Det är i det nästan osynliga som allt händer

I det tunna skelettet av en buske, där grenarna står kvar som minnet av en form som en gång var fylld av blad och rörelse.
De sträcker sig inte längre mot himlen, de är spröda men envisa, som om de fortfarande bär på en hemlighet de vägrar släppa.

Bredvid dem ligger en gammal stubbe, mjuk av tid och väta.
Ådrorna i veden har öppnat sig, som om trädet fortsätter tala fast kroppen sedan länge tystnat.
Mossan har lagt sig till rätta över den, som en filt någon omsorgsfullt brett ut.

Förra årets blad hänger kvar trasiga och blekta, de håller kvar en svag doft av höst, en påminnelse om att allt som faller också bär på en historia.

Och så vattnet, det som nyss var fastfruset på Kottlasjön, stelt och stilla som en paus i tiden.
Nu lossnar det, rinner, söker sig fram mellan stenarna, följer markens minsta lutning.
Det är som om sjön andas ut, släpper taget och låter sig dras tillbaka mot havet, dit allt vatten till slut vill återvända.

I detta skifte, i dessa små detaljer, finns en sorts stillsam triumf.

Naturen gör inget väsen av sig.
Den bara fortsätter, lager för lager, år efter år.

Och vi får vara vittnen till det.