Ett trasigt hål

Det är en dag när regnet faller utan början och utan slut, som om himlen bara långsamt läcker sina minnen.
Allt är grått, men inte tomt—grått som i en ton som dröjer kvar, som i en suck som inte riktigt vill lämna bröstet.

Hackspettens hål har gått sönder.
Det är där i stammen som ett öppet sår, en mun som inte längre kan hålla tyst om allt den sett.
En gren hänger som en ofärdig mening, halvvägs fallen, och vinden blåser igenom med ett slags nyvaket vemod.

Detaljer

Den andra söndagen i advent.
Mellan regnen är världen grå, det känns som skymning mitt på dagen.
Ljuset är blekt och svalt, som om december vill visa att den också kan bära mjukhet.

Vid vattnet står några med fiskespön, tysta som om deras ord skulle skrämma bort det som ännu inte syns.
De fångar fisk; vi fångar detaljer.
En krusning över ytan som liknar en tanke på väg att formuleras. Rörelsen i ett par frusna händer som värmer sig mot en termos.
Små detaljer som vi ser.

Nyanser av grått

Morgonen ligger som en grå filt över världen, så tung att till och med ljuden tvekar innan de rör sig.

Ljuset, om man nu kan kalla det så, sipprar fram blekt och utan riktning.

Allting är en enda ton av grått, en färg som inte vill vara färg, bara ett konstaterande: här finns inget att glänsa.

Till och med fåglarna verkar ha gett upp morgonens ritualer, de sitter tysta i sina träd som om de väntar på en signal som inte kommer.

Det är en sådan morgon då världen känns pausad, då tiden tycks stå och hänga över kanten utan mod att hoppa.

En morgon då allt är så grått att man nästan kan höra det, ett lågt, dovt sus, som om himlen suckade och försökte börja om, men inte riktigt orkade.

*

Om tre veckor vänder det.

Decemberkänsla

I gränslandet mellan årstiderna hänger löven kvar— hoppfullt, trots allt.

Det kommer en ny vår och en ny sommar.

Dagen börjar i blått