Höstsol
Ljuset frän den svaga höstsolen är tunt som andedräkten från en dröm, gyllene men trött, som om det minns sommaren mer än det lever i nuet.
Luften står stilla, fylld av ett slags efterklang — det där ögonblicket när allt redan har hänt men ändå dröjer kvar.
Träden brinner tyst, de sista löven darrar stilla innan de ger upp och faller.
På marken ligger dagen i lager av koppar, guld och bärnsten, varje steg är ett svagt prassel, en viskning mellan tid och glömska.
Inlagt 2025-11-03 19:00 |
Läst 230 ggr. |
Permalink






Tack, höstsolen drar sig tillbaka bakom trädtopparna, men något av den stannar kvar — en mild glöd som vägrar slockna.
Det är en vacker och förgänglig tid.