Gryning i pastell

Solen går upp över den sista januari, den färgar himlen i en palett av bleka pastellfärger, från rosa genom hela spektrat till djupt blått. Ljuset är försiktigt, som om dagen själv tvekar inför att börja och snön håller andan där den ligger, skimrande men ännu kall.

Natten dröjer kvar i skuggorna, medan morgonen långsamt sträcker på sig, den låter färgerna glida över varandra, utan skarpa gränser.

Det är en övergångens stund, där tiden känns tunn och världen tycks lova något stillsamt nytt innan stegen åter ljuder och januari övergår till februari.
*

Ha en fin helg.

TheInvisibleJackal 2026-01-31 12:18

Det här är ett landskap som ligger långt ifrån mitt eget. Jag har havet inpå knutarna, men snön lyser med sin frånvaro och har så gjort större delen av den här vintern. Jag gillar lugnet i bilderna.

Hälsningar Jörgen

Svar från Turbo56 2026-01-31 14:14

Tack Jörgen, det är något särskilt med att se gryningens färger speglade i havet. Som om himlen böjer sig ner för att betrakta sig själv, och vattnet svarar med en mjukare, långsammare version av ljuset. Rosa och blekt guld dröjer kvar i vågornas yta, bryts upp, sätts ihop igen, aldrig helt lika från en sekund till nästa. Havet bär färgerna med ett lugn som inte kräver uppmärksamhet, bara närvaro. I den stunden suddas gränsen ut mellan ovan och nedan, och världen känns större, men också märkligt mer sammanhållen, som om allt andas i samma takt precis innan dagen tar över.

Ha en fortsatt fin helg.

Bjarne 2026-01-31 13:45

Nu är det andra färger på himlen. Vilka linjer som försvinner bort mot en punkt vid horisonten. De drar verkligen blicken med sig. Syns extra tydligt i första och tredje bilden. Jag är svag för sten, så tredje blir min totalfavorit!
Ha det bra i helgen!
Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-31 14:20

Tack Bjarne, stenen är viktig.
Jag tycker om att fånga in någonting i förgrunden för att skapa djup, och samtidigt hitta ett motiv att vila ögonen på.
Stenen ligger där stilla och självklar, förankrad i sin tyngd, medan världen bakom den fortsätter att röra sig.
Havet kan skifta färg, himlen kan öppna sig i ljus, men stenen håller kvar blicken, ger den ett fäste. Genom den blir avståndet begripligt, rummet större. Det är som om ögat behöver något nära för att våga färdas längre bort, och i den tysta dialogen mellan stenen och horisonten uppstår en sorts balans, där både djupet och stillheten får ta plats.

Jag önskar dig en fortsatt fin lördag.

Margareta Cortés 2026-01-31 15:09

Men åh, vilka vackra vyer! Man kan nästan känna den där krispiga luften genom skärmen. Texten och bilderna ihop blir som en liten meditation. Hälsa den lilla fyrbenta vännen på stenen, han ser ut att passa perfekt in i det vackra vinterlandskapet

Svar från Turbo56 2026-01-31 15:33

Tack Margareta, det är något nästan overkligt över denna vinter som dröjer sig kvar över Stockholm. Som om staden, vanligtvis så snabb att skaka av sig snön, plötsligt bestämt sig för att bära den som en mantel av stillhet. Gatorna, som annars snabbt återgår till sitt gråa brus, ligger länge täckta av ett mjukt, vitt skimmer. Taken håller kvar sina frostiga kanter, och träden står som tunna skulpturer av glas.

Det är en vinter som inte bara passerar, utan stannar.
En vinter som låter oss minnas hur ljuset kan kännas när det reflekteras i snö, dubbelt, nästan generöst.

Mitt i kylan finns en sorts mildhet, en stilla gåva, ljuset som återvänder, inte bara från solen, utan från marken, från taken, från varje snötäckt yta som vill påminna oss om att även det kalla kan bära.

Ha en fortsatt fin helg.

mojje 2026-01-31 17:16

Mycket vackert Stefan, jag har en hyfsad helg och den blev bättre av att titta på dessa fina bilder.

Svar från Turbo56 2026-02-01 10:30

Tack Morgan, dag efter dag ligger snön kvar som ett tunt, skimrande täcke över taken, över marken, över stenarna intill stranden.
Det är ovanligt, nästan högtidligt.
En sorts gåva vi inte visste att vi saknat.

För i denna utdragna vinter finns en stilla gåva, ljuset som återvänder, inte bara från solen, utan från marken, från taken, från varje snötäckt yta som vill påminna oss om att även det kalla kan bära värme.

Och vi märker hur vi förändras av det.
Hur våra steg blir lättare när morgonen inte längre är mörk, hur vi lyfter blicken lite oftare, hur vi dröjer kvar ute trots kylan bara för att få en stund till i det där klara, nästan skimrande ljuset.
Det är som om staden andas långsammare och vi med den.

Ha en fin söndag.

Vibybo 2026-01-31 20:27

Så vacker morgon! på första bilden, här var det knappt revor i molnlocket, men sen kom solen! och då blev det städning, renbäddning, tvätt m.m. På andra bilden fastnar jag för den vackra vardagen som lockar att stillsamt betraktas från bryggan. På tredje markerar stenen sin väldiga tyngd och fullständiga orubblighet då den stilla hälsar morgonen. Freja väntar på fotografen.

Svar från Turbo56 2026-02-01 10:24

Tack Stefan, det är något nästan förtrollande över denna vinter som vägrar släppa taget om Stockholm.
Vanligtvis smälter snön bort lika snabbt som den kom, förvandlas till gråa stråk längs trottoarerna och lämnar staden i sitt välbekanta dova ljus.
Men i år har det vita stannat kvar, som om vintern själv velat påminna oss om hur stilla världen kan bli när den bäddas in i ljus.

Kanske är det just för att det är så sällsynt som vi njuter så mycket.
För att vi vet att snart kommer tövädret, slasket, det välbekanta grå.
Men ännu inte.
Ännu håller vintern oss i sin hand, och ljuset ligger kvar som en stilla välsignelse över allt.

Ha en fin söndag.

Lena Holm 2026-02-01 13:45

Molnen och ljuset gjorde den gryningen lite extra.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-02-01 18:12

Tack Lena, molnen ligger utspridda som långsamma tankar över himlen, och gryningsfärgerna vandrar genom dem, mjukas upp, fördjupas, får fäste.
Allt speglas i havet, där ljuset bryts upp av isen, samlas och dras ut i stilla rörelser, som om vattnet vill hålla kvar ögonblicket lite längre.
Molnen och färgerna pekar inåt, mot samma punkt och blicken följer dem utan motstånd.
Det är som om världen lutar svagt mot soluppgången, som om moln, hav och ljus har en gemensam riktning, en tyst överenskommelse om var meningen just nu finns.
Där, i det samlade ljuset, känns morgonen både given och ny.

Ha en fin kväll.