Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Valborgsmässoafton
Morgonen börjar blek och stilla, som om världen tvekar, ljuset är tunt, färgerna dämpade och allt känns som en paus mellan andetag.
Men långsamt växer dagen och när kvällen kommer skall allt förändras.
Eldar kommer att tändas och natten fyllas av sprakande ljus.
Det somär grått kommer att övergå till guld, koppar och värme. Människor samlas, röster blandas med lågornas knaster och våren känns plötsligt nära nog att ta på.
Det är Valborgsmässoafton, en gammal tradition där eldar en gång tändes för att skydda boskapen och mota bort det som skrämde.
I dag firar vi ljuset som återvänder, övergången från vinter till sommar och gemenskapen som bär oss genom årstiderna.
En dag som börjar färglöst kommer att sluta i glöd.
Publicerad 2026-04-30 22:39 |
Läst 79 ggr







