Den sista resan

Nu är det sålt och tömt, jag har hämtat minnen och saker som får mig att tänka på mamma och pappa.

Det är en särskild sorts tystnad som följer en när man går genom ett föräldrahem för sista gången,
en tystnad som inte bara ligger i rummen, utan i kroppen, i andetagen, i det man försöker förstå.

Allt står kvar, men ändå inte.
Stolarna, böckerna, porslinet, de små sakerna som en gång var självklara delar av deras liv har blivit till fragment, till rester av en värld som nu saknar sina röster.
Man rör vid en duk, en kopp, en gammal jacka
och det är som om tiden själv håller andan.

Vi bär med oss så mycket mer än vi tror.
Inte bara minnena, utan känslan av hur de gick genom rummen,
hur de skrattade, hur de suckade, hur de fanns.
Och ändå måste vi släppa taget om nästan allt.
Låta sakerna gå vidare, säljas, ges bort, kastas,
som om vi öppnar händerna en sista gång
och låter det förgångna få vila där det hör hemma.

Några få ting tar vi med oss.
Inte för att de är värdefulla i sig,
utan för att de bär en ton av deras närvaro,
en doft av deras liv,
en liten glimt av allt som formade oss.
De blir som ankare i minnets vatten,
något att hålla i när saknaden rör sig för djupt.

Resan är tung.
Det är en vandring genom både kärlek och förlust,
genom allt som varit och allt som aldrig kommer tillbaka.
Men i det tunga finns också en stilla sanning,
de försvinner inte.
Så länge vi tänker på dem,
så länge deras ord och gester lever kvar i oss,
så länge vi bär deras ljus i våra egna steg,
är de fortfarande här.

Och när dörren stängs för sista gången
är det inte ett farväl till dem,
bara till platsen där de en gång bodde.

Bilder från Gammelstad utanför Luleå, Överluleå kyrka i Boden, de två sista är från nattresan hem

syntax 2026-06-17 22:02

Det förflutna är inte passerat, det är inte ens förflutet - det är med oss hela tiden.

Svar från Turbo56 2026-06-17 22:28

Tack Peter, tiden och naturen har sin gång, man vet att allt tar slut, men det är svårt att ta in när det händer, nära och kära, de skall finnas för alltid, det är svårt att ta in när de inte längre är med i rummet.
Men så länge vi talar om dem och tänker på dem, så finns de kvar, även fast vi inte kan höra rösterna i rummet, eller stegen på golvet.
Jag har bara lyckliga minnen vilket jag är glad för.

God natt
Stefan

Daniel Steen 2026-06-18 00:15

Väldigt fint och så sant det du skrivit! Läser in att dina föräldrar gett dig/syskon en bra grund att leva/bygga ett eget liv.
Må väl!
Daniel

pdahlen 2026-06-18 06:02

Va fint det var med de små röda husen vid kyrkan. Vi tömde mitt föräldrahem förra året vid denna tid, ett hem som innehöll i princip allt, har fortfarande några lådor hemma att sortera i när lusten faller på. Nu lever min mor, men flyttat till ett hem där hon klarar sig bättre. Beklagar förlusten, men hoppas du fick med dig några fina minnen. I min tömning så var det väldigt mycket från tidigare släktingar, så det blev egentligen minnen i flera led som jag fick med mig, där jag kommer ihåg var grejorna stod i tidigare hem

Lena Holm 2026-06-18 07:38

Jag känner igen mej i det du skriver fast det var länge sedan för min del. Jag tömde mitt föräldrahem 1997 och kunde av praktiska skäl bara spara en staka detaljer. Jag kör förbi ibland när jag tittar till graven i Gävle. De små kedjehusen finns kvar och gatan är sej lik. Fina bilder från Gammelstaden, där har vi stannat en gång på väg hem från en resa i norra Skandinavien.
Ha en fin midsommar,
Lena