En strimma av ljus
Efter flera veckor utan att se solen har mörkret blivit en vana, nästan en tyngd som lägger sig sig över dagarna.
Himlen har varit grå på ett sätt som suddar ut tiden; morgon och kväll glider ihop, och ljuset är något man minns snarare än ser.
Men i morse hände något.
Ljus och färg sipprade fram, blekt rosa och svagt guld, som om världen prövade rösten igen efter lång tystnad.
Det var inte mycket, bara ett ögonblick, men det räckte.
För ett kort tag kändes det som om mörkret backade, och vi stod stilla och såg hur dagen försiktigt mindes sig själv.
*
Inlagt 2025-12-16 11:33 |
Läst 82 ggr. |
Permalink




Tack Stefan, ljuset stannade en stund, tillräckligt länge för att vi skulle minnas hur hopp ser ut, innan det gled undan igen och lämnade kvar en svag glöd i bröstet.
Nu är det grått igen.
Ha en fin kväll.
HaD/Gunte..
Tack Gunte, en strimma ljus vid horisonten, som om dagen verkligen försöker.
Det är varken morgon eller kväll, bara ett tunt andetag mellan två tillstånd.
Himlen håller den försiktigt, låter den glida längs molnens undersidor, som ett löfte ingen riktigt vågar uttala högt.
Och någonstans, i detta smala band mellan natt och dag, uppstår en märklig förtröstan.
Att även det minsta ljus räcker för att påminna oss om riktningen framåt.
Snart vänder det.
Ha en fin kväll.
Hälsningar Bjarne
Tack Bjarne.
Ibland räcker det med en strimma vid horisonten,
en smal strimma — inte mer än ett andetag av ljus,
en försiktig färg som mindes hur hopp ser ut.
Den sa ingenting,
lovade ingenting,
men den fanns där.
Och det räckte.
Ha en fin kväll
Hälsningar Lena