I morgon 16:03 vänder det

När vi kom ner till havet såg vi en strimma ljus vid horisonten.
Den låg där som ett löfte, tunt och skört, som om dagen ännu inte hade bestämt sig.
Vi stannade, drog in den fuktiga luften och lät hoppet vila en stund i bröstet.
Men ljuset var rastlöst.
Det bleknade, gled undan och molnen slöt sig igen, havet mörknade, och världen återgick till sin grå ton.
Ändå dröjer något kvar – minnet av strimman, vissheten om att solen funnits där, om så bara för ett ögonblick.

I morgon vänder det och dagarna börjar bli längre igen.