Fjolårets nypon hänger kvar som små rynkiga solar, mörknade av vintern men fortfarande fyllda av något som liknar löfte.
De dinglar i vinden med en trotsig värdighet, som om de vägrar erkänna att deras tid egentligen är förbi.
Vi stannar upp, låter blicken vila på dem, och det är som att de viskar, allt som en gång var, bär fortfarande en glöd.
Lite längre bort klamrar sig ett löv fast vid sin gren.
Det är torrt, sprött, nästan genomskinligt, men det släpper inte taget.
Vinden drar i det, lockar, rycker, men lövet håller fast som om det minns något vi andra glömt, att varje slut också är en form av början.
Ovanför oss vajar hängen i vinden, mjuka och lätta som om de dansade till en rytm bara träden kan höra.
De rör sig i en stillsam pendel, som tidens egen andning.
Vi följer deras rörelse och känner hur något inom oss långsamt faller in i samma takt.
Längst ut på en tunn kvist sitter en liten kotte, så liten att den nästan försvinner i ljuset.
Den ser ut att balansera på gränsen mellan att falla och att stanna, men den väljer att stanna.
Kanske för att världen där ute ännu är för stor.
Kanske för att kvisten fortfarande känns som hem.
Stigen framför oss slingrar sig över ängen, som om den inte riktigt kan bestämma sig för vart den vill.
Den följer markens minsta nyck, böjer sig kring tuvor och stenar och vi följer den utan att fråga varför.
Det är något trösterikt i en väg som inte är rak, den påminner oss om att det mesta i livet är just så.
Mitt i bäcken står en kvist helt stilla i det forsande vattnet.
Strömmen rusar runt den, skummar, drar, men kvisten står kvar, orubblig.
Det är som om den säger, styrka är inte alltid att röra sig framåt, ibland är det att stå kvar där man är.
På en gren längre in bort lyser röd mossa som en hemlig glöd.
Den brinner inte, men den glöder, som om den bär på en värme som inte syns någon annanstans.
Vi lutar oss närmare, och det känns som att titta in i jordens egen puls.
Och så, mitt bland allt detta som dröjer sig kvar, ser vi ett löv från förra året.
Det är blekt, tunt, nästan genomskinligt, men i vårsolen sträcker det på sig.
Det lyfter sig lite, som om det tror att det ska få vara med om ännu en sommar.
Som om solen som värmer det nu är samma sol som en gång bar det genom ljusa dagar.
Kanske är dess tid förbi.
Men just där, i det ögonblicket, är det bara hoppet som syns.
Och det är nog.
God kväll och vi önskar er en fin Påskvecka.
Publicerad 2026-03-31 20:39 | Läst 123 ggr
Kommentera
Morgonsolen silar fram bakom träden som om den försiktigt provar varje gren, innan den bestämmer sig för att stanna. Ljuset är mjukt men ändå bestämt, ett stilla löfte om att dagen faktiskt tänker börja.
I skogen syns detaljerna tydligare, på en gammal, stam växer svampar, som om de försöker bygga en trappa upp mot ljuset. Deras ytor skimrar svagt när solstrålarna träffar dem och det är nästan som att de svarar med ett eget, dämpat sken.
Lite längre bort vågar några blommor titta fram på en i övrigt naken buske, de kanske vill vara först eller så är det en sorts trotsig nyfikenhet.
*
Ha en fin kväll.
Publicerad 2026-03-30 18:10 | Läst 159 ggr
Kommentera
Det låter bra, och Freja verkade ju helt nöjd med att få frukost en timme tidigare, som om hennes egen inre klocka alltid legat lite före vår.
Morgonen själv var däremot inte riktigt med på noterna.
Kylan ligger envist kvar, som om vintern inte riktigt förstått att den blivit avbytt.
Solen lyser klar och bestämd och det räcker för att dagen skall kännas som en försiktig vinkning åt det som väntar.
En påminnelse om att värmen är på väg, även om våren tar små steg i taget.
Publicerad 2026-03-29 12:27 | Läst 182 ggr
Kommentera
Morgonsolens ljus silas ner, som om ljuset osäkert letar sig fram mellan de kala grenarna efter en lång vinter.
Strålarna faller i tunna, gyllene trådar över marken, rör vid varje rot och sten med en varsam hand.
Stigen framför oss glimmar svagt, som om den redan vet att våren är på väg, även om träden ännu står nakna och väntar.
Det är ännu tidigt, ännu kyligt, men något i ljuset bär löftet om att allt snart ska vakna.
Frostiga knoppar håller sig tätt slutna, som händer kupade kring en hemlighet.
Blommorna väntar fortfarande på varma och soliga dagar innan de slår ut sina kronblad i glädje, som små jubelrop över att mörkret äntligen dragit sig tillbaka.
De står där i tyst förväntan, som om de lyssnar efter ett tecken från solen.
Frosten ligger kvar på förra årets nypon som om natten själv valt att smycka dem innan den drog sig undan.
De röda skalen, skrynkliga av tid, bär ett tunt lager kristaller som fångar morgonsolens första strålar.
De glittrar inte bara de skimrar, som om varje nypon bär på en hemlighet av ljus.
När jag står där och ser hur kylan förvandlat något så enkelt till någonting så vackert, går tankarna till Fabergéägg.
Publicerad 2026-03-28 23:21 | Läst 132 ggr
Kommentera
Rimfrosten på gräs och buskar glittrade i morgonsolen, som om natten lämnat kvar sina egna små stjärnor i väntan på att dagen skulle samla in dem.
Solen tinar sakta upp nattens kyla, droppe för droppe, men ännu räcker värmen inte riktigt till för att isen på Kottlasjön ska släppa sitt grepp.
Den ligger kvar som ett tunt, trotsigt pansar över vattnet.
Albert, en av Frejas beundrare, kom springande längs stigen med en iver som bröt mot morgonens stillhet. Han gjorde allt för att fånga hennes blick, hennes minsta antydan till intresse. Men idag gled hennes uppmärksamhet undan, blicken var fäst på någonting långt borta.
Och så fortsatte morgonen, med frost som glittrade, is som vägrar släppa taget, och Albert som försökte, försökte, försökte, utan att lyckas.
*
Vi önskar er en skön helg.
Publicerad 2026-03-27 17:17 | Läst 141 ggr
Kommentera
