Decembermörker

I morse sträckte den blå timmen ut sig som ett andetag som aldrig tar slut.

Människor går ut som vanligt, med väskor fulla av tider och planer tar några ett tåg som susar fram genom mörkret.
I vagnarna lutar sig tröttheten mot fönstren, speglar ansikten som glider förbi som om de redan var minnen.
Någon räknar hållplatser som hjärtslag, någon annan håller hårt i en tanke för att inte tappa den mellan stationerna.
Staden blinkar till och försvinner igen.
Lampor blir stjärnor blir ingenting.

Himlen ligger kvar i sitt dova mellanläge, varken natt eller dag, som om världen tvekar inför nästa steg.
Ljuset är tunt, utspätt, silande genom moln som inte rör sig.
Tiden går långsammare, den glider snarare än går, och varje minut bär samma färg som den förra.
Allt var blått i morse: luften, tankarna, avstånden mellan orden.
Kanske är detta dagen som inte ville bli sedd, som bara vill vara stilla.

*

Lena Holm 2025-12-18 22:58

Jag kör bil till jobbet men jag tycker ändå att din första bild, i kombination med din text, fångar stämningen i denna årstid bäst. Jag gillar blänket i gruset och på spåret framför tåget.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2025-12-19 09:31

Tack Lena, jag kör nästan alltid bil till kontoret, men de gånger när jag åker morgontåget är det så jag upplever stämningen.
*
I vagnarna sitter människor utspridda som öar, var och en innesluten i sin egen tystnad.
De delar samma riktning men inte varandras världar.
Blickar fästa vid skärmar, vid fönster, vid ingenting alls.
Ansikten upplysta av det bleka ljuset från telefoner, som små privata soluppgångar i en annars mörk kupé.

Utanför sveper natten fortfarande förbi, envis och tät, som om den inte riktigt vill lämna över till dagen.
Inne i tåget är det varmt, men stillheten har en kyla i sig, en sorts gemensam ensamhet som ingen talar om.
Jackor droppar av regnvatten, väskor står lutade mot ben, och någon håller en kaffemugg som om den vore ett ankare.

När tåget kränger lätt i en kurva lutar de alla omärkligt åt samma håll, som om deras ensamheter för ett ögonblick synkroniseras.
Och i det lilla, nästan osynliga ögonblicket finns en sorts stillsam gemenskap — en som inte kräver ord, bara närvaro i samma mörker, på väg mot samma gryende dag.

Solen gick aldrig upp.
Den stannade någonstans bakom molnen,
som om den också behövde vila från att förklara världen.
*
Jag önskar dig en fin fredag och en skön helg.