Morgonpromenaden började i blått.

Himlen var tunn och klar, ljuset vilade lätt över skogen och havet.
Våra steg föll mjukt mot marken och allt kändes möjligt i den där sköra timmen när världen ännu inte hade bestämt sig.

Men medan vi gick drog något långsamt förbi ovanför oss, molnens kanter suddades ut, det blå bleknade och färgen i luften ändrades nästan omärkligt.
Som en tanke som skiftar riktning utan att man märker exakt när.
Ljuset blev plattare, skuggorna gav upp och morgonen tappade sin glans utan protest.

När promenaden tog slut var himlen grå, inte hotfull, bara stängd.
Som ett lock som lagts på dagen, vi stannade upp ett ögonblick och såg hur färgerna hade dragit sig tillbaka, hur världen blivit mer dämpad, mer inåtvänd, men trots det fortsätter allt som vanligt, stegen, andetagen och tiden fast under ett annat ljus än det som först mötte oss.
*
Nu är det sen kväll och vi säger god natt.