mig att plåta med dem. Då tänkte jag att det var en vänlig gest. Men nu har jag förstått att de kanske var rädda för konkurrensen. Det kan man förstå: jag tog många bilder på Katie från buskarna. Om jag hade haft sinnesnärvaro skulle jag gått till nån tabloid och sålt dem. Hade kanske kunnat få New York-resan betald! Men då var jag helt upptagen med workshopen med Jay. Såg mig som konstnär och inte som yrkesman. 

- Oh, they're paparazzi! 

Med Jay Maisel i New York #4, Dag 2 em: Union Square

Rapporterar några bilder från middagen den första dagen. 

Jay höll låda. 

Deltagare trivdes. 

Men nu var det eftermiddagspass den andra dagen. Jag bestämmer mig att dra till Union Square. Stället spelar en viktig roll i kultfilmen The Warriors. Gatugänget från Coney Island hade splittrats och var på flykt men de skulle samlas vid Union Square. Jag är en enkel själ och ville se hur platsen ser ut. På bilden syns The National Debt clock, såväl som exempel på New Yorks sophantering. Bilden har inga konstnärliga ambitioner men är mer att ses som dokument. 

Jay hade gett oss en assignment att ta ett gatuporträtt. Jag träffade en stickande dam. 

*

*

*

/slut