Det som dröjer sig kvar.

Fjolårets nypon hänger kvar som små rynkiga solar, mörknade av vintern men fortfarande fyllda av något som liknar löfte.

De dinglar i vinden med en trotsig värdighet, som om de vägrar erkänna att deras tid egentligen är förbi.

Vi stannar upp, låter blicken vila på dem, och det är som att de viskar, allt som en gång var, bär fortfarande en glöd.

Lite längre bort klamrar sig ett löv fast vid sin gren.

Det är torrt, sprött, nästan genomskinligt, men det släpper inte taget.

Vinden drar i det, lockar, rycker, men lövet håller fast som om det minns något vi andra glömt, att varje slut också är en form av början.

Ovanför oss vajar hängen i vinden, mjuka och lätta som om de dansade till en rytm bara träden kan höra.

De rör sig i en stillsam pendel, som tidens egen andning.

Vi följer deras rörelse och känner hur något inom oss långsamt faller in i samma takt.

Längst ut på en tunn kvist sitter en liten kotte, så liten att den nästan försvinner i ljuset.

Den ser ut att balansera på gränsen mellan att falla och att stanna, men den väljer att stanna.

Kanske för att världen där ute ännu är för stor.

Kanske för att kvisten fortfarande känns som hem.

Stigen framför oss slingrar sig över ängen, som om den inte riktigt kan bestämma sig för vart den vill.

Den följer markens minsta nyck, böjer sig kring tuvor och stenar och vi följer den utan att fråga varför.

Det är något trösterikt i en väg som inte är rak, den påminner oss om att det mesta i livet är just så.

Mitt i bäcken står en kvist helt stilla i det forsande vattnet.

Strömmen rusar runt den, skummar, drar, men kvisten står kvar, orubblig.

Det är som om den säger, styrka är inte alltid att röra sig framåt, ibland är det att stå kvar där man är.

På en gren längre in bort lyser röd mossa som en hemlig glöd.

Den brinner inte, men den glöder, som om den bär på en värme som inte syns någon annanstans.

Vi lutar oss närmare, och det känns som att titta in i jordens egen puls.

Och så, mitt bland allt detta som dröjer sig kvar, ser vi ett löv från förra året.

Det är blekt, tunt, nästan genomskinligt, men i vårsolen sträcker det på sig.

Det lyfter sig lite, som om det tror att det ska få vara med om ännu en sommar.

Som om solen som värmer det nu är samma sol som en gång bar det genom ljusa dagar.

Kanske har det fel.

Kanske är dess tid förbi.
Men just där, i det ögonblicket, är det bara hoppet som syns.
Och det är nog.

God kväll och vi önskar er en fin Påskvecka.

Publicerad 2026-03-31 20:39 | Läst 124 ggr

Logga in för att kommentera

Vibybo 2026-03-31 22:57

Så vackert beskrivet! Ja solens energi kan tillföra glöd och liv för en stund i det som synes förgånget. Hängena är ju ovanligt vackra med lila blommor i. Kotten, stigen gör sig fint och vattnet är väl fångat med sin tunna hinna av ljus. Orangelaven ger lite färg, ja - vackert!

Svar från Turbo56 2026-04-01 09:01

Tack Stefan, tankarna vandrar fritt när vi går genom skogen i morgonljuset.
Freja nosar sig fram som om varje doft bar en egen berättelse och jag följer efter, halvt i världen, halvt i mig själv.

Grenarna ovanför oss håller kvar nattens tystnad, men marken är redan vaken.
Ett prassel här, en fågelton där och tankarna glider mellan allt jag ser och allt jag ännu inte formulerat.

Det är som om skogen lånar mig sitt sätt att tänka, långsamt, mjukt, utan brådska.
Och medan Freja drar vidare längs stigen, låter jag mina tankar göra detsamma, tills de blir lika lätta som morgonluften runt oss.

Wolfgang 2026-03-31 23:56

Mycket fint och 5:e bilden är min favorit. Glad Påsk! /Wolfgang

Svar från Turbo56 2026-04-01 09:03

Tack Wolfgang.
Den lilla kotten hänger kvar på den kala kvisten, ensam som en sista tanke från en försvunnen årstid.
Den är liten, nästan obetydlig, men ändå lyser den med sin närvaro.
Som om just dess envisa kvarhållande av världen gav grenverket en glimt av mening.

Den behöver inga färger, inga löv, inga vittnen.
Det räcker att den finns där, liten, ensam, orubblig och i sin stilla uthållighet blir den större än allt runtomkring.
Ha en fin onsdag

sveka 2026-04-01 09:15

Jag hajar till när jag ser puffbilden, som jag tycker förenar konkret verklighet med något overkligt, nästan översinnligt i de ljusa oskärpecirklarna.
Jag är själv fascinerad av det vissande och den annorlunda skönhet som kan dröja sig kvar, men du tar steget längre och uppmärksammar det som finns kvar över vintern till början av nästa säsong. Det har sin egen estetik, och symbolik, vilket du visar fint i dina bilder.
Hälsningar Sven

Svar från Turbo56 2026-04-01 16:03

Tack Sven, eftersom jag ofta vandrar samma stigar söker jag efter nya motiv och någon slags symbolik i de som jag väljer att fotografera.
Just kotten har sin egen lilla historia som jag antydde i texten ovan.
*
Den lilla kotten hänger kvar i kvistens yttersta del, den trotsar både vinden och tiden. Den borde antagligen ha fallit för länge sedan, men något i den vägrar släppa taget. Kanske är det bara envishet, kanske är det en viskning om att styrka inte alltid syns i storlek eller antal.

Där den dinglar, ensam men orubblig, blir den ett tyst bevis på att även det minsta kan bära en vilja. En kotte som inte gör väsen av sig, men som ändå säger, jag finns. Jag står kvar. Jag kan.

Nedanför glittrar vattnet, och solens speglingar dansar som små hemliga hälsningar. Kottens fjäll fångar ljuset och för ett ögonblick ser den nästan stolt ut, som om den njuter av att vara just där, ensam, liten, men ändå en del av allt det skimrande.

Den hänger kvar för att den kan, men också för att den vill se världen glöda en stund till.

En liten kotte, stark nog att välja sin egen plats i solen och en påminnelse om att uthållighet ibland är det mest storslagna av allt.

Naturen är full av symbolik.

Ha en fin dag

Bloggar

Det som dröjer sig kvar.

Turbo56

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kommentera senare

Bloggar

Det som dröjer sig kvar.

Turbo56

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier

Kommentera senare