Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
En ny dag, en stilla början
Tisdag morgon och ljuset lyser lätt över marken, som om dagen ännu tvekar.
Vi stannar upp, andas in det första ljuset och ser hur himlen försiktigt tänds i skiftningar av grått, blått, guld och en aning rosa.
Nattfukten svävar kvar mellan träden, lindar in världen i en viskning, i ett löfte om stillhet som bara oktober kan hålla.
Publicerad 2025-10-28 23:14 |
Läst 386 ggr






Hälsningar, Bjarne
Tack Bjarne, känslan man får ute i skogen är som hämtat från en scen i en stillsam novell, där varje steg prasslar av förgänglighet.
Hösten har verkligen sin egen poesi.
Tack Morgan, tidigt på morgonen är luften är kall men vänlig, bär doften av fuktig jord och fallna löv, den dova sötman av något som en gång var liv och nu långsamt blir till jord igen.
Jag tycker verkligen om våra tidiga morgonpromenader.
Tack mats, känslan man får ute i skogen är som hämtat från en scen i en stillsam novell, där varje steg prasslar av förgänglighet.
Hösten har verkligen sin egen poesi.
Ha en fin torsdag.