Naturens fyrverkeri

Inte som en markering, inte som ett löfte, utan som ett ögonblick.
Ett av de där sällsynta när världen verkar medveten om sig själv.

Solens avsked var varken riktat mot kalendern eller framtiden, utan mot oss som råkade se.
Miljarder iskristaller brydde sig inte om årtal, bara om ljusets vinkel och luftens kyla.

Och ändå, mitt i denna likgiltighet, uppstår mening.
För vi människor kan inte låta bli att tolka.
Vi vill tro att himlen blinkade åt oss, att färgerna var en välsignelse, att 2025 fick gå i vila med skönhet snarare än buller.

Kanske var det bara nyårsfyrverkeriet på Singö.
Eller kanske är det just så lyckan ser ut när den inte försöker säga något alls.

Adjö 2025 och vi önskar er alla ett gott 2026.

sveka 2026-01-02 11:12

Eftersom jag i likhet med dig är hundägare, uppskattar jag naturens eget fyrverkeri mycket mer än det mänskliga under nyårsnatten.
Vackra och stämningsfulla bilder!
Hälsningar Sven

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:24

Tack Sven, vi brukar ta in på hotell vid Arlanda för att slippa fyrverkerier, men det är tråkigt att fira nyår där varje år.
Detta år chansade vi och besökte en av mina kusiner som har stuga på Singö.
*
Vid midvinterns kant, när dagen håller på att slockna, öppnar himlen sin hemliga ask. Solnedgången exploderar långsamt, inte med ljud utan med färg. Det är ett fyrverkeri som bara de tålmodiga ser, kopparrött som brinner lågt över horisonten, violett som sipprar fram ur skuggorna, ett tunt stråk av guld som darrar som sista värmen i ett utandat andetag.

Allt sker långsamt, högtidligt.
Midvintern vet att ljuset är skört nu, men också att det vänder, solen går ner, men den har redan börjat sin väg tillbaka.

Ha en fin helg.

Wolfgang 2026-01-02 12:17

Mycket vackra och stämningsfulla bilder och Gott Nytt År till Dig!
Mvh Wolfgang

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:48

Tack Wolfgang.
Året avslutades med en himmel som brann.
Inte i lågor som förtär, utan i färger som vägrade slockna, koppar, blodapelsin, ett sista stråk av violett som om dagen dröjde sig kvar av trots.
Stegen knastrade mot marken och varje andetag bar med sig minnet av allt som sagts för sent och allt som aldrig vågade bli sagt.

Genom att brinna så öppet kanske himlen ville säga att även det som tar slut kan göra det med skönhet.

Ha en fin helg

gunte 2026-01-02 13:56

Trevliga bilder..lite + för andra bilden..
HaD/Gunte..

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:52

Tack Gunte.

När mörkret till sist föll var det inte ett fall utan en övergång.
Elden i himlen blev aska i minnet och ur askan steg en stillsam visshet, att inget år försvinner spårlöst, det lämnar värme efter sig, ett svagt sken som väntar på att få bli början igen.

Nu ser vi fram emot året som kommer.
Med försiktig förväntan, nyfiken blick och med tillit till att också det okända bär på möjligheter.

Ha en fin helg

Vibybo 2026-01-02 14:56

Gott nytt år! Det är en ljuvligt romantisk skärgårdsskildring i bild 2. Också med röda himlar, coelinblå himmel med gammelrosa moln, samt fint bondelandskap. Nyårsnatten sov jag bort och vände mig när det brakade till 00.00, är mätt på detta i livet och uppskattar en fin morgon i gryningen då jag känner mig som något mer än en förtätning i det elektromagnetiska fältet.

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:33

Tack Stefan, vi brykar ta in på hotell långt borta från alla fyrverkeriet, men detta år blev det i stället en helg på Singö.
*
Naturen avslutade året med ett eget fyrverkeri i solnedgången.
Himlen sprack upp i långsamma explosioner av koppar, vinrött och guld, som om tiden själv dröjde innan den släppte taget. Molnen briann tyst, utan applåder, utan nedräkning. Bara ljuset som föll, lager för lager, över trädens mörka siluetter och markens frusna andetag.

Det var ett avsked utan ord, ett löfte utan ljud. Dagen lutade sig mot natten och året mot det som kommer, och i den sista glöden fanns allt som varit — och allt som ännu inte har blivit.

Ha en fin helg.

Bjarne 2026-01-02 15:10

Det finns ju inte 'hack' i tiden, som bara är kontinuerlig, men visst vill vi människor tolka och hitta mening i det mesta. Det är så vi är. Mycket vackra bilder och jag gillar särskilt nr 2 med de intressanta formerna i snön under det fantastiskt fina molnet.
Hälsningar Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:37

Tack bjarne.
Naturen dröjde sig kvar vid årets sista timmar. Himlen tändes långsamt, inte med smällar och krut, utan med färger som viskade snarare än ropade. Solen sjönk och lämnade efter sig stråk av brinnande koppar, mjukt rosa och ett guld som tycktes smälta in i horisonten. Molnen flammade upp ett ögonblick, som om de själva ville minnas året som gått.

Träden stod tysta och betraktade skådespelet, deras kala grenar tecknade mot ljuset som fina sprickor i himlen. Vattnet fångade färgerna och höll dem kvar lite längre, som om det vägrade släppa taget om dagen. Luften var klar, nästan högtidlig, och allt som lever tycktes stanna upp i vördnad.

När mörkret slutligen föll har inget exploderat, inget dånat. Ändå hade himlen brunnit. Naturen avslutade året på sitt eget sätt — med ett stillsamt fyrverkeri som bara den som ser efter verkligen märker.

Ha en fin helg

mojje 2026-01-02 16:02

Härliga bilder, att få se en sån naturupplevelse slår det mesta. Det är något speciellt med det naturligt vackra och det finns överallt något fint att titta på.

Svar från Turbo56 2026-01-03 15:43

Tack Morgan.
Himlen sprack upp i glödande nyanser av koppar, violett och guld, som om solen själv dröjde sig kvar för att säga farväl.
Trädens svarta silhuetter stod tysta och lyssnade medan ljuset långsamt falnade och dagen löstes upp i kväll.

Inga smällar, inget dån, bara färger som brann till ett sista andetag innan mörkret tog vid och året tog slut.

Ett stillsamt firande, där naturen själv räknade ner och lät året försvinna med ett fyrverkeri av färger.

Ha en fin helg