Midvintersol

Just i denna stund, när solen glimmar mellan träden och världen känns lite mjukare än vanligt, önskar vi alla en riktigt fin Valentindag, en dag där värme får ta plats, även mitt i kylan.

Detaljer

En kvist sticker upp ur snön, tunn som en tanke , med en stjärna i toppen, den bär en rand av rimfrost, små taggar av ljus som fångar morgonen innan dagen riktigt har börjat. Under den ligger snön stilla, inte tom utan fylld av dämpade ljud.

Isen breder ut sig, den speglar allt, men förvrider det varsamt, molnen sträcks till bleka penseldrag, grenarna blir mörka sprickor som löper genom ljuset. I isens yta finns både djup och yta på samma gång, en stillsam påminnelse om hur nära världen ligger sig själv.

Tallens bark är sträv och sprucken, fjällig som gammal hud. Den doftar svagt av kåda trots kylan, som om trädet minns sommaren bättre än vi. I springorna vilar skuggor, tunna linjer av natt som ännu inte smält bort.
Här står tallen, förankrad i frusen jord, medan vintern långsamt skriver sina anteckningar längs stammen.

Freja stannar med huvudet lätt på sned och ser ut över det vita. Andedräkten stiger i små moln som genast försvinner, som frågor utan svar. Honn lyssnar på tystnaden, på snöns långsamma tid, och undrar med om vintern någon gång kommer att taget.

Svanar som saknar fotfäste

Svanarna, dessa symboler för grace och styrka, stod där och prövade sig fram i en värld som inte riktigt var redo för dem och ändå fortsatte de, med samma lugna envishet som naturen själv.

Vintern vill inte släppa taget

Blått och vitt

Snön lyser vit på marken och himlen är blå, i detta stilla sken känns världen för en stund enklare. Det är precis vad vi behöver, en paus från allt som är grått, som skaver.
Stegen knarrar som om marken vill svara och luften är så klar att varje andetag känns som en ny början.
Det är som om dagen håller oss i handen, leder oss varsamt framåt och viskar att det finns plats för både vila och drömmar.
Under den blå himlen känns allt möjligt igen.
*
Ha en fin söndag.