Midvinter

Snön ligger tungt över midvinterlandskapet.
Den pressar sig ner, lager på lager, tills marken glömmer sin egen form.

Taken böjer sig i tyst lydnad och stigarna försvinner, som om de aldrig varit menade att följas.

Varje steg sjunker ner i ett dämpat motstånd, som om jorden vill hålla kvar det som rör sig, påminna om stillheten som är årstidens sanna språk.

Allt blir långsammare under snöns tyngd, varje steg en eftergift, varje andetag ett litet moln av motstånd.
Ljuset är inte ett ljus utan ett tillstånd, det sipprar fram sent och tveksamt, grått som kall aska, och dröjer sig kvar utan värme. Skuggorna är mjuka, de har inga skarpa kanter, bara ett ständigt halvmörker som gör dagen osäker på sig själv.
Tystnaden är tätare än snön, den dämpar inte bara ljud utan även tankar.

Midvintern håller världen i ett stadigt grepp, inte hårt, men orubbligt och i det dunkla ljuset får även det som är dolt vila, samla kraft, vänta.

Naturens fyrverkeri

Inte som en markering, inte som ett löfte, utan som ett ögonblick.
Ett av de där sällsynta när världen verkar medveten om sig själv.

Solens avsked var varken riktat mot kalendern eller framtiden, utan mot oss som råkade se.
Miljarder iskristaller brydde sig inte om årtal, bara om ljusets vinkel och luftens kyla.

Och ändå, mitt i denna likgiltighet, uppstår mening.
För vi människor kan inte låta bli att tolka.
Vi vill tro att himlen blinkade åt oss, att färgerna var en välsignelse, att 2025 fick gå i vila med skönhet snarare än buller.

Kanske var det bara nyårsfyrverkeriet på Singö.
Eller kanske är det just så lyckan ser ut när den inte försöker säga något alls.

Adjö 2025 och vi önskar er alla ett gott 2026.