Långsamt förändras mörkret

Morgonens mörker ligger kvar som ett sista andetag av natt.

Lukten av frost och fuktigt löv följer varje rörelse.
Det är en lukt som påminner om något bortlagt, en tidig barndomsmorgon, en kall hand i en varm vante, en resa som ännu inte börjat.

Molnen hänger lågt, tunga av tystnad, och i dem finns en stilla tröst, världen är som den skall vara, om än för en stund utan färger.

En solig novembergryning lutar sig varsamt mot världen

I natt kom snön

Utan förvarning, utan åtbörder, som om världen hade hållit andan och först igår vågade släppa taget.
Gatorna låg ännu vakna, glimmade av kvällens sista lampor och ändå smög den sig in över allt, en långsam och tyst förändring.

I natt kom snön och allting som varit hårt, blev lite mjukare.

Samma värld som igår, men den låtsas vara ny

Det är ännu inte dag, men natten har redan släppt taget.

Den blå timmen ligger som ett mjukt täcke över världen, ett skimmer där allting viskar snarare än talar.
Asfalten glänser av morgonfrost och våra steg är stillsamma.

När solen till sist tar sats och bryter igenom horisonten är det som att ett avtal bryts.
Världen återvänder till sig själv, till tempo och klockslag och dagens arbete.

Molnen lyser i gryningssolen

Det finns en frihet i november, en sorts avskalning, inga färger att förföra med.
Bara ett landskap som säger- här är allt som återstår, och ändå är det tillräckligt, den där enkelheten som uppstår när allt överflöd försvunnit.

*

Det var en vacker dag.