Ensam på isen
Midvintersolen ligger lågt över horisonten och sprider sitt varma gryningsljus över havet.
Ljuset rör sig långsamt, som om det tvekar inför kylan, det färgar isen i bleka nyanser av guld och rosa.
Ute på isen ligger en ensam svan och funderar varför vattnet är fruset, den minns rörelsens mjukhet, hur vågorna brukade bära kroppen utan motstånd och nu svarar världen med stillhet.
Runt omkring knäpper isen som om havet viskar i sömnen.
Svanen drar in halsen mot bröstet, lyssnar till tystnaden som blivit tät och nästan hörbar.
Kylan är inte fientlig, bara främmande, en paus i allt som annars flyter.
I solens första värme anar den ett löfte, inte om tö, men att även detta tillstånd har sin rytm, sin mening, den ligger kvar, vit mot det bleka ljuset och väntar utan att skynda, som om väntan i sig vore ett svar.
*
Ha en fin vecka.






Hälsningar
Rolf
Hälsningar Lena
Just nu läser jag i Scientific American om det dom skriver är vetenskapens största utmaning, medvetenheten. Hur kan en enkilosklump (hjärnan) bli medveten? Är bara vi människor medvetna? Är svanar medvetna?
Själv tror jag att det är en gradvis skala, att stenar saknar medvetenhet, vegetation liten och helt annorlunda, hos ryggradsdjur och bläckfiskar större.
Våran katt gillar inte långa bilresan till Gotland och gömmer sig flera timmar innan det är dags. Visst är hon medveten!
Kan AI bli medveten? Svårt bli medveten utan kropp och utan egen erfarenhet tror jag.
Ha det gott!
Bjarne