Decembermörker

I morse sträckte den blå timmen ut sig som ett andetag som aldrig tar slut.

Människor går ut som vanligt, med väskor fulla av tider och planer tar några ett tåg som susar fram genom mörkret.
I vagnarna lutar sig tröttheten mot fönstren, speglar ansikten som glider förbi som om de redan var minnen.
Någon räknar hållplatser som hjärtslag, någon annan håller hårt i en tanke för att inte tappa den mellan stationerna.
Staden blinkar till och försvinner igen.
Lampor blir stjärnor blir ingenting.

Himlen ligger kvar i sitt dova mellanläge, varken natt eller dag, som om världen tvekar inför nästa steg.
Ljuset är tunt, utspätt, silande genom moln som inte rör sig.
Tiden går långsammare, den glider snarare än går, och varje minut bär samma färg som den förra.
Allt var blått i morse: luften, tankarna, avstånden mellan orden.
Kanske är detta dagen som inte ville bli sedd, som bara vill vara stilla.

*

Lena Holm 2025-12-18 22:58

Jag kör bil till jobbet men jag tycker ändå att din första bild, i kombination med din text, fångar stämningen i denna årstid bäst. Jag gillar blänket i gruset och på spåret framför tåget.
Hälsningar Lena