Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Envishet och nya perspektiv
Varje centimeter är en utmaning, men snigeln klamrar sig fast och klättrar högre och högre.
Den bär sitt hus på ryggen, men i det här ögonblicket känns resan lättare än aldrig förr.
Det finns något lockande där uppe, något obestämt.
Kanske är det ljuset som silas genom grenverket, kanske är det bara själva höjden – känslan av att kunna se längre än tidigare.
Publicerad 2025-10-08 22:21 |
Läst 275 ggr





