Rimfrost och morgonsol

Rimfrosten på gräs och buskar glittrade i morgonsolen, som om natten lämnat kvar sina egna små stjärnor i väntan på att dagen skulle samla in dem.
Solen tinar sakta upp nattens kyla, droppe för droppe, men ännu räcker värmen inte riktigt till för att isen på Kottlasjön ska släppa sitt grepp.
Den ligger kvar som ett tunt, trotsigt pansar över vattnet.

Albert, en av Frejas beundrare, kom springande längs stigen med en iver som bröt mot morgonens stillhet. Han gjorde allt för att fånga hennes blick, hennes minsta antydan till intresse. Men idag gled hennes uppmärksamhet undan, blicken var fäst på någonting långt borta.

Och så fortsatte morgonen, med frost som glittrade, is som vägrar släppa taget, och Albert som försökte, försökte, försökte, utan att lyckas.

*

Vi önskar er en skön helg.

Det är i det nästan osynliga som allt händer

I det tunna skelettet av en buske, där grenarna står kvar som minnet av en form som en gång var fylld av blad och rörelse.
De sträcker sig inte längre mot himlen, de är spröda men envisa, som om de fortfarande bär på en hemlighet de vägrar släppa.

Bredvid dem ligger en gammal stubbe, mjuk av tid och väta.
Ådrorna i veden har öppnat sig, som om trädet fortsätter tala fast kroppen sedan länge tystnat.
Mossan har lagt sig till rätta över den, som en filt någon omsorgsfullt brett ut.

Förra årets blad hänger kvar trasiga och blekta, de håller kvar en svag doft av höst, en påminnelse om att allt som faller också bär på en historia.

Och så vattnet, det som nyss var fastfruset på Kottlasjön, stelt och stilla som en paus i tiden.
Nu lossnar det, rinner, söker sig fram mellan stenarna, följer markens minsta lutning.
Det är som om sjön andas ut, släpper taget och låter sig dras tillbaka mot havet, dit allt vatten till slut vill återvända.

I detta skifte, i dessa små detaljer, finns en sorts stillsam triumf.

Naturen gör inget väsen av sig.
Den bara fortsätter, lager för lager, år efter år.

Och vi får vara vittnen till det.

En grå dag med lite grönt

Regnet faller med en nästan omärklig tyngd, som om det inte riktigt bestämt sig för om det ska vara vinter eller vår.
Dropparna landar mjukt på marken, smälter sig in i det gulbruna landskapet som om de försöker väcka något som ännu sover.

Gräsytorna ligger som stora, dämpade dukar i jordens egna färger. Allt är stilla, nästan försynt, naturen väntar på en signal som ännu inte kommit.
Men i gläntorna dit ljuset når först, finns detaljerna som bryter av. Gröna strån som trotsar kylan.

En mossfläck som lyser som en viskning av liv mot den mörka stenen.

En knopp som svällt bara en aning, som om den prövar tanken på att öppna sig.

Guldspadlav som lyser på tallens bark. 

Luften är rå men inte ovänlig.

Det är en dag som bara ligger där, grå och genomdränkt, och ändå bär en antydan till grönt i sina veck.
Som om vintern själv börjar förstå att den snart måste släppa taget.
*
God natt.

En solig morgon, men vintern släpper inte taget

Vi vaknade till en sol som sträckte sig över taken som om den äntligen vågade tro på våren.
Men kylan har inte gett upp sitt anspråk, den har återvänt och ligger kvar som ett tunt, trotsigt lager över världen.

Runt Lidingö har isen släppt taget, som om den tröttnat på sin egen envishet.
Vattnet ligger öppet och mörkt, svanarna glider fram över ytan med en frihet som nästan såg nyvunnen ut.

Men uppe vid vKottlasjön håller vintern fortfarande ett fast grepp, där ligger isen kvar som en gammal sanning, hård och orubblig, den vägrar att låta vattnet andas.
Solstolen står där på bryggan som en tyst förväntan, lutad mot morgonljuset. Den väntar på att isen ska ge upp sitt sista grepp, på att sjön ska öppna sig och låta vinden röra vattnet igen.
*
Vi får vänta ytterligare ett tag på att värmen skall återvända.

Söndag eftermiddag

Solen faller över marken i tunna, guldskimrande stråk och allt som varit grått börjar röra sig mot något mjukare.
Det är som om ljuset själv provar olika nyanser, testar dem mot huden, mot träden, mot himlen som plötsligt vågar vara blå igen.

Den bleka gröna tonen i gräset är fortfarande försiktig, men den finns där, en antydan, en början.
Buskens röda grenar brinner lite varmare i solen och solens reflexer i vågorna kastar tillbaka små glimtar av silver.

Det är en söndag som inte kräver något.
Den bara öppnar sig, som en målarduk där dagen själv drar de första penseldragen.
Marsfärgerna är aldrig skarpa, aldrig färdiga, men just därför känns de extra levande.
Som om världen håller på att minnas hur den ska blomma.