Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
I den bleka gryningen
Strax innan klockan slagit sex, gav vi oss ut på morgonpromenad. Solljuset silade ner genom de fortfarande nakna trädgrenarna, och kastade långa skuggor över marken.
Magnolian, som just hade börjat slå ut, fyllde luften med sina dofter, som om den hälsade oss välkomna till en ny dag.
Vi följde stigen som slingrade sig runt Kottlasjön, där vattnet låg stilla och speglade himlens första ljus.
När vi till slut vände hemåt, var det med sinnena fyllda av morgonens känsla.
Denna vandring, med solens första strålar och magnolians doft, blev en stilla påminnelse om livets enkla glädjeämnen.
Publicerad 2025-04-30 00:22 |
Läst 589 ggr







Tack Wolfgang, det är min favorittid på dygnet, gryningen då allt är tyst och stilla innan dagens brus börjar.
Glad Valborg.
Tack Stefan, jag älskar att gå och småprata med Freja tidigt på morgonen, innan dagens buller börjar, det är en lugn stund som vi delar.
Glad Valborg.