Den 21a februari 2017, NoFo

Nu i den tidiga gryningen glänser kastanjernas grenverk i det lätta regnet, gatorna är tysta och tomma och jag funderar över hur det kunde bli så här.

I ett hett område på Södermalm i Stockholm, där kaféer kallas Coffice och är inredda med konferensrum, hipsters ägnar sig åt skypesamtal samtidigt som de arbetar på sina datorer och dricker exklusivt bryggkaffe. Priserna för bostadsrätter stiger i höjden och en del av de som bor i kvarteren kämpar för att området skall döpas om till NoFo.

I det tysta pågår en motrörelse, på söndagarna fylls Katarina kyrka av besökare. I de flesta kyrkor landet runt hålls gudstjänster inför tomma bänkar, men här på hippa Södermalm har de lyckats vända trenden så att Katarina är den församling som har överlägset flest gudstjänstbesökare i hela landet, dessutom ökar tillströmningen. Hur kan en kyrka på hippa Södermalm attrahera så många, beror det på att kyrkan är en av få platser i samhället där det finns utrymme för tvivel.

Detta händer alltså i det sekulariserade Sverige, en tid då vi skaffar allt snabbare bredband, vi får allt större valfrihet, allt extremare politiska åsikter hörs, vi får en ny president i världens största demokrati som med bestämdhet säger att jorden är platt, sociala sammanhang faller samman så att samtal snart bara kan föras mellan de som befinner sig i samma bubbla.

Det är en smula förvirrande och jag känner fortfarande tvivel, men så bor jag ju inte i NoFo.

Idag den 20e februari, Mäster Mikaels gata

Mäster Mikael har gett namn åt ett kvarter och åt den del av Fjällgatan som blev kvar på kyrksidan sedan Renstiernas gata sprängts fram genom berget. Det namnet fick också en tid trappan (nu Sista Styverns Trappor) från Fjällgatan upp till Stigbergsgatan - stället för det forna avrättningsområdet - Mikaels arbetsplats.

Mäster Mikael hette Reisuer till efternamn och var från början borgare i Norrköping där hans levebröd var hantering med »häktor, belter, kädier och ringar«. Han åtog sig skarprättartjänsten i Stockholm utan att dessförinnan ha blivit dömd för något brott. Vanligt var annars att någon dödsdömd antog erbjudande om benådning mot att i stället utföra det vanhedrande bödelsyrket.

Mäster Mikael tillträdde sin tjänst den 3 februari 1635 och hans tjänstetid varade nästan på dagen i 15 år. Han tjänade under den tiden, tillsammans med sin familj, ihop så pass mycket att han kunde skaffa sig ett hus i närheten av det nuvarande området för Renstiernas Gata.

Den sista januari 1650 blev en olycksdag för Mikael. Han hade tidigare dömts för att ha hyst en från staden förvisad »häktmakare och landstrykare« Paul Andersson i sitt hus. Men Andersson kom än en gång tillbaka och togs emot av Mikael. De drack brännvin och råkade i gräl. Mikael hämtar ett svärd. Under handgemänget har Paul Andersson spetsat sig själv på klingan, påstår Mikael. Men rätten tror honom inte och den 20 mars faller hans huvud för en ny mästermans bila.

Natt i byn

Idag blir det en bild från en hemlig plats som jag särskilt gillar: La Rue Obscure i vår franska stad. Det är en magisk, romantisk men också mycket mystisk och kanske lite skrämmande när man är ensam i natten. Det är en plats där tiden har stått stilla i flera århundraden.
La Rue Obscure är en 130 meter lång gata under stadens hus, gatan som är från 1300-talet  var en del av försvarsanläggningen mot havet, eftersom den ligger under staden så var det möjligt att förflytta soldater utan att de blev upptäckta.

På morgonen den 17e februari

I dag går jag i Stig Trenters fotspår, efter det att jag parkerade bilen på Östra Varvsgatan där Stig Trenters bok "Kalla handen" utspelas fortsätter jag upp längs Breda gatan, där jag passerar Bergsgränd och Sjömansgränd för att slutligen komma fram till Långa gatan. Gatan är den längsta gatan i kvarteret, den är hela 150 meter lång, mitt på gatan ligger ett litet rött hus med nummer 10 B, entrédörren är inte högre än 1,50 meter, det är Dödgrävarens hus. Dödgrävarbostaden är en enrumsstuga från 1770-talet, det är timrat och panelat och rödfärgat. Inne på gården finns ett litet hus av gråsten, det är den tidigare likboden. Det behövdes en dödgrävare i kvarteret för här lät Karl XI anlägga en kyrkogård, den låg söder om Långa gatan.

På morgonen den 16e februari, Beckholmssundet

Becksjuderi och tjärhov.
På Beckholmen, som innan kallats Biskopsholmen inrättades 1633 ett privat becksjuderi, där man kokade tjära till beck, en åtråvärd vara i det varvstäta Stockholm och en viktig svensk exportvara.

I mitten av 1600-talet donerade drottning Kristina ön, som ägdes av Kronan, till staden. Ungefär samtidigt upphörde sjuderiverksamheten på grund av att det nybildade Norrländska Tjärhandelskompaniet fått monopol på tjärhandeln. I stället uppfördes lagerlokal...er på ön och verksamheten övergick till tjärvräkning (d.v.s. kvalitetssortering av tjäran) och lagring, som förstärktes genom att det s.k. Tjärhovet 1686 flyttades dit från Tegelviken på Södermalm för att där bereda plats för anläggandet av Stora Varvet eller Södra Varvet, som det också kallades.
Tjärverksamheten upphörde då Sverige 1809 förlorade Finland, varifrån merparten av tjäran hämtades. I mitten av 1800-talet växte behovet av reparationsvarv, främst för den växande ångbåtsflottan och 1848 övertog Grosshandlarsocieteten och Skeppsrederierna i Stockholm området och en ny era som varvsö började.