Mellan Mölna och Kottlasjön

Promenaden mellan Mölna och Kottlasjön är aldrig bara en väg, den är en övergång.
Från vardagens rum till naturens.
Från morgonens första andetag till dagens första klarhet.
Från det vi bär med oss till det vi kan släppa.

Och varje gång känns det som om sjön tar emot oss med samma stilla respekt.

Det börjar med stigen som öppnar sig mellan Mölna gård och ängen upp mot Högberga, där trädens kronor ännu bär nattens fukt och ljuset faller i mjuka stråk över marken.

Vid sidan av oss rör sig grönskan i olika nyanser, späda blad som fångar morgonsolen, höga stammar som bär spår av år och stormar, sly som sträcker sig uppåt som om dagen vore en chans att börja om. I bilderna syns hur ljuset bryter igenom, hur varje bladkant får en egen glöd, som om naturen vill tala i viskningar snarare än ord.

Längs vägen öppnar sig små rum av stillhet, en skogsglänta där marken är mjuk och doften av jord är tät, en gammal trädstam som står kvar som ett minne av något som en gång var större, en stig som slingrar sig vidare och bjuder oss att följa.

Och så kommer vattnet.
Kottlasjön ligger där som en spegel av allt vi passerat, himlen, träden, våra egna rörelser. Morgonen har ännu inte hunnit röra om vattnet, allt är stilla, nästan högtidligt.
En fallen stam sträcker sig ut i vattnet som en bro mellan världar, och på stranden väntar de välbekanta platserna, bänken, stenarna, de små öppningarna mellan träden där ljuset alltid känns lite renare.

Freja skulle kunna sitta på sin sten här, lika självklar som en del av landskapet, och blicka ut över sjön som om hon läste av dagens tecken.

mojje 2026-06-12 11:57

Vackra bilder, jag kan höra naturen ända hit.

Svar från Turbo56 2026-06-16 21:50

Tack Morgan jag har varit bortrest, därför sent svar.
När vi går där tillsammans är det lätt att filosofera om allt vi omges av, Lidingö är vackert.
Ha en fin vecka

Bjarne 2026-06-13 13:51

Din text och dina bilder förmedlar känslan av att gå den vägen du beskriver och jag tror att jag förstår upplevelsen, även om bara den som verkligen gått där kan förstå den till fullo. Vackra bilder alla - och de blir favoriter hela bunten!
Hälsningar Bjarne

Svar från Turbo56 2026-06-16 21:52

Tack Bjarne, jag har varit på resande fot och så har det varit mycket arbete, därför sent svar.
Jag försöker fånga mina egna känslor i texterna, de ger mig själv en extra dimension och så är de tänkta att göra det lättare för den som läser att följa med på våra promenader.
Ha en fin kväll.

Vibybo 2026-06-14 20:41

Den återkommande fotografen/vandraren kan se och finna mer motiv/funderingar. Fastnar för näst sista, när allt öppnar sig och himlen får sin höjd. Allt vi bär med oss måste vi släppa förr eller senare, återlämna lånet.

Svar från Turbo56 2026-06-16 22:00

Tack Stefan, jag har varit bortrest därför sent svar.

Det finns ögonblick då världen känns lika stilla som vattenytan framför oss,
en plats där allt vi bär på plötsligt blir synligt, som skuggor i spegelbilden.
Grenen som sträcker sig ut över sjön liknar en tanke vi hållit fast vid för länge,
en som en gång bar oss men nu mest tynger.

Vi bär så mycket,
minnen som glänser, minnen som skaver.
Drömmar som fortfarande rör sig i oss
och sådant som borde få sjunka till botten där vattnet är mjukt och tyst.

I morgonljuset blir det tydligt,
vi kan inte bära allt.
Något måste få stanna kvar här vid strandkanten,
få lösas upp i ljuset, i vinden, i tiden.
Och när vi går vidare lämnar vi inte något bakom oss i brist,
utan för att göra plats åt det som ännu vill växa i oss.

Jag önskar dig en fortsatt fin vecka.