Mitt i veckan

Det är onsdag, mitt i veckan, varken början eller slut, en dag som börjar utan övertygelse.
Allt är tyst och stilla som om tiden tvekar mellan att stanna upp eller att fortsätta.
Gryningen är grå som en bortglömd tanke och ljuset är varken riktigt mörker eller dag, utan en tvekan som dröjer sig kvar i luften.

Dagarna krymper

Gryningen tvekar, som om ljuset ännu inte bestämt sig för om det vill återvända.
Det är som om världen drömmer med halvöppna ögon och vi rör oss i den drömmen.

Nu är vi åter hemma och kaffekoppen ångar i stillhet, i fönsterglaset speglar sig nattens sista drömmar.

Allting känns stilla

Dimman ligger tät, den sveper över marken och gömmer världen i ett mjukt töcken, träden står som skuggor, suddiga och stilla.
Någonting darrar där bakom, en glöd som ännu inte bryter igenom, himlen skimrar svagt genom slöjor av fukt och tystnad, som om den redan vet vad som väntar men ännu vill bevara hemligheten.
Det finns något hoppfullt i denna stilla förvandling, varje dag är en ny början.

Innan soluppgången

Innan soluppgången är världen som mest hoppfull, en viskning om nystart, en påminnelse om att allt kan börja om.
Här i gränslandet mellan natt och dag dröjer världen kvar i ett stilla ögonblick mellan dröm och verklighet.
En ljusstrimma syns vid horisonten, snart ska mörkret ge vika och färgerna vakna.

Fredag igen

Veckan lägger sig att vila som en hund i solstrimman.
Vi är hemma igen efter vår morgonpromenad, det är veckans sista arbetsdag och morgonen bär ännu spår av vardagens rytm, men redan i kaffets doft anar man en öppning, en lucka mot helgen och de äventyr som väntar.