Detaljer

En kvist sticker upp ur snön, tunn som en tanke , med en stjärna i toppen, den bär en rand av rimfrost, små taggar av ljus som fångar morgonen innan dagen riktigt har börjat. Under den ligger snön stilla, inte tom utan fylld av dämpade ljud.

Isen breder ut sig, den speglar allt, men förvrider det varsamt, molnen sträcks till bleka penseldrag, grenarna blir mörka sprickor som löper genom ljuset. I isens yta finns både djup och yta på samma gång, en stillsam påminnelse om hur nära världen ligger sig själv.

Tallens bark är sträv och sprucken, fjällig som gammal hud. Den doftar svagt av kåda trots kylan, som om trädet minns sommaren bättre än vi. I springorna vilar skuggor, tunna linjer av natt som ännu inte smält bort.
Här står tallen, förankrad i frusen jord, medan vintern långsamt skriver sina anteckningar längs stammen.

Freja stannar med huvudet lätt på sned och ser ut över det vita. Andedräkten stiger i små moln som genast försvinner, som frågor utan svar. Honn lyssnar på tystnaden, på snöns långsamma tid, och undrar med om vintern någon gång kommer att taget.

Bjarne 2026-02-09 15:11

Nu fick fina vovven ett namn också (kan ha missat det förut)! I första bilden ser jag en is-insekt. Andra bilden känns som motstånd där kvisten till slut förlorat, men ändå har sin skönhet. Knopparna talar om en ny vår!
Hälsningar Bjarne

Vibybo 2026-02-09 15:24

Sant om den fascinerande isens dimensioner, både yta och djup, som vi. Den avblommade nyponrosen? står som en antenn som väntar på signaler om våren, då den lugnt kan falla ned och bli till nytta för det nya. Ekens? knoppar har redan börjat känna det, svagt, en omärklig rörelse i det inre. Nu rör det sig, lika obevekligt som jordens pendling.