Årets hittills vackraste morgonpromenad
Dagen öppnade sig långsamt, som om den drog ett djupt andetag och viskade - äntligen.
Himlen var klar och blå, en stilla yta där ljuset fick vila.
Solen steg utan brådska och lade sin värme mot kinderna, en mild hand som påminde kroppen om att vara här och nu.
*
Vi önskar er en fin helg.
Inlagt 2026-02-20 16:49 |
Läst 123 ggr. |
Permalink








Hälsningar Lena
Tack Lena, en solig morgon efter en lång tid av mörker och kyla gör verkligen gott för humöret, det ger hopp om att våren faktiskt kommer, trots att polarvirveln obstruerar.
Den tredje bilden är en liten pir av trä och spåren är av plankorna.
Ha en fortsatt fin söndag.
Tack Wolfgang, jag försöker fånga ljuset och färgerna som jag upplever den där och då och med de nya kamerorna behöver jag inte göra särskilt mycket med bilderna.
Ha en fin söndag.
Tack Rolf, isbilden fick bli symbolen för tiden som har stannat upp.
Vattnet som har frusit i vågor, som om tiden lagt sin hand över en tanke som ännu inte tänkts färdigt. De stelnade kammarna står kvar i sin rörelse, men kroppen är stilla en paradox som glimmar i vinterljuset.
Nu ligger allt kvar som avtryck av en vilja, en längtan, en riktning. Det är som om vågorna frusit i protest, som om de vägrar acceptera att deras rörelse har stannat.
Och kanske är det just därför de frusna vågorna känns så levande.
De är symboler för det som hålls tillbaka men inte upphör att vilja.
För drömmar som väntar under ytan.
För rörelser som bara pausar, aldrig försvinner.
En dag ska isen släppa taget. En dag ska vågorna fortsätta där de slutade. För inget vatten glömmer sin väg, och ingen stillhet är helt utan rörelse.
Ha en fin söndag.
Tack Stefan.
I isens vågor såg jag hopp om våren och sommaren som måste komma.
I ljuset som glider över de frusna vågkammarna och får dem att glimma som om de bär på en hemlighet.
Under ytan anar man en rörelse som inte längre finns, en vilja som inte längre kan fullföljas.
Det är som om isen minns vattnets rastlöshet, dess längtan efter att återvända till det stora, djupa, pulserande.
Men nu ligger allt stilla, som en paus i naturens andetag.
När vinden sveper över isens yta är det nästan som om den viskar - snart ska allt detta släppa taget, smälta, rinna, återvända.
För inget vatten glömmer någonsin vägen tillbaka.
Även idag lyser solen.
Ha en fin söndag.
Tack Morgan, isen bär fortfarande spår av det som varit, virvlar som en gång dansade, linjer som följde vinden, rytmer som aldrig vilade.
Nu ligger allt kvar som avtryck av en vilja, en längtan, en riktning.
Det är som om vågorna frusit i protest, som om de vägrar acceptera att deras väg tog slut här.
De pekar fortfarande utåt, mot det stora djupet där allt börjar och allt återvänder.
Solens strålar värmer och våren närmar sig.
Ha en fin söndag.