Blått och vitt

Snön lyser vit på marken och himlen är blå, i detta stilla sken känns världen för en stund enklare. Det är precis vad vi behöver, en paus från allt som är grått, som skaver.
Stegen knarrar som om marken vill svara och luften är så klar att varje andetag känns som en ny början.
Det är som om dagen håller oss i handen, leder oss varsamt framåt och viskar att det finns plats för både vila och drömmar.
Under den blå himlen känns allt möjligt igen.
*
Ha en fin söndag.

Bjarne 2026-02-01 15:14

Jag tycker särskilt första bilden ger en känsla av rymd och frihet. Lätta moln över det vita täcket och den mörka skogen finns bara i bakgrunden. Sen har vi den fina sötnosen!
Hälsningar Bjarne

Svar från Turbo56 2026-02-01 18:16

Tack Bjarne, jag kände en lätthet när jag såg scenen.
Lätta moln seglar över den bländande vita marken, de rör sig långsamt, nästan dröjande, som om de inte vill störa stillheten där nere.
Marken glittrar som om den bar på hemligheter, som om varje iskristall är ett minne av något som hänt för länge sedan.
Ljuset är så starkt att det nästan sjunger, ett tyst, skimrande ackord som fyller luften och får molnen att darra svagt i sina kanter.

Det var en dag som lovar mer.

Ha en fin kväll.

Vibybo 2026-02-02 10:35

Det härliga öppna vinterlandskapet, på två olika sätt, men ändå samma. Den rena vintern. Det blir sug i bilden med vidvinkel. På första bilden ligger marken öppen för den som vill nyttja snöns möjligheter, bara glädjas, i tanke och/eller rörelse. I andra bilden har fjärden dekorerats med färgade bojar medan himmelen speglar sig mot isens djup. .

Svar från Turbo56 2026-02-02 15:23

Tack Stefan, Kul att du uppfattade mina tankar för dagen.
Ett vinterlandskap över ett öppet vitt fält och ett vinterlandskap över ett istäckt hav kan vid första anblicken verka som syskon, två vidder av tystnad, två horisonter där världen tycks hålla andan. Men när man dröjer kvar i dem, när man låter blicken vila och öronen lyssna, framträder deras egenheter som två olika temperament i samma årstid.

Över det öppna fältet ligger snön som ett stilla andetag, mjukt och följsamt. Marken bär minnet av sommarens gräs, av jordens puls, och snötäcket döljer det utan att riktigt kunna sudda ut det. Här är tystnaden porös, nästan varm, som om varje snökristall bär en viskning från det som sover under ytan. Steg sjunker djupt, lämnar avtryck som små bekännelser, och vinden sveper över fältet med en mildhet som trots sin kyla känns mänsklig.

Över det istäckta havet är tystnaden annorlunda. Den är hårdare, tätare, som om den formats av djupet under isen. Havet bär inte minnen av sommarens gräs utan av rörelser, strömmar, mörker. Isen ligger som ett pansar, ibland sprucket, ibland skimrande och varje knak är en påminnelse om att stillheten här är en förklädnad. Steg ekar istället för att sjunka. Vinden är skarpare, mer obeveklig, och horisonten känns längre bort, som om världen sträcker sig ut i något okänt.

Likheterna finns i ljuset: det bleka, blåvita som får både fält och hav att glittra som om de vore gjorda av samma dröm. I känslan av att stå inför något större än sig själv. I den märkliga blandningen av frid och utsatthet som vintern skänker.

Jag önskar dig en fin vecka.

Svar från Turbo56 2026-02-02 15:38

Kommentar om vidvinkel, jag har under det senaste halvåret i princip endast använt ett 24 f/1,4 objektiv till allt, även porträtt.
Jag har ett skåp fullt med objektiv, men byter sällan, när jag byter så sitter nästa objektiv på en lång period.
När jag byter så är det oftast för att se motiv på nya sätt.
Om någon ber mig att ta porträtt, så använder jag oftast 85 eller 135 mm, ibland kan till och med en 35a eller en 24a åka på. Jag har även testat att ta porträtt med 18mm.