Hälsning från Florens! - I domen: konstiga prioriteringar.

Efter besöket i kupolen gick jag vidare ner i själva domen. Det är en ganska stram interiör. Inte överlastad som många andra liknande kyrkor kan vara. Det gör att konstföremålen är få och man har tid att sätta sig in i dem. Här finns emellertid en märklighet som får en att undra över florentinarnas prioriterningar. 

Längs väggen syns tre porträtt. Det mindre längst bort är den berömda målningen på Dante. De stora målningarna i förgrunden föreställer två condottiärer. Legosoldater med andra ord. Skall verkligen legosoldater föräras större bilder än den störste poeten i Italiens historia och grundaren av det italienska skriftspråket?  
 

Den berömda bilden på Dante. Ett porträtt i blygsam skala. 

Den engelske legosoldaten John Hawkwood. Värdig en jättemålning. 

Hur ska man förklara detta förhållande? Varför var legosoldaterna så älskade? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den ena är att krig alltid slår poesi. Någon grekisk författare (Plutarkos? Longinus?) avhandlade en gång frågan huruvida Atens berömmelse främst berodde på stadens krigiska bragder eller på dess litterära storhet. Han kom fram till att det var de krigiska bragderna som varit främst i att bringa staden ära. 

En närliggande förklaring är att condottiärerna var dåtidens kämpar vars roll i vår tid på mer civiliserat vis fylles av fotbollsspelarna. John Hawkwood var un grande campione som för Florens räkning besegrade Milano. På samma sätt köper städerna idag upp utländska artister och i konkurrensen mellan städerna blir dessa spelare de mest hyllade. Sådan är människan. 

Det råder för övrigt en trevlig atmosfär i domen. Folk strosar avspänt omkring i det stora rummet. När ljudnivån blir för hög hörs med jämna mellanrum en speakerröst:

- Shhh!...Shhh! Silenzio per favore! Silence please! 

Meddelar några bilder: 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - Nyårsspecial.

Meddelar några bilder från nyårsnatten i Florens. Mycket folk på stan. 

Sov gott. 

Hälsning från Florens! - Gajdspecial.

Om det är något som inte saknas i Florens är det turister. Det gör stan till ett Mecka för gajder. Här hör man gajder på alla språk. Men man måste erkänna att till syvende og sidst är de inhemska italienska de bästa. Italienarnas gestikuleringskonst är världsberömd och kommer särskilt till sin rätt när man skall gajda turister. En bra gajd skall vara något av estradör och gesterna kan vara väl så viktiga som orden för att fånga lyssnarnas uppmärksamhet på en sorlig piazza. Här är två favoriter. 

- Era una epoca straordinaria!...

...un' bravissimo ragazzo...

-Assai allegro ma non troppo...

- Che nel cinquecento...

Fortsättning följer...

Hälsning från Florens!

Undertecknad har gjort slag i saken och åkt till Florens. Vilken stad! Jag har inte varit här tidigare och jag måste säga att den är precis lika bra som man trodde att den skulle vara. Konsten, arkitekturen, det italienska livet. Man känner sig direkt som en renässansmänniska. Jag har varit här i två dagar och har mest gått om kring och turistat. Meddelar här några turistbilder. 

Piazza del Duomo. Detalj. 

Piazza della Signoria. 

Palazzo Vecchio, Sala dei Gigli.  

Och det blev kväll den första dagen. Fortsättning följer. 

Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma.