Långfredagen
Det en dag som har förändrats, men aldrig helt försvunnit.
På 1960‑talet låg långfredagen tung över landet som ett grått täcke.
Gatorna var tomma, radion dämpad, barnen viskade.
Det var en dag då tiden gick långsammare, nästan motvilligt.
Affärerna var stängda, biograferna mörklagda och Sverige höll andan i vördnad.
I stugorna var familjerna samlade, inte för fest utan för eftertanke.
Det är en dag av stillhet, nästan sträng i sin tystnad.
Man gick inte ut i onödan. Man skrattade inte högt.
Det var som om hela landet försökte dela Jesu lidande genom att sakta ner sin puls.
Nu på 2000‑talet, är det en ny sorts högtid.
Sverige är ett land där traditioner blandas,
där religiösa rötter samsas med sekulära grenar.
Långfredagen är en del av ett längre påsklov,
en paus snarare än en prövning.
Det är en dag för återhämtning, reflektion eller helt vanlig ledighet.
Människor vandrar i naturen,
äter långfrukost,
träffar vänner.
Tystnaden är inte längre påbjuden,
men den som söker den kan fortfarande hitta den,
på skogsstigar, i kyrkorum, i egna tankar.
Kanske är det just det som gör långfredagen så svensk idag,
det är en högtid som bär både tystnad och rörelse,
både historia och nutid,
både allvar och lättnad.
*
Vi önskar er en fin helg.





Ha en fin helg ni med,
hälsningar Lena
Tack Lena, allt var inte bättre förr.
Glad Påsk