Nästan-färger

Himlen hänger lågt, urvattnad, någonstans mellan svaga pasteller och ingenting.

Ljuset sipprar fram utan värme.

Snön drar sig undan i tunna, smutsiga andetag och lämnar efter sig isens genomskinliga tystnad och slaskens trötta gråhet.

Färgerna finns där, men de vågar inte ta plats.

Slasket är brungrått, tungt, en färg som inte vill bli sedd men inte heller försvinna.

Och ändå, mitt i färglösheten, finns en sorts stillsam ärlighet.

En palett av nästan-färger, av nyanser som inte ropar utan viskar. Vintermorgonen är inte tom på färg, den har bara valt att tala lågmält, i isens bleka språk och slaskens tröga grå.

*

Vi önskar er en fin helg.

Inlagt 2026-01-17 10:30 | Läst 161 ggr. | Permalink
Bjarne 2026-01-17 13:41
Vädret har ändrat karaktär, och det känns i dina bilder. En annan slags skönhet än kallvädret. Det är något särskilt med linjespelet i fjärde bilden, i färg och form. Ser ut som det är plogat för skridskoåkning och det kontrasterar mot färgbanden i den blöta isen. Vackert!
Hälsningar Bjarne
Svar från Turbo56 2026-01-18 11:13

Tack Bjarne, ljuset och färgerna är helt annorlunda mot krispigt klara vinterdagar med vit snö, men det fins färger även fast det bara är nästan färger.
Det fjärde bilden, du har helt rätt det är plogat för skridkoåkning, jag fastnade för linjerna och cirklarna som maskinerna har ritat på sjön, de fångar min blick och får den att följa med i rörelsen.
Ha en fin dag
RolfEric 2026-01-17 22:19
Hundfotot stack ut i den här bildserien.
Det ser ut som att hunden har något mycket viktigt att framföra,
en historia att berätta.
Lyssna på mig nu!
Svar från Turbo56 2026-01-18 11:15

Tack, Freja ser ofta underfundig ut, hur djupa hennes tankar är kan jag inte säga, men någonting tänker hon i alla fall.
Ha en fin söndag.
Vibybo 2026-01-18 11:42
En rad bilder var och en intressant på sitt sätt, på första en himmel jag bara älskar, så vacker, som hösthimlen men med en kall hinna rakt över, helt rätt färger. Stenarna kontrasterar och lyfter bild två, de riktigt ropar - se oss! hur fina vi är. Isbilden är högst speciell, en avgränsad del med blå cirklar, en del med varma ränder i 90 grader, som ett mönster i en trasmatta. Sista bildens naturliga mönster flyter fram som barkbåtar, kan ses av den som ser med kamerasökarens avgränsning i blicken och går nära, går man nära verkligheten framstår den ofta som abstrakt, på många plan.
Svar från Turbo56 2026-01-18 12:35

Tack Stefan, även det nästan färglösa bär skönhet.

Stenarna ligger där som om de väntar på sin tur.
Inte för att rulla, inte för att förändras, utan för att äntligen få lysa med det ljus som alltid funnits inuti dem.
De bär på en tyst längtan, en sorts mineralisk stolthet, som om de viskar, se mig, jag har också en historia.

När ljuset faller rätt över dem händer något nästan trotsigt.
De glimmar inte bara, de sträcker på sig.
De låter ljuset vandra över sina ytor som en långsam smekning och i det ögonblicket blir de mer än bara markens tyngd.
De blir små universum, fyllda av sprickor och alger som liknar kartor över platser ingen människa någonsin besökt.
Varje sten bär på en hemlighet, och i glittret finns en bön om att någon ska ana den.

De vill bli sedda, ja, men inte av fåfänga.
Snarare av en uråldrig önskan att få sin existens bekräftad.
Att någon ska stanna upp, böja sig ner och låta fingrarna följa de svala konturerna. Att någon ska förstå att även det hårdaste materialet kan bära på en mjuk längtan.

Ha en fin söndag.